Wennerholm: Talangerna har väckt hoppet till liv igen

Foto: BILDBYRÅN
SPORTBLADET

BIRMINGHAM. Dags för inne-VM i Birmingham - igen.

Här regnade gulden in senast 2003, det som var starten på den svenska friidrottsundret.

Totalt fyra VM-guld till Carolina Klüft, Stefan Holm, Kajsa Bergqvist och Christian Olsson.

Kan den tiden komma igen?

Khaddi Sagnia och Armand Duplantis har i alla fall väckt hoppet.

Just nu är det inte regn som gäller här i Birmingham, utan snöfall och samma sibiriska kyla som lamslår Sverige.

Jag vandrade ner till den fantastiska arenan som ligger mitt i centrum av stan och det var inte guld jag tänkte på under den promenaden, trots att jag var här 2003 och de rasade in.

Och det är tur att man inte har mustasch.

Den hade frusit till is under den vandringen och fallit av när jag kom in i värmen igen.

Det finns ingen mer bitande kyla än i ett svinkallt och fuktigt England.

Det gäller att hitta saker som värmer.

Uppe på hög nivå

Som Khaddi Sagnias genombrott och drömlängder med 6.85 och 6.92 i de två senaste tävlingarna.

Som Armand Duplantis nysatta juniorvärldsrekord med 5.88.

Resultat som väcker drömmar om ett nytt svenskt friidrottsunder.

Khaddi Sagnia är ju en multitalang som först blev uttagen till inne-VM på 60 meter häck efter sina 8.14 vid Nordenkampen i Uppsala.

Då hade hon inte ens kvalat in i specialgrenen längd.

Sedan exploderade hon bara.

Först 6.85 vid inne-SM i Uppsala den 17 februari och sedan 6.92 och tangerat svenskt inomhusrekord vid en gala i Glasgow i söndags.

Världsklass och tvåa i världen inför inomhus-VM.

Tjejen som gör vad som faller henne in.

Nu har hon inte direkt varit någon mästerskapshoppare, så jag ligger lågt med förhoppningarna.

Men den där extrema talangen finns där, som lovar att precis vad som helst kan hända.

Hon kan spränga svenska drömgränsen sju meter och slå alla svenska rekord som finns, precis som att landa kring 6.50.

Jag vågar inte lova något när det gäller Khaddi, men det är också charmen med henne.

Allt kan hända och hon brukar vara lika glad hur det än slutar.

Tidsfråga för supertalangen

Armand Duplantis, då?

Ja, där kan också allt hända.

Killen är nyss fyllda arton och har en potential som är omätbar.

Sex meter?

Det är inte är inte frågan om han kommer att passera den drömgränsen, utan om när.

Samtidigt är herrarnas stav kanske tuffaste grenen av alla här på inne-VM.

När Duplantis satte sitt senaste juniorvärldsrekord - det kommer bli fler - på 5.88 i franska Clermont-Ferrand blev han bara femma i tävlingen.

Men rätt dag och rätt form kommer han att ta sig första medalj i ett seniormästerskap.

Det är bara en tidsfråga.

▪▪▪

Sedan kan man ju fråga sig vad som hänt inom friidrotten de senaste femtom åren sedan de där fyra VM-gulden här i Birmingham 2003.

Kampen mot dopning har hårdnat och fuskarna har definitivt blivit färre och om någon av de svenska hjältarna från 2003 var dopade lovar jag att äta upp vad som helst egentligen.

En cykel, en bil, en atlantångare.

Jag känner mig trygg i vilket fall.

Och dåtidens svenska stjärnor hade tillhört guldfavoriterna även femton år senare.

Carro hade varit överlägsen etta i världen med sin segerpoäng på 4933 och Christian Olsson lika överlägsen etta i tresteg med sitt segerresultat på17.70.

Etta i världen just nu är brasilianaren Almir des Santos på 17.37.

Stefan Holm och Kajsa Bergqvist hade haft det tuffare och får väl tacka den storhetstid de hade.

Men jag ser fram mot friidrotts-VM inomhus och hoppas att svenskarna influerats av det vinter-OS i Sydkorea jag just lämnat.

Framgång brukar föda framgång.

ARTIKELN HANDLAR OM