Offer – för fotbollens kannibalisering

SPORTBLADET

I går vann 16-åriga Vanessa Ferrari guld i damernas mångkamp i gymnastik-VM i Århus.

Det var en historisk seger.

Men ingen i Italien såg tävlingen.

Vi vet allt om de italienska fotbollsspelarna.

Bortsett från deras bragder eller eventuella misstag på planen, rapporterar tidningar, radio och TV dagligen om deras magknip, deras ljumskkramper och snoriga näsor, deras bilar, barn och fruar.

Minsta banalitet de låter undslippa sig på hundratals onödiga presskonferenser, skrivs ut och blir till braskande rubriker.

”Kakà är världens bästa fotbollsspelare”, säger Milans VD Adriano Galliano, opartiskt och sakligt.

Detta hyperoriginella yttrande blir förstasidesstoff på La Gazzetta Dello Sport.

Intresseklubben antecknar.

Perfekt uppvisning

På sidan 35 av 39 hittar vi en artikel om Vanessa Ferrari, som i går kväll försvarade de italienska färgerna i gymnastik-VM i Århus. Hon kvalificerade sig till mångkampen som tvåa efter världsmästarinnan Chellsie Memmel från USA, som tvingades ge upp på grund av en skada. Och sedan vann Vanessa, tack vare en perfekt uppvisning i det fristående programmet till tonerna av italiensk opera.

Men med vilka medel kan en 16-årig kvinnlig gymnast konkurrera om uppmärksamheten med den enda sport som verkligen räknas i Italien? Medan Vanessa Ferrari kämpade för sitt guld, satt italienarna och tittar på reprisen av Inter–Spartak Moskva på Sky.

Bara Rais sportsatellitkanal, den som är fullständigt omöjlig att få att fungera, sände gymnastiktävlingen.

I övrigt tyckte ingen det var mödan värt att visa Italiens genom tidernas mest framgångsrika kvinnliga gymnast när hon tävlade mot världseliten i barr, bom, hopp och fristående och vann en historisk seger.

Seriöst svett

Den här gången var det Vanessa Ferrari som föll offer för fotbollens kannibalisering av den italienska idrottsvärlden. I morgon är det någon annan. Men det råkar vara så att jag älskar gymnastik. Härifrån och neråt är detta krönikan om Vanessa Ferrari och vad jag inte såg i går kväll, men vad jag ser för min inre syn.

Jag har varit i gymnastiksalen där Vanessa Ferrari har tränat sedan hon var sju år gammal. Det var kallt och dragit därinne och det luktade svett av den seriösa sorten. Sådan svett som sipprar ut ur porerna när man tränar 30 timmar i veckan och går i skolan på eftermiddagarna, utan att någon tar någon notis av det.

För män är gymnastik i första hand en fråga om styrka.

För kvinnor handlar det om styrka, rörlighet, smidighet, utstrålning och en evig kamp mot naturen.

Det gäller att ha en kropp som en ung man, men se ut och röra sig som en ung kvinna. Vanessa Ferrari är 16 år, 1,43 lång och väger 36 kilo.

Finalen i fotbolls-VM hålls i städer som Paris, Rom och Berlin.

VM i gymnastik går av stapeln i Århus. Det säger något om de ekonomiska intressen som rör sig kring dessa båda sporter.

Och ändå är det ju sällan som idrott erbjuder så gripande dramatik som i gymnastiktävlingar.

De spända ansikten och den rörande klumpiga make-upen.

Gymnastiken är den ljusblå ögonskuggans förlovade land.

Hudens nakenhet och flickans litenhet och ensamhet framför barren, på mattan, på bommen. Sekunderna före avstampet. Den gudabenådade uppvisningen som måste se ut som om den sker utan minsta ansträngning, medan varje muskel gråter och kroppens naturliga sårbarhet hela tiden hotar att bryta förtrollningen. Vad kan man mer begära av en idrottsuppvisning?

I går kväll stod Vanessa Ferrari högst upp på prispallen i en kall och fullständigt oglamorös dansk småstad. Hon var den första italienska någonsin att ta medalj i VM i gymnastik. Guld! Nu hägrar OS i Peking.

Loppan från Orzinuovi kan bli en legend, som Sparven från Minsk.

Men ingen i Italien såg hennes första VM-guld. Hon säger i en tidningsintervju att hon tävlar för sig själv. Undra på det.

Kristina Kappelin ([email protected])