”Lite väl mycket ibland – fans har dött”

Av: Erik Niva

Publicerad:
  • Varje människa har sin historia, varje säsong har sin story – och varje fotbollströja kan förflytta dig till en annan plats och en annan tid.

  • Från Manchester till Manilla, Seattle till Simferopol, genom 90-talet över millennieskiftet och vidare mot nutiden.

  • Det här är berättelserna om svenskarna som flyttade ut i fotbollsvärlden, platserna de hamnade på och tröjorna de bar.

VEM? Omid Nazari.

VAR? Ceres-Negros, Filippinerna.

NÄR? 2017/18.

2014 gick mitt korsband av för andra gången. Det skulle ta lång tid att komma tillbaka, så jag funderade på att satsa på att plugga istället. Fotboll var inte lika roligt längre. 2015 bröt jag mitt kontrakt med Ängelholm, flyttade tillbaka till Malmö och började spela med Rosengård i Division 2. Vid sidan om började jag jobba, och 2016 tänkte jag sätta igång med att plugga till idrottslärare istället. Det var så tankarna gick, det var planen.

Foto: CARL SANDIN / BILDBYRÅN
Foto: MAJA SUSLIN / TT
Omid Nazari i Ängelholm

Men jag hade kontakt med förbundet på Filippinerna – de hade länge velat att både jag och min brorsa skulle representera dem – så de frågade om jag inte skulle testa att åka dit och spela.

Varför inte? Det kändes som ett häftigt äventyr, och en chans att lära känna kulturen som min mamma kom ifrån. Hon är född och uppvuxen på Filippinerna, men kom till Sverige när hon var i 25-årsåldern. Jag har aldrig riktigt pratat med henne om varför hon kom just hit, men jag antar att hon ville se lite mer av världen. Min mormor har alltid bott kvar på Filippinerna, så under uppväxten brukade vi åka dit och hälsa på henne då och då. Hon bor ute på landsbygden, nära en stad som heter Cavinti utanför Manilla.

När jag väl kom till Filippinerna så var det ju inte något stort fotbollsland jag kom till. Filippinerna är väldigt amerikaniserat, så folk gillar mest basket. Det är inte många som följer fotbollen där – bara att det finns en nationell proffsliga är helt nytt. Och det första året kändes riktigt amatörmässigt. Jag spelade för en klubb som heter Global FC, och nivån var ungefär samma som om jag hade spelat kvar i Rosengård. Alla matcher i hela ligan spelades på en och samma arena i Manilla, och det var alltid inför nästan helt tomma läktare.

Efter den säsongen skrev jag på för Melaka i Malaysia, men direkt efter att jag kommit dit blev jag riktigt svårt magsjuk. Det var någon kyckling jag blev matförgiftad av, sedan låg jag inlagd på sjukhus i två veckor. Jag tappade många kilon, och Melaka kände inte att de hade tid att vänta på mig. Säsongen skulle börja, de ville ha någon som kunde bidra direkt. Det är lite speciellt i Asien... Känner en klubbpresident att en spelare inte håller så ser klubben snabbt till att göra sig av med honom, så de bröt mitt kontrakt.

Foto: NILS JAKOBSSON / BILDBYRÅN

Efter två månader i Malaysia åkte jag istället tillbaka till Filippinerna. Ceres-Negros är den klart största klubben där, och de hade velat ha mig redan innan jag skrev på för Melaka. Det var lättast så, det var det bästa valet.

Det här var 2017, och ligan där skulle göra en nystart. Allt skulle bli mer professionellt, alla klubbar skulle få sin egen arena. Vår ägare i Ceres-Negros kom från en provins som heter Bacolod, så det var naturligt för oss att spela där. De andra klubbarna fick mer eller mindre välja själva var i landet de ville vara baserade. Ett lite udda upplägg.

Ceres-Negros är den enda klubben på Filippinerna som ens går att jämföra med Europa. Klubbens ägare tog väldigt väl hand om oss, och lönen var gott och väl av allsvensk storlek i alla fall. Ägaren har blivit rik genom ett bussföretag som är väldigt framgångsrikt i Sydostasien, så klubbens smeknamn är till och med ”The Busmen”. Vi hade en bra tränare också, en serb som heter Risto Vidakovic och har spelat för Real Betis. Han vet hur fotboll ska fungera, och har varit inne och styrt och ställt i klubben för att hjälpa den att växa.

