Niva: Trollkarlen Ronaldo hade hatten med sig – och i går var han mästerlig

WARSZAWA. Alla fotbollsspelare är jämlika, men vissa är lite mer jämlika än andra.

Cristiano Ronaldo är en fåfäng egoist som alltid tycker att hans eget läge är bättre än medspelarens.

Frågor på det?

Inte just nu. Inte så länge han avgör EM-kvartsfinaler.

SIM SALA BIM, CRISTIANO En fladderfrispark i stolpen. En halvvolley i flykten strax över. Och till sist en klassisk centertanksnick i mål. Här gör Cristiano Ronaldo 1–0 för Portugal i gårdagens kvartsfinal mot Tjeckien, ett mål som tar Portugal vidare till semifinal. ”Jag är lycklig över mitt mål men vill tacka och gratulera hela laget”, säger Ronaldo.

Vi vet ju att fotboll är en kollektiv idrott.

Det går liksom inte att missa när man är uppvuxen i en svensk idrottsmiljö. Vi betonar det, vi värderar det och vi har det som vårt konkurrensmedel.

Gott så.

Det är på det sättet de flesta av oss på våra breddgrader ser på fotbollen – kanske till och med på livet – och det funkar väl fort­farande rätt bra för oss.Men alla resonerar inte likadant, alla utövar inte idrott utifrån samma premisser.

Fotboll kan också vara en utpräglat individuell sport.

Redan inför den här matchen bestämde jag mig för att jag skulle följa den med lite andra ögon än jag brukar göra.

Jag skulle prioritera ner de övergripande spelmönstren, för att istället närstudera Cristiano Ronaldo.

Och ser man på? Där hade vi minsann en annan kille som också prioriterade ner de övergripande spelmönstren.

Den portugisiske förbundskaptenen Paulo­ Bento upprepar ofta att även Ronaldo minsann har order att utföra och direktiv han förväntas följa.

Njavars.

Pliktskyldigt ser han ju till att sköta sitt defensiva positionsspel någorlunda, men när Portugal har bollen följer inte Cristiano Ronaldo några som helst spelmönster.

För honom är matchen en personlig utmaning som går ut på att han ska hitta vägen in i mål, och han gör vad som krävs för att komma dit. Han vandrar in på den yta han tycker passar, tar de löpningar han känner för, söker avslut när han vill.

Och han kommer undan med det, för han gör ju allting så förbaskat bra.

Aggressivt och tätt spel av Tjeckien

Nästan varje spelartrupp innehåller ju en kreativt skicklig spelare som själv tycker att han borde ha en helt fri roll, utan betungande försvarsansvar.

Ytterst få förtjänar det.

Ni har hört det förr, men dagens fotboll är ju så tät och så krävande att man i grunden inte har råd med fripassagerare som mest bara spelar i ena riktningen.

Den här kvartsfinalen var precis den sortens match man pratar om när man säger såna saker. Tjeckien gick ut för att skapa den där tajta, nedstängda historien som inte lämnar något utrymme för briljans, utan snarare avgörs på grund av ett individuellt misstag.

Normalt sett hade de lyckats.

Under första halvlek spelade tjeckerna ett försvarsspel som var både aggressivt och tätt, utan ens en decimeters gratisyta. Tio portugisiska spelare fick bara ihop ett enda avslut på mål, ett harmlöst distansskott från den skicklige João Moutinho.

Den elfte var Cristiano Ronaldo, och han var mästerlig.

En provkarta i individuell skicklighet

Han väggade sig loss och löpte fram ett halvt friläge. Han improviserade iväg en bicycleta, och så jonglerade han fram ett stolpskott ur ingenting.

Trollkarlen hade hatten med sig den här kvällen, och när ytorna öppnade sig i andra halvlek drog han fram kaninerna i en allt stridare ström.

En fladderfrispark i stolpen. En halvvolley i flykten strax över. Och till sist en klassisk centertanksnick i mål.

Det var en provkarta i individuell skicklighet. Lyckades man stoppa honom på det ena sättet så gjorde han på det andra istället. Det var en komplett anfallsspelare som visade upp alla sina tricks, som öppnade upp stängda ytor och därigenom vann matchen åt sitt lag.

Cristiano Ronaldo var egoistisk på ett sätt som gynnade hans medspelare.

Efter slutsignalen sicksackade sig sedan han fram mellan olika mikrofoner och upprepade ungefär samma ord.

– Jag är lycklig över mitt mål, men vill tacka och gratulera hela laget.

Det var en inrepeterad fras. En sådan som klubbar och sponsorer gillar, en sådan som landar mjukt i mediebassängen.

Men var det något som hade täckning i de bruna ögonen, ord som speglade vad Cristiano Ronaldo verkligen kände?

Nä.

Han visste det alla andra visste

Han struttade runt i Narodowy-stadions katakomber med den där överlägsna vad-säger-ni-nu-då-glimten i blicken. Han visste det alla andra också visste.

Hade det inte varit för honom hade den här matchen slutat 0–0 och tickat iväg mot ett ovisst straffsparksavgörande.

Att lyfta fram kollektivet är tryggt och politiskt korrekt, men det är inte alltid för­klaringen till varför en fotbollsmatch slutar som den gör.

En enskild spelare vinner inga matcher, heter det.

Nä, det gör han inte – men är han tillräckligt bra så avgör han dem på egen hand.

avErik Niva