När IFK Göteborg gjorde 1-0 blev det svåra omöjligt för Dif

SPORTBLADET

Efteråt finns bara tomhet.

Tomma spelare, en tom Stadion. I vinden blåser en bit sönderriven guldfolie, försvinner ur synhåll. Guldet är borta.

Så alldeles definitivt borta.

När fem minuter återstod av Djurgården–Brommapojkarna blev Mattias Jonson kvar på knä efter en smäll. Inte så allvarligt skadad, men likväl sänkt. Hans ansikte speglade enbart uppgivenhet. Han visste. Visste att det var slut, över och förbi.

Egentligen visste alla som gick till Stockholms Stadion i går eftermiddag att det allsvenska guldet redan på förhand skimrande närapå utom räckhåll. Men människans förmåga att hoppas är outsinlig. Dryga 14 000 fyllde Stadion, solen hade besegrat molnen, luften andades förväntan, från läktarna skimrade band av blå- och gyllene folie.

Festen varade i sju minuter. Minuter då Djurgården inlett vasst och spänningen levde. Så kom beskedet i högtalarna att Thomas Olsson gjort 1–0 på Nya Ullevi och där och då tog det roliga slut. Det svåra blev omöjligt.

Djurgårdens spelare hade pratat om att inte låta sig påverkas av Blåvitts match, men, som lagkapten Markus Johannesson sa efteråt: ”Vi är bara människor”.

Lilla BP fällde mäktiga Dif

Att det var ”bara” BP man mötte gjorde dessutom inte saken lättare. Redan nedflyttningsklara BP spelade för sin heder och man gjorde det väl. Försvarade sig bra, hade tålamod, lät hemmalaget känna stressen och pressen. På sätt och vis kan man säga att det var den lilla lokalkonkurrenten som blev mäktiga Djurgårdens fall. I denna sista match men också i den första, som slutade på samma vis.

Nu åker BP ur allsvenskan på målskillnad och det måste kännas grymt.

Olof Guterstam gjorde sitt mål för sent, liksom Charlie Davies gjorde sina för sent borta i andra änden av stan, på Söderstadion. På pressläktaren skrattades det när rapporterna kom om hans tre mål, liksom om Helsingborgs sanslösa 9–0 mot Halmstad.

Så var allsvenskan 2007, rakt upp och ner. Alla kunde vinna, alla kunde förlora. Allt kunde hända. Det är också därför Djurgården inte ska sörja sitt förlorade guld alltför mycket. Man ägde det aldrig till fullo, har inte dominerat som tidigare guldsäsonger.

Att Kalmar, som en och annan blårandig ju som bekant avfärdat med förakt, smet förbi och förvandlade Djurgårdens guld till brons, är förstås dock ännu en missräkning.

Stackars fina Hammarby

En tredjeplats, ett återtåg till toppen och en plats i Europa-spelet 2008 är ändå ett facit som nog kommer att smaka bättre om några dagar, när den värsta besvikelsen lagt sig.

Det fanns efteråt missbelåtna supportrar som skyllde på domaren. Men det duger inte som bortförklaring. Lika falskt klingar det när det flera hundra personer protesterar mot ”den orättvisa behandlingen av Hammarby i media” och en smällare sen slängs in på Söderstadion mot en assisterande domare.

Stackars, anrika, fina Hammarby. Stackars alla deras fina fans. Stackars gamla mysiga Söderstadion. Med sådana vänner behöver man inga yttre fiender.

Så föll alltså mörket tungt över Stockholms arenor i går kväll, vindarna blev kalla. På Stadion tog de med sig gulddekorationerna, slet sönder dem i trasor. Ändå stod många tusen fans länge troget kvar och sjöng om sin outsläckliga kärlek till Djurgården. Inomhus, i Stadions stora sal, där dukades borden till middag. Inte till guldbankett, den hölls på ett jublande Kamratgården, men en stillsam avslutningmåltid med gänget. Tränare Siggi Jónson, han tittade efter presskonferensen på sin lagkapten och sa, lite uppgivet och med besvikelsen ristad i varje drag: ”Nu ska vi försöka ha lite roligt. Så roligt som det nu går”.

Johannesson bara log blekt och nickade lite. Allt som skulle sägas hade sagts.

Allsvenskan 2007 var över.