Fotboll

”Han skrek att jag var en skam för Grekland”

Av: 

Erik Niva

Alexander Fioretos.

  • Varje människa har sin historia, varje säsong har sin story – och varje fotbollströja kan förflytta dig till en annan plats och en annan tid.
  • Från Manchester till Manilla, Seattle till Simferopol, genom 90-talet över millennieskiftet och vidare mot nutiden.
  • Det här är berättelserna om svenskarna som flyttade ut i fotbollsvärlden, platserna de hamnade på och tröjorna de bar.

SPORTBLADET

VEM? Alexander Fioretos.

VAR? AEL Kalloni, Grekland.

NÄR? 2015/16.

/ALEXANDER FIORETOS BERÄTTAR SJÄLV/

”Den 1 december 2015 var jag 19 år gammal, och satt på ett plan till Aten. Dagen före hade mitt kontrakt med Helsingborgs IF gått ut. Jag hade varit lagkapten för både Helsingborgs akademilag och U21-lag, men även om jag hade blivit lovad chansen i a-laget så hade jag aldrig riktigt fått den. Det kändes tufft, men eftersom jag har dubbla medborgarskap så hade jag fått mig lite av ett namn nere i Grekland. Jag hade varit inne och testat i Olympiakos organisation, och det hade skrivits en del om mig i tidningarna där nere.

Nu hade jag ett möte inbokat med presidenten i Atromitos, Georgios Spanos. Hans kontor låg nere i hamnområdet i Piraeus, och att komma dit var nästan som att komma in i en film. Om du tänker dig hur det ser ut hos en maffiaboss på tv så ligger det nära verkligheten så som den faktiskt var här.

Lite tidigare samma höst hade Atromitos slagit ut AIK ur Europa League, så på så sätt hade Spanos kommit i lite närmare kontakt med Allsvenskan och svensk fotboll. Jag tror att det gjorde honom lite extra intresserad av att få in mig, som svensk-grekisk talang.

Jag började träna med Atromitos a-lag, och det var en häftig upplevelse eftersom det var många stora profiler där. Där satt Anthony Le Tallec, och drog sina historier från tiden i Liverpool och från sina galna träningar med Marcelo Bielsa i Marseille. Där var italienaren Stefano Napoleoni, som gjort många mål i både Polen, Turkiet och Grekland. Men störst av alla var ändå tränaren Traianos Dellas, som ju för alltid kommer att vara nationalikon i Grekland efter EM-guldet 2004.

”Min agent var frånvarande”

Erik Niva i Fioretos tröja.

Alexander Fioretos.

Under två månader tränade jag på med Atromitos, och även om det såklart skulle ha varit ett väldigt stort steg för mig att gå in och spela a-lagsfotboll med en Topp 5-klubb i Grekland så var tongångarna och diskussionerna med klubben hela tiden väldigt positiva. De sa att de trodde att det bästa för min utveckling vore att gå på lån eller att skriva ett korttidskontrakt med en lite mindre klubb, och i samband med att januarifönstret stängde 2016 så kom AEL Kalloni därför upp på bordet som alternativ.

Om jag ska vara helt ärlig så visste jag inte hur jag skulle tänka. Jag hade hoppats på att få ett kontrakt med Atromitos, och när det nu blev en annan typ av lösning så kände jag av osäkerheten. I min omgivning hade alla vänner och bekanta uppfattat det som att jag redan var klar för Atromitos, och med min stolthet skulle det bli svårt för mig att förklara för dem att jag först behövde ta ett kliv neråt.

Det var också något med den här stora fotbollsvärlden som var lite skrämmande för mig. Jag hade precis hunnit fylla 20, och hade svårt att veta vad jag skulle säga när presidenten i Kalloni ringde upp mig sent på kvällen. ”Grabben, det är klart att du inte ska sitta på läktaren i Atromitos – kom hit och spela istället, så kan vi skicka dig vidare till någon ännu större klubb sedan!”.

Jag kunde inte värdera hur mycket sanning som låg i de där orden. Min agent vid den här tiden var Patrick Mörk, men jag uppfattade honom som ganska frånvarande, så istället blev det min pappa som fick sköta så gott som alla förhandlingar. Och han är verkligen ingen fotbollsagent med koll på de grekiska klubbpresidenterna. Visserligen har han en grekisk pappa, men själv är han en läkare från Lund som är väldigt försynt, försiktig och svensk till sättet.

