Leifby: Nu fick vi svaret på varför sittplatser är ett krav

1 av 2
SPORTBLADET

Efter 364 grundseriematcher och 21 367 tekningar var det så dags för SLUTSPEL.

Och äntligen, äntligen fick jag svar på varför SHL kräver att alla arenor ska ha minst 3 500 sittplatser.

Ingen – INGEN – ska behöva stå upp i fem perioder.

Man vet att SM-slutspelet i ishockey (eller kvalet till det, om man föredrar den beskrivningen) är igång när man använder pauserna till att bunkra pulvermos, fylla på p-automaten och ringa hem till portvakten för att be honom sätta ett skohorn i dörren.

Klockan närmade sig halv tolv på Hovet när Lukas Vejdemo kunde vinkla med sig en puck med foten, dra Bernhard Starkbaum och fnätta upp det avgörande sudden-målet med en backhand.

Då var vi inne i den andra övertidsperioden, den femte totalt alltså, och bara fem minuter från en sjätte.

Bernhard Starkbaum, som bara blev bättre och bättre efter att ha fått förtroendet igen efter några matcher i keps, tvingades därmed släppa in matchens första – och sista – skott på mål.

Målet var inte så mycket att säga om eftersom suddenavgörandet blev som suddenavgöranden brukar bli.

Slumpartade.

Brynäs kunde lika gärna ha avgjort i någon sekvens tidigare, och när folk pinnade iväg hemåt i Stockholmsnatten så var det inte avgörandet de grubblade så mycket på, utan på hur i helsicke Brynäs lyckades ta matchen dit?

En skadeskjuten kråka

Djurgården var ursinniga från start och det tog bara 19 sekunder innan poängkungen Patrick Thoresen hade gjort 1–0.

Brynäs, som kom till den här matchen med nio förluster på de tio senaste matcherna i bakhuvudet, och med viktiga spelare på skadelistan, såg ut som en skadeskjuten kråka med taskigt självförtroende som knuffats ner i en kula full med hungriga lejon.

Daniel Brodin gjorde 2–0 för hemmalaget, Matt Andersson ökade på till 3–0 efter 17 minuter och de flesta tänkte nog att den här matchen skulle vara slut efter EN period.

Inte fem.

Brynäs reducerade visserligen med 2.27 kvar av första perioden men Djurgården inledde den andra på samma sätt som de trampade igång matchen.

Den här gången behövde Linus Hultström, poängbäst bland backarna i SHL, 44 sekunder på sig för att hitta nätet.

4–1 på tavlan, 21–5 i skott, och ändå fick man sitta kvar på Hovet till efter midnatt och titta på medan städpersonalen samlade ihop diverse småplock som snusdosor, popcorn och Christian Due-Boje.

Svårt att stänga matcherna

Ni tycker att jag ska förklara det?

Hur den skadeskjutna kråkan Brynäs kunde flaxa till, kravla sig upp ur gropen, in i matchen och ta den till sudden?

Okej, vänta, jag ska bara sätta ihop en expertpanel med Hans ”Virus” Lindberg, Vladimir Orszagh och Stefan ”Loppan” Hellkvist.

För jag förstår inte.

Djurgården har, av någon anledning, oerhört svårt att stänga sina matcher. Vi såg det mot Modo för någon vecka sedan, vi har sett det flera gånger tidigare under säsongen, och vi fick se det i går kväll mot Brynäs.

Klara ledningar som bara går upp i rök. Just den här kvällen kändes det som att Brynäs nästan behövde ge upp för att ha en chans.

Thomas ”Bulan” Berglund, som nästan alltid ser ut som att han kan explodera vilket sekund som helst, vaskade om i laget och fick dit en tidig 4–2-puck.

Jag tycker att Jacob Blomqvist (låg bakom 3–1 och 4–2) var den som väckte Gävle-laget, och scenförändringen var total. Plötsligt var Brynäs det bättre laget, de mentala sviterna efter de där nio förlusterna sedan landslagsuppehållet var som bortblåsta, de dominerade den tredje perioden, gick upp till 4–4 och såg piggare ut i inledningen av förlängningen.

Hade det inte varit för att Djurgården fick spela tre raka powerplay under andra halvan av den fjärde, och i inledningen av den femte, så kunde Brynäs mycket väl snott med sig en match härifrån.

Jag hade precis börjat googla på ”längsta slutspelsmatcherna genom tiderna”, ”Modo+Malmö +Foppa+1994” och ”När börjar ”Kvinnofängelset” i TV4?” när avgörandet till slut föll.

Klockan slog, klockan slog – Djurgår’n gjorde mål.

Lukas Vejdemo backhandlyfte in segermålet och tillsammans med ”Kurva Kennholt” och de drygt 6 000 på Hovet (dålig siffra!) kunde de skrika ur sig all sudden death-ångest tillsammans.

Retur i morgon, i Gävle.

ARTIKELN HANDLAR OM