Hyséns lugn är så obehaglig

SPORTBLADET

Det är något obehagligt med Glenn Hysén.

Jag märkte det redan under Spanien-matchen.

Det har inte att göra med att han säger självklara saker som att ”det är så man ska ta en petning”, om Kim Källströms kanonmatch. Nej, det handlar om Glenn Hyséns obehagliga lugn.

Det är onaturligt på något sätt.

När man själv står upp i soffan, på helspänn över de framstormande hajätande vildarna, då säger Hysén saker som: ”Det blir aldrig något riktigt farligt av det här”. Eller: ”Jag tycker det ser stabilt ut och det har det gjort hela matchen”.

Och det kanske han har rätt i, men det spelar ju ingen roll – att säga sådana saker är ju att utmana högre makter, det vet ju alla.

Det gör man bara inte. Det är som att medvetet springa över till andra sidan trottoaren för att gå under en stege. Eller att jämt och ständigt lägga alla sina nycklar på köksbordet. Eller att ställa sig framför spegeln och säga ”Candyman” fem gånger (nej, jag tror inte heller att ”Candyman” verkligen kommer och tar en – men varför prova?).

Man utmanar inte ödet, det får man alltid äta upp, tänker jag medan jag förbannar Hysén och hans orubbliga lugn.

Och fobollsgudarna blir mycket riktigt provocerade.

För precis när Glenn Hysén har pratat om hur lugnt och stabilt allt ser ut, då slår ju islänningarna en frispark i ribban och kalabalik utbryter i det svenska straffområdet.

”Det här kunde man inte tro för en liten stund sedan”, säger Glenn Hysén, till synes uppriktigt förvånad över att allting faktiskt kan hända i fotboll, att vindar kan vända och att bollen är rund.

Men till slut får Glenn Hysén förbluffande nog ändå rätt. Bollen tar i ribban men går inte in. Vindarna virvlar men vänder inte. Bollen är tydligen inte rund. Allt kan inte hända.

Och Candyman – han finns väl inte heller då, eller?

Domaren var faktiskt petigare än Stig Järrels ”Caligula” i filmen ”Hets”.

Hur kan ett land som producerar ett så vackert band som Sigur Ros, ha en så taskig arena, så usel bildproducent, så öststatsaktig bildgrafik – och så dåligt väder?

Jonathan Jeppsson