Mejla

Lasse Anrell

Utan smärta får vi inga idrottare i världsklass

Publicerad:
Uppdaterad:
Veronica Wagner.
Foto: BILDBYRÅN
Veronica Wagner.

SPORTBLADET

BARCELONA-STOCKHOLM. Jag var och såg Svansjön på Dansens hus i Stockholm.

En föreställning som utan att tveka gjorde allt annat som visats i år till något mediokert.

Sen åkte jag till Barcelona, såg världsklassopera på Liceu, reste hem och såg ett inslag på Aktuellt som på fyra minuter gjorde hela de båda föreställningarna omöjliga.

Foto: ANDERS DEROS
Värt det Utan smärta, träning och järnvilja får vi inga idrottare i världsklass. Veronica Wagner och Patrik Sjöberg är två som lyckats bli stjärnor – efter mycket smärta.

Svansjön är regisserad av Fredrik ”Benke” Rydman som också är mannen bakom Lena Philipssons show som gått i höst på Cirkus men flyttar till Göteborg snart.

Tidigare jobbade han med streetdansgruppen Bounce som under 13 år var det mest intressanta danscompaniet i Sverige. Världsberömda blev de när de gjorde en spontanshow på Sergels torg för att hylla Michael Jackson.

Ännu tidigare var han dansare i ”Sikta mot stjärnorna” i flera år och när jag ser hans hyperkreativa Svansjön tänker jag att det är ett de mest påtagliga privilegierna jag haft under min karriär att ha fått kalla den mannen för min arbetskamrat.

Anledningen till att jag tänker på honom när jag ser Aktuellts lite lätt anfådda inslag om barngympa är denna numera ständiga påminnelse vi får om att idrott och snart sagt varje fysiskt uttryckssätt i världsklass inte är nyttigt.

Fredrik ”Benke” Rydman berättar att han pensionerade sig som dansare därför att han var tvungen.

Vid 37 års ålder är hans kropp så sliten att återhämtningen efter svåra dansuppgifter tar allt längre tid.

Elitträning för unga gymnaster

Gympainslaget i Aktuellt handlade om att gymnastikklubben Stockholm Top Gymnastics i Bromma som bedriver elitträning för unga gymnaster. De man såg i inslaget var unga flickor. De älskade sin gympa, de tränade 27 timmar i veckan, men skulle gärna träna ännu mera om de bara fick.

Går man in på klubbens hemsida hittar man uppgifter om tävlingar i Moskva och om att de också har truppgymnastik och artistisk gympa.

Det ser inte så farligt ut. De anser att man ”leker” i träningen mellan fyra och fem år, man har ett grundstadie upp till åtta år, ägnar sig åt uppbyggnad till man är tolv och mellan 13 och 15 år är det ett ”förprestationsstadie”. 16-åringar och uppåt går in i prestationsstadiet.

Inga konstigheter.

Beredda att offra precis allt

Det som gjorde mig förvånad var att Aktuellt hade en läkare som var snabb med att påpeka att smärtan hos de här unga flickorna – för det var mycket tydligt att det här handlade om just flickor – gjorde att de inte förstod sitt eget bästa.

Deras vilja att vara duktiga hindrade dem från att se riskerna i sitt eget beteende och bla bla.

Jag gillade inte det där.

Jag drog snabbt in ett genustänkt och jag tror mig knappast ha märkt att någon lagt ett nyttighetsperspektiv på unga pojkars ivriga tränande.

De här unga duktiga flickorna var kanske lite för mycket intresserade av att bli så bra på någonting att de var beredda att offra precis allt annat.

– Vad är era drömmar, frågade reportern som om den redan anade svaret och redan hunnit bli en smula indignerad.

– OS-medalj, svarade flickorna.

All bra träning innebär smärta

På Liceu-operan i Barcelona såg jag den fantastiska operan Linda di Chamounix med Diana Damrau – en annan brud som övat så hennes stämband blödde när hon var barn, men som nu skördar frukterna av att vara sopran i världsklass.

Jag tror att all bra träning innebär smärta. Det finns inte en höjdhoppare som inte haft ont – eller har ont. Patrik Sjöbergs bok berättar mycket om smärtan man måste utstå för att lyckas.

Men hans budskap är att det var värt det.

Det är Stefan Holms budskap också.

Och det måste vara idrottsrörelsens budskap också – även till små duktiga flickorna; det är värt det. Utan att plåga er och träna upp smärttröskeln får vi inga idrottare i världsklass.

Eller kulturarbetare.

Patrick Ekwalls nya bok är jättetrevlig. Men jag tycker nog att hans förra – den om Martin Dahlin – hade mera djup.

Foppa fegade ur snacket om läggmatch när ingen annan vågade erkänna.

Napoli kan slå Chelsea.

Så där var aldrig Foppa när han spelade.

Det var inte roligt att se Claes Borgströms manliga härskarteknik i ”På spåret”.

Det hade nog gått lite lättare att sälja Ekwalls bok om han gjort lite reklam för den i sin blogg.

Sportbladets och Stefan Holms granskning av idrottens spritaffärer är nödvändig. Svensk hockey skulle kapsejsa på några veckor utan öl, vin och sprit.

Publicerad: