Kristoffer Bergström: En fenomenal upplaga av svenska landslaget

1 av 3 | Foto: OSLAGBARA De svenska innebandydamerna tog sitt fjärde raka VM-guld genom att slå Finland med 5–1 i finalen. Det firades såklart med champagne i omklädningsrummet.
SPORTBLADET

De andra har inte blivit sämre.

Sverige är världsmästare av det bästa skäl man kan bli världsmästare på.

Det vi just sett är troligen tidernas bästa­ landslag.

I tisdags lanserade det svenska innebandylandslaget en musikvideo. ”Vi styr vårt segertåg till en ny nivå, raketen kommer lyfta” sjunger truppen med burkiga röster till danstrummor. Låten är lysande men hade inte behövts, för tonen för mästerskapet sattes tre dagar tidigare.

I premiären möttes de två tippade finalisterna: världsmästarna från 1999 och 2001 mot laget som vunnit de tre senaste mästerskapen. Första perioden blev mållös mellan Sverige och Finland. I början av andra sköt Sandra Mattsson 1–0 på pass av Anna Jakobsson, i periodpaus stod det 5–0 och vid full tid 8–2.

Efter detroniseringen skiktades VM i tre isolerade grupper. En skock slagpåsar, en mittfåra med Tjeckien, Schweiz och Finland samt en överdivision där Sverige bara kunde mätas med sig självt och historien.

Sveriges fjärde raka

Svenskorna rullade i sina matcher in 16, 21 och 12 mål. Semin mot Tjeckien slutade 9–2 och finalen mot Finland blev som premiären: mållös förstaperiod, snabbt mål i andra genom Sandra Mattsson på pass av Anna Jakobsson och till sist klar seger, nu 5–1.

Titeln var Sveriges fjärde raka. Av de nio VM som har spelats har vi vunnit sex titlar mot Finlands två och Schweiz enda. Det gör oss till en stormakt, men historiskt sett är vi inte den Jätten Gluff-Gluff som kritiker vill mena dödar spänningen i sporten. Vi var exempelvis inte i final 2005 och slet oss till en tät 4–2-seger 2011.

Sveriges målskillnad i VM 2013 summeras till 71–8 på sex matcher, man hade de två bästa poängplockarna, den bästa målvakten och fyra av sex i all star team.

Men håll nu isär två tankar:

Utklassningarna är inte ett utfall av en döende sport. Exempelvis slog den pågående turneringen tidernas åskådarrekord, trots att den hölls i Tjeckien som inte nådde finalen. Storsegrarna är bara och endast och inget annat än resultatet av en fenomenal upplaga av det svenska landslaget.

Jämnstarka femmor

Modern daminnebandy mäts från år 1997 då det första världsmästerskapet hölls, men då saknades dagens professionalitet. Skulle vi rada upp 2000-talets världsmästare för en inbördes kamp är jag övertygad om att årets upplaga av Sverige hade vunnit.

Tempot har ökat de senaste åren och effektiviteten i spelvändningarna skärpts. Därtill har inget landslag någonsin tidigare matchat två så jämnstarka­ femmor som Sverige just gjort. 2011 fanns topparna Karolina Widar och Sara Kristoffersson, men bredden är större i årets upplaga.

Med reservation för en oväntat blek final har Morakedjan (Therese Karlsson, Anna Wijk och Amanda Larsson) varit ypperlig. Ändå har Djurgårdsfemman Jakobsson-Mattsson-Lindström framför Moa Tschöp och Jenny Gustafsson varit ännu bättre. Tillsammans har de bildat en osviklig enhet, ett segertåg på en ny nivå.

Spelaren som får personifiera Sveriges lyft är Anna Jakobsson. Anfallaren har egentligen hållit jämnhög nivå de senaste fem åren ute i sin gotländska klubb Endre, men ändå har hon till lagets och lokalmedias förtret hållits utanför landslaget.

När hon nu, 27 år gammal, släpptes fram blomstrade hon.

I hennes första VM-final gjorde hon mål på ett friläge, ett skott från kanten och en boll i öppen kasse.

ARTIKELN HANDLAR OM

Innebandy