Nu får det vara nog...

SPORTBLADET

Lasse Anrell: Vi är en stormakt – då går det inte att vänta 4 368 dagar på ett guld

TURIN

4368 dagar utan guld i vinter-OS.

4368 dagar utan den där känslan som vi alla kan känna ända nere i våra gener från när Foppa satte straffen och när Tommy Salo gjorde den där räddningen.

4 368 förlorade dagar.

Nu får det förbanne mig vara nog.

Jag vill inte lägga allt för stor press på Anna Carin Olofsson i dag.

Eller Björn Lind och de andra i morgon.

Eller Anja Pärson och Nike Bent på onsdag.

Men nu får det förbanne mig vara nog.

Sverige är en stormakt i idrottsvärlden. Sverige har snö.

Vi har världens bästa ishockeyspelare.

Vi har världens bästa fotbollsspelare.

Vi har världens bästa friidrottare.

Slutsatsen är därför enkel:

Vi kan inte vara en nation som byggs på ett fundament av fjärde och femteplatser.

Klockren analys

Sara Kjellin åkte bra i puckelpist och jag hade just börjat snickra på en krönika om puckel-Sara och hennes medalj. Men jag hann knappt tänka tanken innan det kom en kempekäck norska och körde förbi och en kanadensiska med stram överläpp.

Så var den dagen förstörd och Sara var fyra.

- Det är så typiskt svenskt, sa hon och det är förbaske mig den bästa analysen av svensk vinteridrott som någon gjort på åratal. Ni kan ta alla sportkrönikörer, tv-soffexperter och branschanalytiker och klumpa ihop dem, men de kommer ändå inte att komma fram till en bättre analys.

Det är så typiskt svenskt.

Men nu får det förbanne mig vara nog.

Jag var uppe i Pragelato i går för att titta på jaktstarten och det var en fantastisk upplevelse. De turinska bergen är vackra och luften en njutning att andas.

Och loppet var ett drama av högsta kvalitet. Hela tiden var de två svenskarna Mathias Fredriksson och Anders Södergren helt perfekt med framme i fältet. Bevakade och sparade krafter. Johan Olsson bröt stavar och ramlade konstant men körde på bra. Jörgen Brink körde på ännu bättre. Innan han traditionsenligt tog slut.

Södergren såg fantastisk ut när han gick förbi allihopa på sista varvet och gjorde ett ryck som fick hela fältet att dra efter andan.

Det blir guld, tänkte jag.

Det blir guld, skrek min analysgrupp inne i min krönikörshjärna.

Jag skrev det till och med i min anteckningsbok och när  jag tittade upp tre sekunder senare hann jag bara se hur en italienare med det vackra namnet som i protokollet förkortas P-Piller susade förbi. I nedförsbacke. Södergren var hur bra som helst uppför och på slätt men utför var han chanslös. Det kanske är typiskt svenskt, det också, jag vet inte. Han såg lite ut som en Jan Långben som frysts till is när italienarna åkte förbi.

Sen var allt som vanligt och en ryss och en norrman - som också ramlat och brutit stavar och bytt skidor - och antagligen också en Bellman gled förbi och då tittade jag på Södergren som blev... ja, vad tror ni? Han blev femma. Precis som han brukar bli.

Det är så typiskt svenskt. En del svenskar blir fyra och en del blir femma. Sven Nylander introducerade till och med ett pris för alla fyror. Sara Kjellin kan få ett. Anders Södergren kan inrätta ett pris för alla femmor.

Hur känns det att bli femma igen? frågade någon efter loppet.

- Det känns för jävligt, sa Södergren.

Bli vad som helst - utan femma

Då så. Då är det bara att sluta med det, Anders. Du har femmilen kvar att fundera på. Jag föreslår att du blir vad som helst - utom femma. Bryt av de andras stavar, kör på deras skidor, ge dem en hockeytackling. Vinn. Ta medalj. Till varje pris. Bara inte femma igen.

Detsamma gäller Anna Carin i dag.

Klockan 12.00 startar hon och i hennes fall gäller ju egentligen bara en sak; skidor kan hon åka hur fort som helst. Skjuta kan hon också. I alla fall ibland.

Skjuter hon fullt i dag vinner hon guld.

Det kommer att vara en del tyskor och norskor där som försöker stoppa Anna Carin men det ska hon inte bry sig om. Jag hoppas hon gör sitt eget lopp, kopplar bort tanken på att det finns en omvärld och motståndare och bommar - och jag hoppas att hon inte drabbas av det bendarr som höll på att knäcka Magdalena Forsberg i Salt Lake City.

Jag hoppas att hon gör sitt bästa.

Jag hoppas det, för att då blir det guld.

Jag hoppas det för att nu får det förbanne mig vara nog.

Lasse Anrell