Varje år jag var där så vann vi ligan ganska klart, och redan första säsongen gick det rätt bra för oss internationellt. Asiens motsvarighet till Europa League heter Asian Cup, och där gick vi till kvartsfinal. Från början är turneringen uppdelad i zoner, och vi vann hela den sydostasiatiska delen. Sedan fick vi Istiklol från Tadzjikistan i kvarten.

Att åka till Tadzjikistan var som att resa 20 år tillbaka i tiden, men deras lag var faktiskt riktigt bra. De slog ut oss ganska enkelt, och gick sedan hela vägen till final i turneringen.

2018 fick vi sedan chansen att kvala till asiatiska Champions League. Vår tränare tänkte att det ändå inte skulle vara möjligt för oss att gå hela vägen till huvudturneringen, så från början såg han kvalet mest som träningsmatcher. Vi kom tillbaka från semestern bara fyra dagar innan vi skulle spela det första Champions League-kvalet – och vi höll på att åka ut direkt mot Shan United i Myanmar. Till slut hade vi lite tur, lyckades vinna på straffar.

Sedan lottades vi mot Brisbane Roar nere i Australien. De hade kommit trea i A-League säsongen före, och alla var ju helt övertygade om att det var slut för oss. De hade fyra, fem killar som hade varit australiensiska landslagsmän, med Massimo Maccarone från Serie A och Premier League på topp.

Ingen förväntade sig att vi skulle ha en chans, men jag tyckte att det var häftigt att få en utmaning igen. I ligan på Filippinerna var vårt lag lite väl överlägset, men det här var som att spela riktig elitfotboll än en gång. Brisbane var ett fysiskt lag och tog ledningen, men vi lyckades vända och vinna med 3-2. Jag gjorde det avgörande målet med en kvart kvar.

Foto: Bradley Kanaris / Getty Images AsiaPac
Foto: Bradley Kanaris / Getty Images AsiaPac

Det här var absolut den största segern ett filippinskt klubblag någonsin tagit internationellt. Inte ens folket i vår egen klubb hade haft minsta tro på att vi skulle gå vidare. Nu var vi klara för den sista kvalrundan till Champions League mot Tianjin från Kina, men han som skötte all vår administration hade inte brytt sig om att söka visum dit. Det höll på att bli så att vi inte ens skulle komma in i landet.

Dagen efter att vi hade vunnit i Australien var det plötsligt jättestressigt. Alla spelare var tvungna att snabbt åka och ta nya passfoton och sådär. Till slut fick vi tillstånd att komma in i Kina, men det började gälla först samma dag som matchen skulle spelas. Så då landade vi klockan sex den morgonen, och dessutom var det tidig match med start redan på eftermiddagen.

Vi var ändå inte jättelångt ifrån, men det räckte inte riktigt till. Tianjin vann med 2-0. Det var deras utländska spelare som gjorde den stora skillnaden. Anthony Modeste gjorde båda målen, och Axel Witsel var klass på mitten. Alexandre Pato var väl också duktig, men honom hade jag ärligt talat förväntat mig mer av. Och kineserna var inget speciellt. Hade det inte varit för Modeste och Witsel tror jag att vi hade kunnat vinna.

De här erfarenheterna hjälpte mig ändå att börja tro på min fotboll igen; ifall jag bara kämpade tillräckligt så skulle det fortfarande kunna gå. Jag hade haft en ganska speciell karriär. När jag bara var 21 år kom jag ju faktiskt med i det riktiga iranska landslaget med Carlos Quieroz. Jag gjorde några träningsmatcher, och satt med på bänken när det var VM-kval mot Sydkorea inför 100 000 åskådare på Azadi-stadion i Teheran.

Sedan var jag nere och spelade mot amatörer i svenska Division 2 – men nu var det lite som att jag var tillbaka på den stora scenen igen. Då hade det varit Heung Min-Son och såna spelare i Sydkorea, nu var det Pato och Witsel och Modeste i Tianjin.

Efter det här var det alltid några andra asiatiska klubbar som var intresserade av mig i varje transferfönster, men jag trivdes väldigt bra i Ceres och hade ingen anledning att stressa bort därifrån.

