”Ronja fick mig på fötter igen”

Madelene Green prioriterar familjen och är bäst ändå

avMatilda Johansson

Publicerad:
Uppdaterad:

När Madelene Green var på toppen av sin volleybollkarriär valde hon att lägga av.

Sedan kom dottern Ronja till världen och förändrade allt.

– Hon fick mig på fötter igen och i dag känner jag en oändlig glädje till volleybollen.

Möt volleybollstjärnan som prioriterar familjen och är bäst ändå.

Det är en krokig gata, som hämtad ur Lotta från bråkmakargatan, som leder fram till Madelene Greens hem i Sollentuna där hon bor tillsammans med sambon Fredrik, 26, och dottern Ronja, 2.

Det första Green, 25, säger när Sportbladet kliver över tröskeln är att hon inte riktigt känner sig bekväm med att intervjuas. Så hon brukar vanligtvis inte tacka ja till förfrågningar.

– Jag är ganska skojig av mig och gillar att skämta till det och jag antar att jag förväntas vara seriös i den här typen av situationer, säger hon och skrattar.

Sedan blir hon lite allvarligare i rösten.

– Jag gör det för volleybollens skull. Det är en fantastisk sport som förtjänar att få mer uppmärksamhet.

Volleybollen är, med sina över 200 nationsförbund, en av världens mest utövade sporter. Den sägs ligga på en tredjeplats, efter fotboll och basket, när det kommer till de största lagsporterna. Men i Sverige lever den lite undanskymt.

Har signat specialkontrakt

– Jag vet inte varför det är så men det är tråkigt. Jag önskar att fler kan få upptäcka den här också.

Green är spiker och lagkapten i elitserielaget Sollentuna VK. Och säsongen har börjat bra – laget ligger på en tredjeplats i tabellen och Green är tvåa i poängligan. Men det sistnämnda säger hon sig inte ha koll på.

– Jag blir glad när jag hör det, men det är ingenting jag bryr mig om. Det viktigaste är att det går bra för laget.

Poängplaceringen blir än mer imponerande med tanke på att Green inte spelar alla matcher.

– Jag har ett specialkontrakt med Sollentuna som gör att jag kan spendera mer tid med min familj. Så jag tränar två gånger i veckan medans de andra tränar fyra, och sedan spelar jag bara hemmamatcherna och de närmsta bortamatcherna.

Inne i radhuset är julstämningen på topp: tomtar på varenda lämplig plats, stjärnor i fönstren och väldoftande hyacinter. Och mer lär det nog bli.

Sportbladet hinner knappt slå sig ner i den gråa hörnsoffan i vardagsrummet innan Ronja, 2, har bjudit in till julpyntsproduktion: Lim, flirtkulor och tuschpennor är till förfogande.

– Hon vill så gärna att alla ska vara med, säger Green och skrattar.

Madelene Green var något år äldre än Ronja när hon först fick upp ögonen för volleyboll hemma i Degerfors utanför Örebro.

– Min storasyster spelade och jag minns att jag satt på läktaren och grät för att jag var för liten för att få vara med. Så när jag väl fick börja, jag tror jag var 6 år då, så blev jag kvar.

1 av 2 | Foto: ANDREAS BARDELL
Madelene Green med dottern Ronja.

Glädjen försvann

Därefter följde en gedigen och snabb karriär. Som 16-åring tog hon upp sin moderklubb Orion i elitserien, året där på gjorde hon A-landslagsdebut och när hon var 20 tog hon ett SM-guld med Hylte/Halmstad.

När guldet kommer på tal gnistrar det till i Greens ögon.

– Jag blir helt tårögd när jag tänker på det. När vi vann den där sista bollen och publiken ställde sig upp och jublade. Och den där känslan av att vi hade kämpat med blod svett och tårar hela säsongen och sedan fick vi stå där som vinnare. Det var det häftigaste jag har varit med om med volleybollen.

Men säg den lycka som varar. Två veckor senare på en träning pajade Green sitt vänsterknä, korsbandet var av. Ett år av tung och trist rehab följde innan hon var tillbaka både i elitserien och landslaget.

Men det var inte som innan. Någonstans på vägen hade hon tappat glädjen.

