Disträ och flummig? Hör inte hit

SPORTBLADET

VAL DI FIEMME. Hon omnämns som flummig, disträ och tankspridd.

Som om det hörde hit.

Heidi Weng får vara precis som hon är.

För få kan åka skidor som den urstarka norskan.

När Heidi Weng sen skulle fira segern i Tour de Ski hängde den norska flaggan upp och ner. Komiskt kan man tycka.

Eller bedrövligt av arrangören.

Oavsett är det just lite träffande att det är just Heidi Weng som råkar ut för fadäsen. En Heidi Weng som själv kan vända upp och ner på sin omgivning och beskrivs av konkurrenter som disträ och av journalister som flummig.

Hon säger saker som får oss att häpna, hon sticker ut hakan och ja, hon hamnar i bland i trassliga situationer som när hon under premiären i Ruka 2015 åkte fel och trodde målgången var för tidigt.

Inte hänt om det var killar

När hon i veckan vägrade ta emot Ingvild Flugstad Östbergs kram efter kraschen på upploppet i Oberstdorf var det som att himmelen trillade ner.

Hur stod det egentligen till i det norska tjejgänget, undrade vi.

Visst var det en stark reaktion mot egna lagkamraten, men hade vi reagerat på samma sätt om det hade handlat om två killar?

Kanske. Men jag är inte säker.

Alla kan inte vara världens bästa vänner bara för att man delar vallabod. Kvinnliga utövare behöver inte kramas - eller dansa Macarena för den delen – för att ha en bra lagmoral.

Och alla kan inte vara Kläbo-perfekta i intervjusituationer, alla kan inte vara Björgen-smarta i trängda lägen.

Dags för OS-guld?

Så låt oss skala av allt det där och se vad vi har.

En enorm skidåkare som var en oslipad diamant när hon slog igenom och till viss del fortsatt är det. Hennes skalle tar henne med på turer rakt ner i källaren de gånger loppen kräver det.

Egentligen avgjorde Heidi Weng den norska kampen med Ingvild Flugstad Östberg redan under lördagens masstart. Den körningen som Weng visade då var riktig imponerande.

På söndagen var det bara en tidsfråga. Och Heidi Weng satte in rycket när branten var som värst. Brutalt, men ändå så enkelt.

Med ivriga bergsgetskliv matade hon i väg och parkerade landslagskompisen bakom sig.

Snart är det dags för OS. Heidi Weng har inte tagit ett individuellt guld ännu i ett mästerskap.

Kanske är det dags i vinter?

***

För Sveriges del blev Tour de Ski till slut skvalpande mellanmjölk. Det fanns ljusglimtar: Anna Haag, Maria Nordström, Daniel Richardsson och till slut också Oskar Svensson.

Men den lämnar också efter sig en rad frågetecken: kan Calle Halfvarsson få hjälp att hitta rätt efter sin mystiska magåkomma, kan Marcus Hellner gräva fram mästerskapsformen igen och är Jens Burman verkligen den medaljkandidat han utgivit sig för.

Herrlaget är sårbart och har ett jobb att göra.

Men jag är inte jätteorolig.

Charlotte Kalla är tillbaka och bakslaget i Piteå är sannolikt resultatet av hård matchning.

Nästa helg gör Stina Nilsson, Ida Ingemarsdotter och Hanna Falk comeback i Dresden.

***

Har under veckan fått frågan om jag inte ångrar att jag åkte ner till Tour de Ski.

Jag anslöt efter sex månaders tjänstledighet till det andra stoppet i Tyskland. Och visst kunde jag klarat mig utan det usla vädret i Oberstdorf, men det finns ju så mycket mer som är Tour de Ski.

Inte minst backen.

Åkarnas förmåga att efter flera dagars tävlande åka uppför Alpe Cermis. Det är inte skidåkning, men det är underhållning. Vi imponeras av de som likt Heidi Weng och Dario Cologna kan behålla bål och huvud upprätt och köra uppför, vi lider med de som stapplande tar de sista stegen, när mjölksyra bubblar som slem ur munnen och kropparna är slut.

På damsidan blev det aldrig dramatiskt. På herrsidan fick vi se Martin Johnsrud Sundby få nytt liv, medan stackars Alexander Bolshunov vinglade fram utan närvaro.

Det är åkarnas mardröm. Och vi älskar det.

Ladda ner Sportbladets egna app du också 00:20
ARTIKELN HANDLAR OM

Heidi Weng