Alla vi i laget trivdes jättebra tillsammans, det var väldigt bra killar. De flesta spelarna var som mig – halvor uppvuxna någon annanstans i världen – så vi hade mycket gemensamt och umgicks mycket. Alla bodde i samma område, en del av centrum av Manilla som kallas Fort Bonifacio. Det var bara att vi tog hissen ner, så kunde vi sätta oss i någon restaurang eller någon bar tillsammans. Ofta sägs det att det kan vara lite farligt i Manilla, men i vårt område kände jag mig alltid säker.

Jag hade ju också hört mycket om president Duterte, men kan inte påstå att jag kände av hans styre på något speciellt sätt. Vissa människor kunde reagera på vissa av hans uttalanden, medan andra kände att han försökte förbättra Filippinerna. Det var lite både och. Själv är jag inte så insatt i politik, och har egentligen ingen åsikt om Duterte.

Förra sommaren valde jag till sist ändå att lämna Filippinerna. Persib från Indonesien hörde av sig, och i Sydostasien är det en riktigt stor klubb som alla känner till. Och jämför du fotbollen i Indonesien med fotbollen på Filippinerna är skillnaden total. Där ingen bryr sig på Filippinerna kretsar allt kring fotbollen i Indonesien. Vi brukar ha 30-40 000 på matcherna, och alla är fanatiker.

Det är lite väl mycket ibland. Fans har dött runt matcherna, och en gång var det någon som spräckte pannan på mig med en sten. Det var när vi var på väg bort från arenan efter en match, då någon kastade in en stor sten genom rutan på spelarbussen.

Våra största rivaler heter Persija Jakarta, de kallar det för Indonesiens ”El Clásico” när vi möts. Den här gången hade vi spelat mot en helt annan klubb i Jakarta, men Persijas fans passade ändå på att liksom lägga sig i bakhåll för oss. Som tur var klarade sig ögat när stenen kom, men jag fick sy nio stygn i pannan. Jag har fortfarande ett ärr. Jag hade precis bara kommit till Indonesien när det här hände, tror att det var min andra match där.

Min klubb Persib är jättepopulär. Jag har hört att de är topp-25 på sociala medier i hela världen, klubbens sida på Facebook har typ 10 miljoner medlemmar. Själv visste jag inte det när jag kom dit, men direkt efter att jag skrivit på bara studsade telefonen av alla notifikationer. Idag har jag fått nästan 400 000 följare på Instagram, någon sa till mig att Victor Lindelöf är den enda spelaren i det svenska landslaget som har fler.

Jag är väldigt glad över möjligheten att spela i en riktigt stor klubb, även om inte så många i Sverige känner till den. Ligorna här är uppbyggda så att klubbarna får ha tre utlänningar, plus en spelare med annat asiatiskt pass. Att få en av de tre utlänningsplatserna är riktigt, riktigt svårt – det är mest brassar – så de svenskar som fått chansen att spela här är ju såna som har dubbla pass. I den indonesiska ligan finns två andra svenskar nu, men det är Brwa Nouri med irakiskt pass och Mahmoud Eid med palestinskt.

Kanske kommer jag tillbaka till Sverige någon dag. Jag gjorde några inhopp för Malmö FF när jag var ung, och det hade varit kul att verkligen bevisa sig själv i Allsvenskan. Men just nu känns det ändå ganska avlägset, just nu ligger mitt fotbollsliv i en annan del av världen.

Foto: Andreas Hillergren / TT
Omid Nazari under Champions League kvalet mellan Malmö FF och HB Torshavn 

Allt vände för mig i och med att jag tog chansen och åkte till Filippinerna. När jag kom dit var jag nästan mer en turist än en fotbollsspelare, men nu har jag fått min karriär tillbaka. Jag är väldigt tacksam mot Ceres-Negros, och en dag hoppas jag återvända dit. Filippinerna har blivit som ett andra hem för mig.

Livet tog andra vägar för mig än för de flesta andra svenska fotbollsspelare, och för mig ledde det till Asien. Jag var nere i några år, men jag gav inte upp. Det gav resultat.

Foto: BJÖRN TILLY / BILDBYRÅN
Omid Nazari i P18-landslaget 2009
Publicerad:

LÄS VIDARE