Gymnastik

90-åriga Karin Lindén: Varför får jag inte OS-guldet?

avKristoffer Bergström

ÖREBRO. I sju decennier teg en av våra främsta gymnaster om karriärens största orättvisa.

Sedan kom metoo-hösten.

Från ett äldreboende i Örebro driver nu 90-åringen Karin Lindén frågan om varför hon berövades sitt OS-guld.

En lördag tappar en Buick kontrollen på New Yorks våta asfalt. Åtta män är inklämda i kärran som slirar in i en aningslös folkmassa.

Av en ofantlig slump korsar en svensk gymnast gatan där och då. Hon har turnerat runt USA i två månader, metropolen utgör sista anhalt och snart går flyget hem till Stockholm.

Foto: JIMMY WIXTROM
I dag bor Karin Lindén, 90, på ett äldreboende i Örebro.

Det kommer att behöva lyfta utan Karin Lindberg.

”Bäckenbenet gick av”

Olyckan skedde 1955. 64 år senare har gymnasten bytt efternamn till Lindén och flyttat in i en luftig lägenhet på ett seniorboende i Örebro. Nedanför köksfönstret doppar kala träd sina grenar i Svartåns trötta vatten.

Hon sippar i sig det sista kaffet.

– Bäckenbenet gick tvärsav både på fram- och baksidan. Ett brott på benet och ena skinkan avslagen. Första dygnet visste man inte om jag hade inre blödningar, jag var så borta, så det blev en månad på sjukhus i New York.

Vi tittar på ett nyhetsinslag från hemkomsten. En stor delegation möter Karin som vinkande haltar ner för flygplanstrappan. Blommor översträcks, kramar utdelas, kamerablixtar slår.

Hon stånkar sig ner i baksätet på en bil och skjutsas hem. Ett par månaders rehabilitering väntar och ett drygt år senare kommer en av svensk gymnastiks stoltaste karriärer vara över.

Karin avrundar sjukhusberättelsen lakoniskt.

– Det var intressant att vara med om.

Självutplånande inställning

Det ska understrykas att Karin Lindberg aldrig var någon särskild.

Laget var framgångsrikt, men själv var hon mest en unge som gillade kullerbyttor. Ska någon dåtida gymnast uppmärksammas så är William Thoresson eller Ann-Sofi Colling-Saltin lämpligare.

Det är åtminstone vad Karin betonar i de tre telefonsamtal som föregår besöket. Hon kan uttala sig i breda ordalag om svensk gymnastik på 50-talet, om lagguldet i portabla redskap OS 1952 och -silvret 1956, men den egna karriären kan gott förpassas till torra resultatlistor.

Jag känner igen den självutplånande inställningen från andra stora idrottare. Vår första skiddrottning Sonja Edström-Ruthström ansåg att min intervju med henne var slöseri med trycksvärta och fäktaren Kerstin Palm knorrade innan hon berättade om sina sju OS.

Jag underströk vikten av att levandegöra vår historia, att motverka glömskans tavelsudd som tycks extra grym mot kvinnor. De höll med om mönstret, men tvekade in i det sista på att kliva fram och sola sig i de egna stordådens glans.

”Facklan är tung...”

Karin Lindén är nog svårast att övertala. Men efter löfte om att inte uppförstora hennes gärning mjuknar hon.

– Okej. Kom. Jag bjuder på fika, men inte lunch.

Så här sitter vi och knaprar schackrutor bland doftande krukväxter. Över en dörrpost hänger de vattenstämplade OS-diplomen.

Foto: JIMMY WIXTROM
OS-diplomen.
Foto: JIMMY WIXTROM
Karin med ett gammalt fotografi på henne själv.

Karins bedrifter nådde mig på omvägar.

När den mexikanska friidrottaren Queta Basilios dog i oktober hävdades att hon på hemma-OS 1968 blev den första kvinnan att springa med elden på invigningen, vilket vid en närmare granskning visade sig halvfalskt. Tolv år tidigare, inför fulla läktare på Stockholms stadion, löpte Karin Lindén med facklan till det ena tornet för att förkunna ryttarspelen inledda.

Det var nog för en artikel, tyckte jag, oförberedd på att det fanns åtminstone två viktigare kapitel i Karins karriär. Bilkraschen är den ena, kampen för att rätta till en 70-årig orättvisa den andra.

Men vi börjar med OS 1956, där Melbourne arrangerade lejonparten av grenarna men Sverige tog över ridsporten till följd av Australiens strikta karantänsregler för djur.

Foto: ARKIV
Karin får äran att springa med facklan på Stockholm Stadion i samband med invigningen av de olympiska ryttartävlingarna år 1956.

