Ett bättre resultat är svårt att tänka sig

SPORTBLADET

Se allt från OS i Pyeongchang på Kanal 5 och Kanal 9 eller streama på Eurosport Player.

Slaget? Vunnet.

Kriget? Förlorat.

Norge blev trea, Sverige tog silver – och skidvärlden vann.

OS är nationalismens, flaggviftandets och teaterpatriotismens egen julafton. När det är som bäst är det här vi kan låtsasslåss och mäta nationella stereotyper, skära ut våra egenheter mitt i den globala byns tidevarv.

Och roligare än så här blir det sällan.

Kikkan Randall och Jessica Diggins slåss för livet genom en hel sprintfinal, på det där sättet som bara kan vara amerikanskt tar de USA:s första skidguld någonsin. Kvinna mot kvinna in på upploppet, avgörandets avgörande – det där som hela den amerikanska idrottskulturen är byggd på.

Now or never. Och till sist fick de alltså ett nu som kommer att leva för alltid i just deras idrottsliv.

Ett par meter ifrån den där amerikanska lyckohögen rusar Charlotte Kalla fram och lyfter upp Stina Nilsson ur mjölksyra och momentan besvikelse. De där strålande svenska förebilderna vann slaget mot Norge, de förlorade kriget om guldet, men framför allt var de med och drog ett väldigt tungt lass i en på flera sätt historisk skidfinal.

Den skulle ju handla om Norge och Sverige, det var så manus såg ut. Det var så semifinalerna såg ut. Och som laguttagningarna såg ut vågade jag verkligen tro på ett svenskt guld.

Arild Monsen och Roar Hjelmeset hade valt att sätta Marit Björgen först, mot Charlotte Kalla, och det kändes som en tjänst. Stina Nilsson hade ju redan sprintat sönder Maiken Caspersen Falla en gång och blivit söndermanglad av Marit Björgen en annan – det fanns inget att vara riktigt rädd för inför den här sistasträckan.

1 av 6

Björgen hade tryckt på uppför, med sin breda, kraftfulla monsterteknik, men Charlote Kalla hade hängt med hela vägen. Stina Nilsson hade fått slita lite mer, men hade bara tappat ork, inte meter. Att Kikkan Randall och Jessica Diggins också fanns med där framme skulle väl mest vara kuriöst – de är ju amerikanskor, de kör så det ryker, tills det inte räcker längre. Never say die.

Så vi tittade på det där sista varvet.

Vi tittade på Maiken Caspersen Falla, på Stina Nilsson, på Falla, på Nilsson, och där fanns Jessica Diggins också, med bronsstämpel i pannan.

Eller?

Någonstans dök det väl också upp fladdriga minnen från en spurtstrid i Lahtis-VM för ett år sedan. Det gällde bronset då, det var klassisk stil, men visst var det Diggins mot Nilsson, och visst var det Diggins som fläkte sig fram och vann?

Nu såg vi hur Stina Nilsson töjde ut gummibandet fram till Falla och Diggins, men ändå slita sig ikapp och upp i rygg. När de åkte ner mot stadion var Stina först av alla och Falla slagen. Diggins?

Hon var inte där längre. Hon hade sjunkit ner i sin smärtgrotta.

Amerikanskan (eller amerikanskorna, Kikkan Randall fungerar på samma sätt) är ganska friska inslag i den ofta sammanbitna skidcirkusen. De skrattar, de showar, de syns och hörs, de njuter av att vara i en miljö där deras sport har högre status än på hemmaplan.

Och när Jessica Diggins pratar om skidåkning så brukar hon prata om sin ”pain cave”, den där grottan hon kliver in i inne i huvudet när kroppen förlamas av mjölksyra.

– Det känns som att lungorna brinner, att armarna brinner, att allt gör ont, har hon förklarat.

– Men man måste komma på hur man ska kunna fortsätta, hur man ska motivera sig själv att inte sakta in. Det är det som jag tror är min superkraft.

Nu har hela världen sett den i fritt flygande praktik.

När Maiken Caspersen Falla tappade fart högg Jessica Diggins stavarna i snön som om den sagt nåt om hennes mamma. När Stina Nilsson lämnade en lucka var hon där och forsade fram.

Och det är klart att det hade känts speciellt att få se drottning Marit Björgen ta steget upp och förbi Ole Einar Björndalen som världens genom tiderna främste vinterolympier, eller – ännu hellre – att se det superba svenska superparet Charlotte Kalla och Stina Nilsson köra hem ett guld tillsammans.

Men det här var något annat, och väldigt välgörande.

Om skidsporten vill växa sig större än att vara en familjeangelägenhet för skandinaver så är det nödvändigt att få med hela världen, och bättre sällskap än två showande, stenhårda amerikanska skidåkare är svårt att tänka sig.

– Jag fick gräva djupt i källaren för att hänga med, säger Stina Nilsson såhär efteråt.

Hon kom djupt, hon ordnade ett silver. Men hela vägen ner i grottan nådde hon inte.


LÄS MER: OS TV-tider fredag 23 februari
LÄS MER: OS 2018: Alla dagar, alla grenar
LÄS MER: Medaljligan i OS 2018
LÄS MER: OS resultat 2018: Gren för gren