”Halvdöda människor kämpade för sina liv”

Det jag inte ville var att åka rakt hem till Sverige med svansen mellan benen, och ärligt talat så var väl inte min självbild och min verklighetsuppfattning helt förankrad heller. Jag tyckte någonstans att jag var för bra för att åka hem och jaga efter ett kontrakt i Superettan.

Det fick bli Kalloni, en klubb som vid den här tiden låg sist i grekiska högstaligan och som kommer från ön Lesbos, väldigt nära Turkiet. Och det här var alltså i början av 2016, precis då flyktingkrisen i den här delen av Medelhavet var som allra värst. Hundratusentals människor riskerade sina liv för att ta sig över från Turkiet till de grekiska öarna, och omvärlden hade väl insett det när de här fruktansvärda bilderna på den 3-åriga syriska pojken Alan Kurdi hade kablats ut några månader tidigare.

Jag flög dit redan tidigt på morgonen efter att jag hade pratat med Kallonis president, klubbens sportchef och läkare mötte mig på flygplatsen. Därifrån körde vi kustvägen in mot huvudstaden, och vi hade inte hunnit åka mer än två, tre minuter innan vi såg den första flyktingbåten komma in från havet och gå i land nedanför oss.

Flyktingar tar sig i land på Lesbos i mars 2016.

Foto: AP

Flyktingar tar sig i land på Lesbos i mars 2016.

Foto: AP

För mig var det helt surrealistiskt. När man tittar på tv finns det ju alltid ett filter mellan dig och själva händelsen, men det filtret var borta nu. Och det här var inte alls som man föreställer sig när en båt går i land, som när en segelbåt kommer in från skärgården en idyllisk sommardag i Sverige. Det här var barn som skrek, mammor som grät, halvdöda människor som kämpade för sina liv... Det var en fruktansvärd syn, och det var inte heller så att det bara var en båt som kom i land. Vi hade knappt hunnit gå ur bilen innan nästa båt också kom. Och sedan nästa. Och så alla Röda Korset-bilar som körde kors och tvärs, allt kaos och all misär... Jag kunde inte ta in det.

Efter ett tag så bad sportchefen sin ortodoxa bön, och sedan gick vi tillbaka in i bilen och körde vidare. Det fanns liksom inget annat vi kunde göra. Men att landa rätt in i den där situationen, och sedan åka vidare för att slutförhandla med klubbpresidenten och träffa tränarna... Det var ett väldigt speciellt välkomnande till Lesbos.

När vi var färdiga vid arenan den här första dagen så kördes jag sedan vidare till ett hotell, och någon sorts fixare lämnade mig ensam där med orden: ”Ses i morgon klockan 10”. Sedan fick jag klara mig själv.

”Jag grät efter träningarna”

Redan här började jag också misstänka att allt inte skulle bli som de hade sagt. Det första tränaren sa när jag träffade honom var: ”Jaha, vilken position spelar du då?”. Det är i och för sig inte ovanligt att presidenten eller sportchefen driver värvningarna i Grekland, men ganska snabbt insåg jag att mina löften om speltid inte alls skulle infrias.

Alexander Fioretos.

I början fick jag inte ens vara med i matchtrupperna. Tränaren såg på mig mer som en grekisk ungdomsspelare än som ett nyförvärv från utlandet. Från början kom jag in med ganska bra självförtroende och energi, men allt det där sjönk ihop mer och mer.

Efter en träning sa de åt mig att stanna kvar för att slå inlägg till vår anfallare Giorgos Manousos, som var en sorts legendar på Lesbos. Det första inlägget missade jag, och då blåste den assisterande tränaren i pipan. Han sprang ut till mig på kanten, ställde sig fem centimeter ifrån mitt ansikte och gav mig en fruktansvärd avhyvling. Han ifrågasatte min grekiska identitet, skrek om hur jag inte ens kunde prata språket ordentligt: ”Du är en skam för Grekland”.

Sedan joggade han tillbaka, blåste i pipan och passade ut bollen till mig igen. Dags för nästa inlägg! Och jag vet inte... Vad tror man sig uppnå med att behandla människor på det sättet? Tror man på allvar att det är en metod som lyfter en ung kille som är långt hemifrån?

Efter någon månad kändes allt rätt hopplöst, självförtroendet dippade verkligen. Jag hade precis fyllt 20 år, och det här var första riktigt stora smällen i min karriär. Det fanns absolut tillfällen då jag kom hem efter träningarna och grät, då jag ringde hem till familjen och sa att jag inte orkade mer.