– Jag undrade varför de frågade mig när det fanns löpare som vore mer passande. Och facklan är tung. När jag tränade petade en officer på mina knän och tyckte att jag skulle lyfta dem högre, för på vinter-OS samma år hade en skridskoåkare snubblat på en sladd.

Med första gången 1928

Varför utsåg de just dig?

– Jag såg ut som utlänningar trodde att svenska flickor skulle se ut. Lite lagom lång och blond. Ung och vacker – oj oj oj, så de pratade. En och annan fick för sig att jag kunde göra lite gymnastik också.

Bemöttes du ofta så?

– Ja, det var mycket fånerier. Jag minns ett DM i Stockholm där jag hörde ett par journalisters samtal. Den ena sa att det inte var någon idé att prata med mig för att jag var så sur. Jag var så trött på journalister, de var så fåniga som pratade om hur söt och vacker jag var. Jag var duktig! Inget annat!

Den olympiska rörelsen velade länge om kvinnligt deltagande i gymnastik. Efter sju enkönade spel deltog damerna för första gången 1928 – Nederländerna vann före Italien och Storbritannien – men ströks ur programmet 1932.

Inför sommarspelen i London 1948 handplockades några talanger till att bilda svenskt landslag. De hårdtränade för att överkomma svårigheterna med att tävla under bar himmel, att balansera utan väggarnas riktmärken, men den mödan visade sig förgäves.

Foto: ARKIV
Sveriges kvinnliga gymnastiktrupp tog OS-guld. Fr v. Gun Röring, Göta Pettersson, Evy Berggren, Vanja Blomberg, Ingrid Sandahl, Hjördis Nordin, Ann-Sofi Pettersson (skymd) och Karin Lindberg.
Foto: ARKIV
De svenska laget tar emot silvermedaljerna under prisutdelningen i OS 1956, Melbourne.

Väl på plats forsade regnet ner. Utrustningen flyttades under tak. Arrangemanget sköts upp tre dagar och kom att präglas av att tjeckoslovakiskan Eliška Misáková insjuknade i polio och avled på tävlingsdagen.

Ej att förväxla med OS-guld

Schemat sprack tidigt. Väntetiderna skenade, uppvärmningen pågick i timmar, otåligheten spreds.

Halv elva på kvällen vände publiken hem och de tävlande ombads lämna arenan, men svenskorna vägrade. De hade inte fått hoppa än. Protesten godkändes och i en partiellt nedsläckt mässhall utförde Karin Lindberg ett magnifikt olympiahopp. Domarna gav 23,2 poäng, nio tiondelar bättre än amerikanska Clara Schroth, i sammanhanget en utskåpning.

– Nästa eftermiddag sprang en gubbe runt och ropade Karin Lindberg, Sweden. En kompis knuffade på mig. Vi trodde att det hade hänt någonting hemma och sprang ner, men han sa bara att jag vunnit tävlingen och skulle demonstrera nu. De tog fram mina redskap och så fick jag hoppa. Sedan var det över.

Karin Lindberg var OS-etta i hopp. Ej att förväxla med att hon vann OS-guld.

För 1948 var damerna förvisso insläppta i den olympiska värmen, men de behängdes inte med medaljer för grensegrar. Så medan bäste herrhopparen Paavo Aaltonen tilldelades guld belönades Karin Lindberg med äran att få hoppa en gång till framför rivalerna.

– Det gick inte lika bra den gången. Jag var inte förberedd.

Har lett morgongympa

Till nästa olympiska spel var saken åtgärdad, men då hoppade Lindberg bara sjunde bäst. Elitkarriären fortsatte fem år till och gav ett OS-guld samt ett -silver i lag med bland andra Ann-Sofi Colling-Saltin och Evy Berggren.

Sedan var allt över.

Sju decennier efter OS i London reser sig miljontals kvinnor och talar med en röst. De säger: jag också. Jag har också blivit utsatt för sexuella trakasserier och jag vägrar hålla tyst om saken en sekund till.

Kalixbördiga Karin Lindén sitter på seniorboendet då. Under ett långt liv har hon varit farmaceut och lärare, hon har lett morgongympa i radio och tränat funktionsnedsatta. Kroppen är sargad, men läkarna märker ännu spår av elitträningens förhöjda balans.

Foto: JIMMY WIXTROM
Efter gymnastikkarriären har Karin lett morgongympa i radio och tränat funktionsnedsatta.

Och visst har hon fräst åt utseendefixerade reportrar i sin ungdom, men styrkan i den globala rörelsen manar henne till omvärdering och handling.

