Mejla

Lasse Anrell

Anrell: Det avgörs i två raka nu – HV vinner guld

JÖNKÖPING. Jag var väl en av dem som skrev att den här finalserien skulle handla om hur ett helt lag har som enda målsättning att stoppa LHC:s förstakedja.

Det är dags att ändra målsättning:

Nu handlar den här finalserien om hur ett helt annat lag borde ha som enda målsättning att stoppa HV 71:s förstakedja.

I går: Johan Davidsson-LHC: 4–0.

Det kändes som att vi gick igenom en arena där det ena av lagen hade tagit ledningen med 3–0 i matcher och bara väntar på att slå in den avgörande matchbollen mot en motståndare som mer eller mindre väntar på att få ge upp.

Så definitiv och uppgiven var stämningarna bland supportrar, journalister, tv-folk och ledare som inte hade som jobb att säga att det här var bara en match bland andra... bla bla... och nu tar vi nya tag på onsdag... bla bla... och det står bara 2–2 i matcher.

Vad som är sanning eller illusion får vi se i första hand på onsdag och i andra hand på fredag.

Ska vi tro känslan efter matchen i går så avgörs det här i två raka nu.

HV 71 vinner SM-guld.

Det finns några fakta som talar för den här teorin:  

LHC:s målvakt Rastislav Stana såg inte särskilt bra ut i går. Han borde nog tagit första målet. Han borde nog tagit fjärde målet som Johan Davidsson gjorde i boxplay efter att ha åkt runt målet. Stana hann inte med.

Men LHC har problem på fler håll.

Jan Karlssons backar mår inte bra. Psykiskt för att de gjorde ett dåligt arbete i går. Fysiskt för att de med jämna mellanrum går ut i spelargången för att tas in på rehab.

Fernholm ser inte frisk ut

Jonas Junland kom upp i 16.42 i istid i går, men hur mådde han egentligen efteråt? Josef Melichar klev av senast men spelade nu och han var tvungen att spela nästan 21 minuter och det märktes att det inte var en njutning för honom. Skymde mest Stana.

Och en spelare som Daniel Fernholm ser inte heller helt frisk ut.

Vid 5–1 såg han så uppgiven och loj ut att hade Sören Cratz varit tränare för LHC skulle hans rytande östgötska hörts över hela Kinnarps Arena efter matchen.

Jan Karlsson höll en något lägre profil, så östgötsk demontränare han är. Hans mantra nu är att han spelar med de backar han har, om de så kommer in på isen på kryckor och gipsvagga.

Och vad ska han säga?

Han har inget val.

Backar är en bristvara i Linköping, på samma sätt som bra manusförfattare är en bristvara hos LHC:s klack. Två stora problem, alltså.

Powerplay – en katastrof

Ett tredje är att varken fjärdekedjan eller förstakedjan levererar särskilt mycket längre. Ett mål och en ramträff var facit i går för Mårtenssons kedja och det skulle möjligen kunna vara acceptabelt om det inte var så att laget hade sju powerplay utan att särskilt mycket hände, och ni minns väl slutet i förra matchen med 1.08 i spel fem mot tre – utan att något vettigt hände.

LHC:s powerplay är en katastrof, varken mer eller mindre.

Eller som Mikael Håkansson sa, med ironisk elegans, efter första matchen:

– I dag gick powerplayspelet som på räls grabbar.

I går spelare LHC 0–1 i powerplay. Det är rekorduselt på den här nivån.  

I HV är Johan Davidssons formkurva inte bara avgörande för hur laget producerar mål utan också som ett moraliskt imperativ, som vi i filosofiska rummet brukar säga.

Hans form stärker hela gruppen. Björn Melin växer varje match nu, hans passning till Jan Hrdina vid 2–0 var magisk. Hans arbete fulländat.

Det vill säga: om man glömmer Davidsson och hans kedja. H a n s arbete är fulländat. Han matchas match efter match mot just förstakedjan i LHC med Mårtensson–Weinhandl–Håkansson och just nu vinner han den matchen i nästan varje sekvens. Och mycket riktigt - när Weinhandl gjorde sitt mål i går var det Kaupilas kedja som var inne.

Johan Davidsson-LHC: 4–0.

2–2 i matcher. Jämnare kan det inte bli … men ibland är jämnheten en illusion.

Ibland stavas jämnheten 5–1.

avLasse Anrell