Bergström: Som korsord och rockkonsert på samma gång

Foto: PONTUS ORRE / BILDBYR N
SPORTBLADET

Innebandy luktar ingenting.

Längdskidor låter inte.

Fotboll slutar ofta oavgjort.

Tack fadern, sonen och den heliga Tony för att det ibland finns något annat.

Motorer varvar från dovt till gällt brum. Torkad lera sprätter. Polska fans discodansar och blåser i bjäbbtutor medan dårarna nere i ovalen kastar sina uppjackade monstercyklar mot varandras med ett ursinne som tv aldrig gör rättvisa.

Mitt omdöme må vara berusat av den sötrökiga gummidoften, men är inte speedway alldeles förtjusande?

Egentligen står jag utanför den varma motorfamiljen. Ägde aldrig moppe, tog körkort som 31-åring och valde aldrig sida mellan Kenneth Hansen och Per Eklund. Inte heller här, på Friends arenas läktare under VM-deltävling tio av tolv, lockar maskinerna eller machismon.

Alldeles perfekta regler

Nej, bäst är regelverket. De finstämt kalibrerade stadgarna får sporten att pulsera av dramatik. Varje heat har sin simpla tjusning och sin komplicerade inverkan på helheten.

Det enkla: först i mål vinner. Ytterst sällan behövs domare eller målfoto. Tre poäng till vinnaren, två till tvåan, en till ettan, noll till jumbon.

Det svåra: kampen förs i det lilla och stora på en gång. Kom först till nästa vänstersväng, skramla ihop mest poäng för kvällen – och för året. Du kan falla eller tjuvstarta, ett sumpat heat är möjligt att ta igen, och i slutändan kan den tidiga omkörningen från fjärde till tredje plats, innan underlaget blev gropigt och slagigt, fälla avgörandet.

Häromveckan stod jag i ett duggigt Eskilstuna och trivdes. I femton ronder knaprade favoriterna Masarna in på hemmalagets ledning från första semifinalen, men slovenen Matej Zagar gasade sina smeder till final.

I elitserien finns ett batteri av regler för att jämna ut förutsättningarna. Truppen du anmäler i början av säsongen får inte ha haft för högt poängsnitt föregående säsong. Leder du en match med åtta poäng får motståndaren toppa till nästa heat.

Korsord och konsert på samma gång

I VM pratar man inte om femettor och fyrtvåor och sådant, här kör var man för sig själv. Men på nytt har regelstiftarna fått till en poängräkning där varje heat räknas på två plan: de flyttas in i en rak tabell där ettan har vunnit titeln i slutet av året – och så får de åtta bästa varje kväll göra upp i semifinal och final där deltävlingens främsta förare koras. Därför kan det bli som i Målilla i augusti där Antonio Lindbäck samlade flest poäng (19) medan polske Bartosz Zmarzlik vann finalen.

Rörigt?

Ja, men det här är sport som ska upplevas med programblad i hand, med tungan utstickande ur mungipan, med en strejkande penna från ett stadshotell du aldrig besökt. Du ska vara korsordslösare och rockkonsertbesökare på samma gång.

Hur det går? Ingen aning

Jag förstår hur banal den här texten framstår för inbitna fans, men låt ändå en novis beskriva sin nyfunna kärlek. Här på Friends visar mina nerplitade siffror att Fredrik Lindgren är kvällens bäste svensk med sina nio poäng och tredjeplats i semin. Matej Zagar vann finalen men har inget med VM-titeln att göra. I totalen är Lindgren före slovenen, han är fyra och kan bli den förste svensken på pallen sedan Andreas Jonsson 2011, fast då måste han roffa åt sig lite fler poäng i de avslutande deltävlingarna i Polen och Australien.

Jag har ingen aning om hur det kommer att gå. Man blir inte expert på speedway av att besöka Eskilstuna och Solna två höstdagar. Men jag törs med berått mod spekulera i hur VM:s avslutning kommer att bli.

Det kommer att lukta sött av bränt gummi. Publik kommer att dansa. Ryssar och danskar kommer att varva sina hojar, mullret kommer att gå från dovt till gällt. Och aldrig att det blir oavgjort, aldrig att det blir sterilt, aldrig att det blir stillastående.

De utsökta reglerna garanterar spänning.

ARTIKELN HANDLAR OM