1948 utförde hon liknande moment som herrarna. Hon var bäst. Så varför fick hon inte medalj?

Frågan ställs inte rakt ut i luften utan författas i ett brev, frankeras med utlandsporto och adresseras Internationella olympiska kommittén: ”Vet någon varför [jag inte fick medalj]? Jag skulle bli mycket glad om jag fick min för förstaplatsen i hopp 1948! Med vänliga hälsningar”.

”Fick ett konstigt svar”

– Just då accepterade jag bara. Jag tänkte inte på det igen förrän metoo-rörelsen kom. De ville låta kvinnor tävla tre år efter kriget, men de verkar inte ha tänkt att vi få skulle tävla på samma villkor som männen. Det vete sjutton hur de resonerade.

IOK har en historia av att i efterhand kompensera rättmätiga medaljörer, men i de flesta fallen beror det på att någon annan dopat sig eller fuskat. Till Karin svarar de undflyende, precis som de gör till mig när jag för ärendet på tal. Medaljer delades inte ut då, därför fick inte Lindberg någon, cirkelresonerar de.

”Det finns ingen anledning att belöna ms Lindberg med medalj för hennes prestation” skriver IOK.

Karin Lindéns kamp kanske inte är över, utan får vila tills hon vet nästa steg. Vi har fikat färdigt och hon skakar på huvudet åt korrespondensen med jätteorganisationen.

– Jag fick ett konstigt svar. Jag tror inte att jag kommer få medaljen. Det är bara att konstatera att så var det då och så verkar det få fortsätta vara.

Sverige har genom tiderna vunnit 202 OS-guld, vilket placerar oss på åttonde plats i maratontabellen, framför Norge (188), Ungern (176) och Japan (156). Där ligger vi kvar även om en 90-åring retroaktivt rakar hem det 203:e.

”Jag har aldrig varit på krogen”

På individnivå vore effekten tydligare: två guld och ett silver hade hissat upp Karin Lindén till tidernas rikligast belönade svenska OS-gymnast. Inte illa av en kullerbyttande unge.

Jag för saken på tal men möts av en rynkad panna.

– Rätt ska vara rätt. Men just det är inte intressant. Tack och lov att jag sluppit mer berömmelse i mitt liv.

Vad säger du?

– Risken med det här tävlandet är att man umgås med samma människor hela tiden. Från att jag var 14–15 år tills att jag var 27 var det bara gymnaster.

Vad försakade du?

– Jag har aldrig varit ute och dansat. Aldrig varit på krogen. Aldrig festat. Det ska man också göra.

Aldrig ramlat hem klockan fyra på natten?

– Nej. Man är så upptagen med sitt tävlande. Du behöver vidga din krets och träffa människor med andra intressen. Jag hoppas att de tar hand om våra idrottare bättre i dag, för blir de proffs är det farligt. Så ser jag det som gammal tant.

Har du i efterhand haft svårt att skaffa nya vänner utanför gymnastiken?

– Ja. De jag hade under tonårstiden är de jag har att ringa till nu. Vi pratar en gång i veckan. Jag har haft kollegor, men är man 90 år har de flesta dött eller blivit dementa. Så man går och stapplar ensam. Vi är fyra kvar sedan guldet 1952, de andra är döda. Det är kompisarna jag har.

Hon visar fler filmklipp som SVT-medarbetaren Jens Lind hjälpt till att gräva upp ur arkivet. Det är en långsammare, mer kontrollerad och mindre studsig gymnastik än vi är vana vid. Karin säger att hon hade brutit båda fötterna om hon utfört något av det Simone Biles gör i dag.

En tidstypiskt metallisk röst refererar att ”damernas svenska mästerskapstävlingar i gymnastik har hållits i Stockholm och formade sig till en in i det sista spännande uppgörelse fylld av skönhet, grace och kraft”.

Karin frustar.

– Där kommer det igen. Ständigt, ständigt.

Provocerade det dig redan då?

– Ja. Jag var så otrevlig så.

Brukar du vända dig mot orättvisor?

– Ja. När jag upptäcker att något är fel tar jag ton. Jag har inte lyckats nå förändring alla gånger.

Hon stannar upp i meningen.

– Men jag har försökt.

Gå med i vår opinionspanel

Vill du vara med och svara på Inizios undersökningar där vi tar reda på vad svenska folket tycker om exempelvis samhällefrågor och politik? Resultat presenteras bland annat i Aftonbladet. Det är frivilligt att svara, du är anonym och kan gå ur när du vill. Klicka på länken för att anmäla dig.

ARTIKELN HANDLAR OM