”Pratade om tjejer på helt annat sätt”

Jag hade verkligen svårt att få ihop allt, för det var ju inte bara fotbollen utan hela den här verkligheten som jag landat i på Lesbos. Det fanns en del utländska spelare i laget – bland annat Braulio Nóbrega, som spelat i Atlético Madrid – och flera av dem var en helt annan typ av fotbollsproffs än spelarna jag träffat på i Helsingborgs a-lag. Det här var verkligen stereotypen, schablonbilden – killar vars liv verkade kretsa kring bilar, klockor och rätt märke på necessären. De hade en helt annan människosyn än vad jag var van vid, pratade om tjejer på ett helt annat sätt.

Ibland hände det att jag tog en kaffe med dem och lyssnade på det här snacket – och sedan gick jag runt hörnet och hamnade i den här andra verkligheten, tillvaron där flyktingarna inte hade mat för dagen.

Kalloni fortsatte i alla fall att betala ut min lön hela tiden, så jag hade hyfsat gott om pengar. Jag kände att jag behövde göra något, så jag började köpa mat till flyktingarna. Gyros, pita, souvlaki – jag kunde köpa 50 spett och sedan bara gå ner till hamnen och dela ut dem.

Tanken var god, men jag hade väl inte tänkt den hela vägen. När jag kom till spett nummer 49 och det fortfarande fanns ett dussin desperat hungriga människor runt mig – vad skulle jag göra då? Det var inte så att folk ställde sig snällt på ett led och väntade, utan de såg ju det här som deras enda möjlighet att få mat den dagen. Flera gånger gick jag därifrån med en väldigt jobbig känsla, känslan av att vara otillräckligt.

”Som att komma till en krigszon”

Med tiden hamnade de allra flesta flyktingarna på Lesbos i det stora lägret Moria, som under flera år var det allra största flyktinglägret i Europa. Jag åkte dit några gånger, tog med mig fotbollar eftersom jag hade en idé om att det kunde ge barnen där lite glädje. Att komma till Moria var en oerhört speciell upplevelse. Det var vakttorn och taggtråd, och för ögat faktiskt ganska svårt att skilja från ett koncentrationsläger. Hela tiden låg det något slags dovt ljud som en hinna över allt, och på många sätt var det som jag föreställer mig att det är att komma till en krigszon. Och ja... Vad ska man känna? Samtidigt som jag spelade fotboll med några barn satt det människor bredvid som stirrade tomt framför sig med öppna, infekterade sår.

Flyktinglägret på Lesbos, Grekland.

Foto: AP

Flyktinglägret på Lesbos, Grekland.

Foto: AP

Jag kände väldigt dubbla känslor gentemot mig själv, den jag var och det jag försökte göra. Vad trodde jag egentligen...? Att jag skulle kunna göra någon skillnad med mina souvlakispett och mina fotbollar?!

Med tiden förlikade jag mig ändå med att det var bättre att i alla fall försöka så gott jag kunde jämfört med att inte göra något alls. Jag behövde försöka, även om mitt sätt att hjälpa till inte var perfekt. Min egen farfar behövde fly från Grekland efter militärkuppen på 1960-talet. Han flydde via Österrike – träffade min farmor i Wien – och kom sedan till Sverige. Anledningen till att jag överhuvudtaget finns till är att det var möjligt att fly från ett land till ett annat, och den delen av min egen historia kan jag liksom inte bara blunda för. Den kommer med ett ansvar.

Samtidigt blir allt så mycket mer komplicerat på plats i verkligheten jämfört med hemma i Sverige. Även om du i teorin är för fri invandring eller i alla fall full asylrätt så måste du få det att fungera i praktiken också. I mina ögon är grekerna ett väldigt öppet folk – men samtidigt tvingades jag ändå inse att majoriteten av lokalbefolkningen på Lesbos var ganska fientligt inställd till flyktingarna. Ensamma flyktingbarn kunde gå runt och be om mat, bara för att mötas av greker som sjasade iväg dem eller till och med sparkade efter dem.

På ett sätt var det ganska svårt att förstå, men på ett annat sätt rätt självklart. I takt med att allt fler länder i Europa stängde sina gränser så växte trycket mer och mer på Grekland och Italien. Och alla människor har nog en gräns där deras solidaritet ger vika för deras individualism. På Lesbos slogs jag framförallt av att det verkade saknas en plan, en långsiktig idé för vad som skulle ske och vad som skulle förändras. Flyktingarna tycktes mest bara sättas i förvar där på obestämd tid – och den situationen var inte bra för vare sig flyktingarna eller för lokalbefolkningen.