– Det var jobbigt, volleybollen gick från att ha betytt jättemycket till att inte betyda någonting alls. Jag minns de träningarna i slutet när jag hade bestämt mig för att sluta. Jag var ledsen innan träningen och efter och då kände jag att det hade gått till en gräns, säger hon och fortsätter:

– Innan skadan och Ronja så var volleybollen som ett oändligt snöre som aldrig tog slut, allt kretsade kring volleybollen. Det var jättekul då men när jag kom ifrån den insåg jag att det fanns mer i livet som gjorde mig lycklig.

Green lade av helt och tvärt. Efter ett år väntade hon Ronja och hon beskriver hur hon så smått började längta tillbaka till sin forna passion.

– Jag började gå på några matcher och då insåg jag hur mycket jag hade saknat volleybollen. Laget och sammanhållningen. Dagen innan Ronja föddes var jag på en match och sedan dröjde det bara några månader innan jag var tillbaka. Jag tror jag hittade en bra balans mellan vad som gav mig lycka i volleybollen och utanför.

Har tackat nej till landslaget

Men även om Green åter är bland de bästa spelarna i elitserien kommer det inte att bli något landslagsspel framöver. Vilket hon har bestämt själv.

– Jag har fått frågan men det där är ett avslutat kapitel för mig. Det låter kanske lite divigt eller något men det där var min dröm förut, nu är det andra saker som är viktigare. Jag vill inte vara borta från min familj så länge som det krävs.

Green träffade Ronjas pappa Fredrik på idrottsgymnasiet för nio år sedan. Han spelade också volleyboll, men är nu pensionerad från den världen.

På deras vardagsrumsgolv ligger det en volleyboll och de berättar att de ofta spelar ihop med dottern. Men paret är tydligen inget bra team.

– Vi går ju in med lite olika inställningar, jag vill nog mer ha kul, säger Fredrik.

– Ja, jag är mer seriös när det kommer till volleybollen. Men sedan är ju jag lite bättre än dig, jag spelade i landslaget och så där, skämtar Green och fortsätter:

– Jag är en vinnarskalle men jag skulle ändå vilja påstå att jag är en bra förlorare.

Green får en lång blick av sin pojkvän som tyder på det motsatta.

Foto: ANDREAS BARDELL

Finns stora pengar utomlands

I Sverige är det svårt för en volleybollspelare att leva på sin sport, men utomlands ser det helt annorlunda ut.

Den svenska stjärnan Isabelle Haak som spelar i turkiska Vakifbank Istanbul påstås vara den bäst betalda svenska idrottskvinnan.

Madelene Green fick ett proffskontrakt på sitt bord efter gymnasiet men valde att tacka nej.

– Det är klart att man kan titta tillbaka och undra vad som hade hänt om jag hade tagit det. Men samtidigt hade jag mitt liv här i Sverige och jag fick ta ett SM-guld, och det var det jag ville då. Och om jag hade åkt utomlands kanske jag inte skulle haft min dotter i dag så det är ingenting jag ångrar.

I sporthallen Satelliten är hemmastödet starkt, med nästan fullsatta läktare, när Sportbladet är på besök.

Vuvuzelan (tutan från fotbolls-VM 2010) visar sig ha fått en renässans här. Alla barn under 7 år har en tuta och de utgör en stark blåsorkester. Ett barn har gått steget längre i sitt supporterskap och går loss med en trumpinne på två cymbaler – till de närsittandes förtret.

Sollentuna ska möta tabelljumbon Svedala. Och under matchen förstår även en oinvigd varför Green är en klass för sig. Hon hoppar högre, smashar hårdare och är pricksäkrare än de flesta andra.

Ronja kanske blir nästa volleybollstjärna

Medans mamma spelar springer Ronja vant runt med sin gröna tuta och försöker fång bollar som rullas mellan ”bollrullarna”. Och efter matchen hänger hon vid bänken och käkar banan och dricker ur en vattenflaska.

Mötet blev en enkel match för Sollentuna som vann med tre raka set. Men efter matchen är Green inte nöjd.

– Vi fick inte alls det spel som vi ville ha. Visst vi vann, men vi vinner en sådan här match när vi är som sämst också.

Var Ronja nöjd med matchen, tror du?

– Ja, det tror jag. Hon älskar att vara här. Det kanske blir en volleybollspelare av henne, hon är ju lång för sin ålder.

Hur stor är glädjen till volleybollen i dag?

Green ler stort och svarar direkt:

– Den är oändlig.

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM

Volleyboll

Sollentuna