Ostfriesare

avZendry Svärdkrona

SPORTBLADET

Historia

Ostfriesaren har samma ursprung som oldenburgaren och har utvecklats parallellt med denna fram till tilldelningen av Tyskland.

Den ostfriesiska hästen fick sitt uppsving genom Georg Albrechts intresse för rasen. Under hans regim siftades år 1715 den första lagen om att hingstar skall godkännas som beskällare. Han satte upp det första avelsregistret, och däri upptogs hästar av härstamningarna engelsk, polsk, spansk, turkisk, iländsk, ungersk, dansk, ostpreussisk, oldenburgisk, siebenbürger och sennerras. Lantbrukarna som bara var intresserade av brukshästar var inte speciellt förtjusta i högädla hästar. Men normandiskt och cleveland bayblod som tillfördes gav önskat resultat.

De förändringar i typen som blev tvungna att genomföras i och med automibilen och mekaniseringen skedde efter ungefär samma mönster som oldenburgaren och dessa raser korsades också med varandra fram till delningen av landet efter andra världskriget. Ostfriesaren förädlades och förbättrades sedan ytterligare genom de arabiska fullblodshingstarna Wind, Jason och Halali från Marbach. Det viktigaste bidraget tillfördes sedan av skimmelhingsten Cazal från Babolna. Tillförseln av arabiskt blod har kraftigt förbättrat ostfriesaren. Men efter det har man använt hannoveranska hingstar för att få fram en mera modern ridhästtyp.

Exteriör

Mankhöjden ligger runt 155 till 165 cm. Alla fasta färger förekommer. Huvudet är välproportionerat, nosprofilen rak, ögonen livliga och näsborrarna stora. Halsen är lång och böjd, manken muskulös och markerad, ryggen är lång och rak, korset brett rakt och muskulöst, väl ansatt svans.

Bröstkorgen är djup. kroppen bred med god revbensvälvning och vida välformade bakre revben, långa sluttande bogar. Benen är kraftiga med långa muskulösa underarmar, massiva med gångar, tydligt markerade senor och god benställning.

Skritten är vägvinnande, traven är hög och vägvinnande med stark energisk aktion med mycket påskjut av bakbenen.

ARTIKELN HANDLAR OM

Ridsport