Mejla

Jennifer Wegerup

Wegerup: Svensk damfotboll måste göras om i grunden

Publicerad:
Uppdaterad:

Sportbladets krönikör: Antingen blundar och ursäktar vi på svenskt mesigt manér – eller så gör vi det här till vändpunkten

Ett tungt VM VM blev ett misslyckande för Sverige. Efter tre oavgjorda ­gruppspelsmatcher åkte de ut i åttondelsfinal efter storförlust mot Tyskland.
Foto: Foto: Anna Tärnhuvud
Ett tungt VM VM blev ett misslyckande för Sverige. Efter tre oavgjorda ­gruppspelsmatcher åkte de ut i åttondelsfinal efter storförlust mot Tyskland.

VM är över, landslaget hemma efter ett uselt mästerskap.

Visst ska vi blicka framåt.

Men inte förrän vi är klara med analysen.

Av vad som gick fel och vad som är fel, på ett större plan.

Bara så kan svensk damfotboll få en nystart.

Sol i Kanada, natt i Sverige. Jag är hemma igen, liksom landslaget, ser på tv när England besegrar Norge.

Jag ser ett England som utvecklats enormt tekniskt och fysiskt sen jag bevakade EM på engelsk hemmaplan 2005. Tio år av framsteg.

Och för svensk damfotboll? Vad har de senaste tio åren inneburit? Hur vill vi att de kommande tio ska se ut?

Det är frågorna vi bör dröja kvar vid, tills vi har svaren.

Varför är England, som år 2005 var en betydligt svagare damfotbollsnation än Sverige, kvar i VM och inte vi? Eller Australien, för att ta ett annat exempel.

Allt kan hända i fotboll, sant. Det är en del av spelets tjusning. Stora nationer kommer då och då att falla mot mindre. Problemet är att Sverige med smärtsam tydlighet visade i VM att vi inte längre är en av de främsta fotbollsnationerna. Det har vi anat länge. Nu fick vi det bekräftat.

Ett mästerskap säger inte allt. Sverige hade många skadade spelare och hamnade i en svår grupp.

Att det svenska landslaget gått bakåt snarare än framåt, det är dock en sanning som vi nu kan hantera på två sätt.

Antingen blundar vi och ursäktar allt och ­alla på svenskt mesigt manér, travar vidare med skygglappar på och fortsätter att tappa konkurrenskraft internationellt.

Eller så väljer vi att göra detta VM till vändpunkten.

Hela laget underpresterade

Det är tid för självkritik och självrannsakan, hur smärtsam den än kan vara. För spelare, för ledare, för klubbar och för Svenska fotboll­förbundet.

Det är inte tid för att slå ifrån sig mot media och tycka att kritiken är för hård. Den som sig i leken ger får leken tåla.

Damfotboll ska bevakas lika seriöst som herrfotboll. Det innebär jobbiga frågor och svidande omdömen när prestationen uteblir.

Den här sporten har varit en del av mitt liv ända sen jag var sju år. Jag har spelat i 17 år, mina döttrar spelar, jag är tränare för ett flicklag. Jag har skrivit en bok om damfotbollens historia och kamp samt författat tre böcker om flickfotboll.

Jag älskar spelet och den man älskar måste man vara hård mot, våga se med ärliga ögon. Det här är dessutom diskussioner som funnits länge, därför att det för många inom damfotbollen är tydligt att Sverige tappar mark.

Vi hade ett historiskt försprång i kraft av att tidigt ha legat långt fram ur jämställdhetssynpunkt. Det är naturligt och positivt att konkurrensen nu hårdnar när damfotbollen växer och utvecklas. Men det duger inte som (bort)förklaring. Om någon annan förbättras måste man själv bli ännu bättre, jobba ännu hårdare. Sverige spelade tre oavgjorda matcher och förlorade stort mot Tyskland i VM. Förutom en relativt godkänd match mot USA underpresterade hela laget.

Någonting är fel

Det allvarligaste är just det större perspektivet, att se hur vi halkar efter tekniskt och fysiskt, mer än att vi underpresterar i enskilda matcher.

Det är bara att sätta sig ner och ta fram rödpennan och gå igenom punkt för punkt.

Under Algarve Cup i mars sa landslagsledningen att Sverige skulle vara VM:s löpstarkaste lag. Det var plågsamt tydligt mot inte minst Nigeria att det är snudd på tvärtom, både vad gällde snabbhet och ork hos många spelare. Fysträningen är den enklaste biten, den alla oavsett talang kan förbättra. Där måste Sverige bli bättre på att hitta spelare som förenar styrka och snabbhet.