”Största dagen i min karriär”

Det är verkligen svåra frågor – svåra problem att lösa – och det är klart att det ibland kändes ganska futtigt att gå och träna fotboll mitt i allt detta. Men trots allt var det ändå det jag var där för att göra, det som var syftet med min vistelse på Lesbos. Med tre, fyra omgångar kvar var Kalloni redan klara för nedflyttning, och i samband med det började de köpa ut spelare från sina kontrakt. Många av de som var kvar var inte heller särskilt motiverade att spela säsongens sista matcher, så i det läget började det öppna upp sig runt laget.

Tre omgångar från slutet var jag 19:e man mot AEK Aten, satt och snackade med Jakob Johansson och fick lite energi av det. Veckan efter fick jag sitta på bänken mot Atromitos. Och sedan skulle då säsongen avslutas med matchen mot Olympiakos borta, på Karaiskakis i Piraeus.

Det är fortfarande den största dagen i min karriär, trots att det bara blev ett inhopp på sisådär tio minuter. Eftersom Olympiakos var klara mästare och skulle fira sin ligatitel så var det fullsatt på arenan, med fyrverkerier och allting.

På något sätt var det en cirkel som slöts när jag fick hoppa in. Att spela i grekiska högstaligan hade alltid varit något jag strävat mot, och eftersom jag hade varit och testat med Olympiakos som junior hade det blivit så att just Karaiskakis-stadion på något sätt var målbilden.

Alexander Fioretos hoppar in mot Olympiakos.

Bara att värma upp kändes hur stort som helst för mig. Jag sprang där bredvid Jimmy Durmaz – som skulle hoppa in för Olympiakos – och han kom fram och gratulerade mig och kramade om mig. Bara att han visste vem jag var gjorde mig glad, och att han dessutom tog sig tiden att lyfta mig betydde jättemycket för mig. Han hade lika gärna kunnat ha en kaxig attityd – ”vem fan är du?” – men det var precis tvärtom. Efter matchen fixade han så att jag fick hans matchtröja, och den ramade jag in och satte upp på väggen.

”Jag vill göra världen bättre”

När jag väl fick hoppa in var matchen redan avgjord – och jag hann inte slå mer än fem, sex passningar på hela mitt inhopp – men det var ändå en sån jäkla upplevelse att spela mot det motståndet med den inramningen. Det har nog aldrig funnits en professionell fotbollsspelare som varit så glad över ett tiominutersinhopp i en 5-0-förlust, som fått ut så mycket av de premisserna. I bussen på väg från arenan var jag helt i extas: ”Jag måste ha mer av detta”.

Vägen därifrån blev sedan... krokig, men innehållsrik. Det fanns intresse från Grekland, det fanns intresse från Halmstad och AFC – men jag hamnade först i danska Superettan, sedan i rumänska högstaligan. Under 2020 spelade jag för Brommapojkarna.

När jag ser tillbaka på tiden på Lesbos idag så känner jag att den på många sätt fick mig att växa upp, att börja se världen med mer öppna ögon. Länge var fotbollen det enda som existerade för mig. Idag känner jag inte riktigt likadant, och när jag själv tänker tillbaka så inser jag att jag började förändras under den här tiden.

Min farfar var läkare, min pappa blev också läkare och alla hans syskon har gjort saker inom det akademiska. Pappas storebror heter Aros Fioretos, är författare och brukade alltid finnas med i diskussionen på den tiden då Svenska Akademien fortfarande var något det ansågs ärofullt att ingå i. Själv var jag väl därför lite av det här svarta fåret. Jag var en sån här John Guidetti-typ, en Simon Tibbling-variant som la ner precis allt i fotbollen. Efter träningarna i tonåren så kunde jag stanna tre, fyra timmar och köra extra.

Idag är jag 25 år gammal. Jag har fullt fortfarande fullt fokus på fotbollen – vill ännu uppnå saker med min karriär – men numera studerar jag även på Handelshögskolan i Stockholm. De flesta som går min utbildning brukar hamna inom bankväsendet och ägna sig åt olika former av investeringar, men jag brinner snarare för att... påverka världen.

Jag vill försöka göra den lite bättre”.

ANNONS EXTERN LÄNK

Munskydd, solskydd och antikroppstest - klicka hem allt inför sommaren här.

MEDS

LÄS MER: Där barnen sover • Se Aftonbladets Magnus Wennmans prisade bilder från Lesbos

Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

Publisert:

ÄMNEN I ARTIKELN

Fotboll