BANK: Dags att svara på frågorna nu

SPORTBLADET

Nya avslöjanden, nya expertutlåtanden, nya fläckar av blod i den vita snön.

Skidsporten beklagar sig över att behöva svara på frågor just nu.

Ofta önskar jag att de gjorde precis tvärtom.

En svensk toppåkare pekas, anonymt, ut som högst sannolikt (”99,99 procent”) dopad, och väljer att inte bemöta påståendena.

Flera tunga internationella auktoriteter när det gäller bloddopning analyserar Fis databas för åren 2001-2010 och hittar mängder av medaljörer och mästare med abnormala blodvärden.

SVT:s Uppdrag Granskning har grävt i ett gränsöverskridande samarbete för att ge en bild av fusket inom längdskidåkningen, och kommit ut på andra sidan med felproducerade testflaskor, en schweizisk dopningsdoktor, norskt missbruk av astmamediciner och en databas som täcker tio år och nära 2000 elitåkare.

Jag är varken forskare eller expert, men även i fake news-eran kan vi väl vara överens om att vi borde lyssna till dem när de säger att något är fel?

Ingen vill prata om det

Det mest fascinerande med granskningar som den här, med försök att sticka in en nål (så att säga) i kulturen kring längdåkningen, är inte alltid det som kommer fram – utan hur det tas emot.

Det är ingen som vill prata om det här.

Man slår ifrån sig, man tycker att det stör, man hatar svartmålandet och viskandet kring kompisar som man ju litar på. Som man vet är rena.

Och det är mänskligt att reagera så. Men vet ni vad som också är mänskligt? Att i alla fall kunna resonera kring hur den otrolige Björn Dählie kunde bli skidhistoriens störste under de mörkaste Epo-åren, om inte annat så för Dählies egen skull. Det är mänskligt att ställa frågor kring den där svenska åkaren som prickat in en lyckoträff på en på tiotusen utan att vara dopad (eller?).

Framför allt är det mänskligt att vilja veta mer om den helhetsbild som framträder mellan raderna i den där databasen som får experterna att rynka pannor och peka finger.

Den som vill komma tillrätta med dopningsproblemet måste börja med att vilja förstå dopningens egen anatomi.

Hur gör man? Varför vill man? Hur tänker åkarna själva, på riktigt?

Skiljer mil i dopningsarbetet

Skidåkare och cyklister har väldigt mycket gemensamt, sporterna påminner om varandra på många sätt, inte minst fysiologiskt med sin specifika form av muskelbelastning och konditionskrav.

När det gäller dopningsarbetet skiljer fortfarande mil mellan dem.

Cykelsporten har sett sina tunga fall, inte minst efter införandet av blodpassen. Jag har sett mängder av cyklister som jag älskat åka dit. Vinokourov, som aldrig erkände bloddopning, krigaren Tyler Hamilton som berättade allt, den psykopatiske seriefuskaren Lance Armstrong som satt i Oprahs soffa och försvarade sig själv, och det finns inte en toppcyklist som inte hunnit gäspa käken ur led åt alla frågor om dopning.

Häromåret tillsattes en oberoende kommission som granskade utbredningen av fusket inom cykelsporten, och det mest slående i deras rapport var att det fanns cyklister som trodde att nittio procent fortfarande dopade sig. Vad gör sådant med moralen i klungan?

Att det ställs frågor kring det här just nu, att det dyker upp dagarna före ett OS som är det viktigaste i ett helt idrottsliv, är förstås ett störningsmoment – men det beror ju också på att frågorna inte ställts tillräckligt under alla andra veckor.

Hur har Fis, skidförbundet, agerat kring de misstänkta blodvärdena? Vilka breda utredningar har de gjort?

Ytterst handlar alla de här frågorna om kultur.

Det gör en annan nyckelfråga också, om vi nu ska se det ur ett svenskt perspektiv.

Delar Sverige i två läger

I alla diskussioner kring dopning som vi har i det här landet ställer sig opinionen snabbt i två läger ute på skolgården. Ett gäng skriker att ”vi är svenskar, vi dopar oss inte”. Vilket inte är sant. Det andra gänget skriker att ”varför skulle vi svenskar vara bättre eller renare än alla andra, så typiskt svenskt naivt”. Vilket inte heller är sant.

Om vi accepterar den andra sanningen så köper vi också att det inte spelar någon roll hur miljön i ett idrottsklimat ser ut. Det spelar ingen roll om man växer upp i DDR 1978, i USA kring millennieskiftet eller i Sverige 2017 – alla är likadana, det är personer som dopar eller inte dopar sig.

Jag gör mig inga som helst illusioner om att det inte finns dopade svenska idrottare, men det betyder inte att det inte samtidigt kan finnas en anti-dopnings-kultur att faktiskt vara stolt över.

Den där hållningen att ”alla andra gör det” är ett grundproblem, oavsett om det gäller skattemoral eller idrottsmoral eller vilken annan moral som helst. Den är ett sluttande plan.

Några dopar sig, alla gör det inte, och vill vi förstå skillnaden mellan grupperna så behöver vi landa bortom både blint fördömande och blåögd naivitet.

Att välkomna granskningar och frågor är en bra början. Det gällde igår, det gäller idag, det gäller till och med veckan före OS.