Tekniken och spelförståelsen. Passningsspelet var ofta under all kritik. Då hamnar man i trångmål och gör inga mål. Bara på hörnorna har Sverige gått framåt.

Attityden. Här måste vi börja redan i flicklagen. Något är fel när Sverige var det enda lag i gruppen som i premiären mer verkade lida än njuta. Vi måste bli bättre på att jobba med flickors vinnarmentalitet, att i högre grad uppmuntra deras tävlingsinstinkt och vilja att ­vara bäst.

Hur man hanterar media. Presschefen gör bara vad han/hon blir tillsagd. Attityden mot media kommer från förbunds- och landslagsledning. Där har man mycket att jobba med, på både dam- och herrsidan. Gör man mediekontakten till något jobbigt och negativt stjäl det energi från spelarna. Rubrikerna kommer oavsett, så det är bara att gilla läget och skapa en mer avspänd miljö där alla publicitet ses som något i grunden positivt.

Ett exempel på det var hur vi på Edmontons flygplats fick intervjua Australiens Lisa De Vanna när vi sprang på henne. ”Inga problem”, sa både storstjärnan och presschefen. Så kan man också jobba och det ger ett betydligt mer avslappnat klimat.

Vore ytterligare förlorade år

Hur går vi då vidare?

Genom att erkänna allt det här, genom att inte skynda vidare mot 2016 och 2017 utan att erkänna att VM 2015 visade precis hur mycket vi tappat sen guldåren.

Och genom att utan nåd gå igenom punkt för punkt. Spelare för spelare, ledare för ­ledare, pamp för pamp.

Varenda sten ska vändas på och ingen ska sitta säkert.

Svensk fotboll är en rätt liten värld där samma personer cirkulerar runt på toppnivå. Det gäller i ännu högre grad damfotbollen. Där finns många människor som jag hyser stor respekt för, både kvinnor och män som gör ett stort och självuppoffrande arbete.

Men där behövs också nya krafter, nya influenser, folk som inte är rädda om sina jobb och sina kontakter.

Att samarbetet mellan toppklubbarna och landslagsledningen inte fungerar är oacceptabelt och något som måste ­åtgärdas omgående.

Det är en av flera anledningar till att Sverige bör få en ny förbundskapten. Inte för att detta enbart är Pia Sundhages fel. Men för att det är tid för nystart och för att Sverige gått bakåt, inte framåt.

När saker inte fungerar måste det få konsekvenser. EM 2013 var inte något fantastiskt mästerskap spelmässigt, bara organisatoriskt och publikmässigt. Men det var rätt att låta Pia Sundhage fortsätta, bygga vidare. Då.

Att köra vidare nu vore däremot ytterligare förlorade år.

Pia Sundhage är en av svensk fotbolls viktigaste personer genom tiderna. Inget ändrar på det och den respekt jag känner för henne som människa. Få har älskat fotbollen som hon och lidit mer för den.

Jag var på plats i Peking under OS 2008 då hon vann guld med USA, strök bort glädjetårarna som föll på datorn medan jag skrev en oförbehållsam hyllningskrönika om henne.

Men inget av det innebär att hon efter detta VM är den person som ska leda Sverige in i framtiden.

Dags att kasta silkesvantarna

Det måste till en omstart på alla plan, hela ledarstaben bör bytas ut samtidigt som alla spelare ska granskas och man ska söka vitt och brett utanför de vanliga leden.

Arbetsmetoderna ska granskas en efter en, liksom hur vi hanterar det faktum att damallsvenskan ännu är för ojämn. För att inte tala om problemet att kvalspelen till EM och VM ofta håller för låg nivå. I september i fjol såg jag på plats i Starogard Gdanski ett halvbra Sverige enkelt vinna mot Polen i VM-kvalet.

I sådana matcher är det lätt att lura sig själv att man är bättre än man är. Sen kommer Sverige till VM och möter lag på en helt annan nivå och chockas till kollaps, som mot Nigeria.

Kvalen är vad de är, det är upp till landslagsledningen att hitta vägarna att hålla uppe spelnivån ändå.

Vi i media är inte för hårda mot damlands­laget, tvärtom. Herrarna hade sågats ­betydligt hårdare om de underpresterat så. Både spelarna och förbundskaptenen.

Det är sanningen.

Sverige är ett av världens främsta länder då det gäller bredden i dam- och flickfotboll. Det ger oss en mycket stark grund att bygga vidare på.

Men vill vi fortsätta att tillhöra också toppen internationellt behövs en nystart långt bortom ett förbundskaptenbyte.

Det är dags att kasta silkesvantarna och skygglapparna, dra på arbetshandskarna, lyfta kikaren och blicka mot framtiden.

Av: Jennifer Wegerup

Publicerad: