Vi led med Sanna och sa: ”Det är officiellt – det här är ett skit-OS”

SPORTBLADET

PEKING. Sanna Kallur föll och ännu en svensk gulddröm grusades.

Guldet blir till sand i det OS som kan bli vårt sämsta sen år 1900.

Lika bra att vi vänjer oss.

Framtiden har ännu mindre guld i mund.

Det sägs att pengar pratar. Så räkna med att det blir allt mindre guldsnack runt Sverige i framtida olympiska spel. 

När Susanna Kallur föll på första häcken i går föll även ett av våra sista guldhopp. Vi tittade på varandra på pressläktaren, led med Sanna och sa:

”Nu är det officiellt. Det här är ett skit-OS”. 

Ur svensk synvinkel ska tilläggas. För detta OS är samtidigt lika rikt på charm som den svenska medaljskörden är mager.  Trots alla invändningar inför spelen har vi alla, en efter en, låtit oss förföras. I går kväll, före Sanna Kallurs semifinal, vandrade  jag runt i OS-området, såg arenorna som lysande planeter i kvällsmörkret, blev fotograferad med uppspelta kineser, insöp atmosfären av att allt är här och nu och att allt är möjligt. 

Brister som såpbubblor

Så kom jag in i Fågelboet, såg Sanna Kallurs tårar och blev påmind om att känslan av att allt är möjligt, den gäller inte för oss blågula här i Peking. Ett efter ett brister medaljhoppen som såpbubblor. Vackra när vi i media i förhandshetsen blåst upp dem, men sen, när det blivit allvar, har de så alltför lätt skingrats för vinden. 

Hittills har vi tre silver, alla i oväntade grenar. De andra, mer förväntade medaljhoppen, har inte förmått leva upp till förhoppningarna.

Håkan Dahlby sköt bort sig, damlandslaget i fotboll tappade medaljchansen redan i första matchen mot Kina, Lassi Karonen blev förkyld, simmarnas medaljdrömmar sjönk som stenar, hopplandslaget hoppade ut sig, Sanna Kallur rev ner fyra års slit och längtan med foten medan Ara Abrahamian slängde bort sitt brons i vredesmod.

Till den listan kan läggas flera nesliga sortier. 

Det är mycket möjligt, rentav troligt, att Sverige inte tar ett enda guld detta OS. Vårt hopp heter nu, i dubbel bemärkelse, Stefan Holm. Om vi slutar guldlösa är detta Sverige sämsta OS sen 1900.

Det är med framgång i idrott som med bra sex och goda desserter; man vänjer sig lätt. Sydney och Aten gav mersmak, stjärnor som Holm och Klüft har skämt bort oss. 

Förbunden saknar pengar

När SOK:s sportchef  Peter Reinebo nu varnar för att det kan bli ännu värre i framtiden är det dock inte bara ett skrämskott utan rena fakta. För att kunna satsa på den nivå som ger OS-medaljer krävs pengar, stora pengar.

De pengarna saknar framför allt de små svenska förbunden, de som har svårt att locka stora sponsorer. Samtidigt vet jag inte om det rätta är att omfördela resurser i Robin Hood-stil, så att de små får mer bidrag. Jag kan förstå att de större förbunden är motsträviga till det. 

Även om pengar är en av grundförutsättningarna spelar också så mycket annat också in. Inga pengar i världen kan skapa talanger, bara förädla dem. Det samma gäller vinnarmentalitet. Kina som toppar medaljligan hittills med sina 39 guld har 1,3 miljarder invånare.

Den senaste veckan har jag varit utsänd till såväl Tianjin som Shenyang. Två nätta små, för majoriteten svenskar okända, städer med 10 respektive 7,5 miljoner invånare. Sätt det i relation till våra totalt nio miljoner och man förstår vilka oändliga fördelar de största nationerna har när det kommer till urvalet av guldämnen.

Med sex dagar kvar av detta OS ligger vi på 45:e plats i medaljligan och det kommer att finnas anledning till ordentliga utvärderingar för såväl SOK och olika förbund som för enskilda OS-deltagare. Både av som gick fel och vad som kan göras för framtiden. I nuläget kan vi bara vänta och hoppas på att någon, kanske vid namn Stefan Holm, till sist ska ge oss lite guld som glimmar.

ARTIKELN HANDLAR OM