Mejla

Jennifer Wegerup

När tabellen summeras minns man bara vinsten

LJUNGSKILE. En skitplan.

Ett skitmål. En skitviktig seger för Hammarby.

Det är sällan de vackraste segrarna som är de viktigaste. När Hammarby summerar säsongen 2008 kommer man inte att minnas den allsvenska premiären för dess skönspel utan för den sköna vinsten, för att man fick den start man ville ha.

”Det var viktigt energimässigt”, sa Tony Gustavsson efteråt. (Energi är hans älsklingsord).

Själv kommer jag att minnas Ljungskiles efterlängtade återkomst till allsvenskan efter elva evighetslånga år som en grisig, geggig och ändå underligt underhållande historia. Starke Arvid var blöt, genomblöt, efter all snö som med möda skottats undan av de många frivilliga som bär upp klubbar som Ljungskile. Man kan tycka vad man vill om den usla planen, att pressläktaren var full och att arena-tv:n först inte fungerade, men jag är glad att vi kan ha lag som Ljungskile i vår högsta serie.

Spelade smart, inte vackert

Efter att jag gnällt på Emirates Stadium fick jag nu också med råge min beskärda del av enkla förhållanden och stämning i form av bonnaskyltar med budskap som ”Vi tar dom med traktorn”.

Och nog plöjde Ljungskiles spelare runt rejält alltid, med 36-årige Jörgen Wålemark som härförare. Man spelade inte vackert, men man spelade smart, långt och oerhört tufft. Hammarby kom ingen vart och aprilskämtet till plan räcker inte helt som ursäkt. Ljungskile var helt enkelt bättre i första halvlek och hade flera lägen att ta ledningen, men var det inte Smedberg som sköt över så var det Shaaban som var där.

Rami Shaaban, ja. Han sattes inte på några riktigt svåra prov i sin allsvenska debut, men han visade ändå vilken viktig roll han kommer att spela för Hammarby. Han är trygghet, säkerhet, skicklighet, erfarenhet – helt enkelt den klippa Tony G kan bygga sin församling på.

Shaabans räddning i andra halvlek, då på ett mer välriktat skott från Smedberg, var en sådan som avgör matcher. Två minuter senare blev det i stället Hammarby som fick sitt mål. Man hade då dominerat klart i andra halvlek efter att ha fått ordning på passningsspelet och sakta men säkert öppnat upp Ljungskile allt mer. Ändå förblev Hammarby, som ofta förr, alltför ofarliga framför mål. Det krävdes ett självmål för att man skulle få sitt segermål. Att Charlie Davies tog på sig målet är mest pinsamt. Samtidigt måste man ju älska folk som säger saker som ”The sky is the limit”.

Ska få se misstaget på video

En annan som inte skrädde orden, fast då i betydligt mer mollstämda tongångar, var Ljungskiles tränare. David Wilson tyckte, och jag kan delvis förstå honom, att hans lag var värt en poäng. Han var inte glad på sin målvakt som kom ut så fel. I dag kommer Slawuta att få se sitt misstag på video, förevisat av Wilson. I övrigt var hemmatränaren, med rätta, stolt över sina spelare.

De som tror att det blir lätt att åka upp till arenan i skogsbrynet och hämta trepoängare lär snart bli varse något annat. Det vill till att kunna behålla fokus när man kommer till ställen där de lottar ut ugnsfasta formar. Den motståndare som är dum nog att skratta och underskatta lär få åka hem med ett stelnat leende.

Ljungskile vet hur man får matcher dit man vill, även om det inte gick hela vägen i går. Efteråt pratade den briljante Petter Andersson, liksom Zengin och Shaaban, om ”skämtet till plan” och om hur Ljungskile maskade. En bit bort stod Ljungskiles spelare och hade en helt annan version av sakerna.

En lokal herre blev så sur på Tony G:s snack om maskande att han väste till Hammarby-tränaren: ”Och hur ska ni göra för att skapa egna målchanser?”.

Jag tror att Tony G tog den gliringen rätt lätt, i alla fall för stunden. Hammarby lämnade Blöte Arvid som segrare och i tabellen, där syns inget om skitmål.

Bara tre skitviktiga poäng.

Publisert:

Sportbladets Nyhetsbrev

Signa upp dig och få Sportbladets nyhetsbrev varje vecka – helt gratis! Artiklar du inte får missa, heta krönikor från våra experter och en massa smaskigt extramaterial.

ÄMNEN I ARTIKELN