Gå vidare, grabben

SPORTBLADET

Skrapade man lite på ytan hittade man berättelser om stora drömmar, om heder och svek – om livet

Två nötcreme och en moviebox?

Nej, en serietidning som hette Buster.

När ett av svensk idrotts viktigaste monument nu går i graven är vi flera generationer av nostalgiker som kräver upprättelse.

På familjesemestrarna i min barndom fanns alltid väldigt tydliga mål.

Andra familjer sökte upp stränder och lekländer, slott och muséer – jag såg till att vi ägnade våra lediga dagar åt betydligt viktigare saker.

Serietidningshandlare. Second hand-butiker. Antikvariat.

Från Jokkmokk i norr till Trelleborg i söder; så fort jag kom till en ny stad finkammade jag utbudet. Med en mordutredares noggrannhet dammsög jag källare efter källare.

Kanske, kanske gick det ju att hitta nummer 11/76 för två kronor i någon dammig låda.

Historien om min barndom är historien om Buster.

En del av min uppfostran

Sammanlagt måste jag ha ägnat flera års effektiv tid åt att leta efter tidningarna, åt att läsa dem och sedan läsa om dem igen.

Bättre spenderade timmar kan jag inte tänka mig.

Vad var det som uppfostrade mig i åttaårsåldern? Föräldrarna, kompisarna, skolan – och Buster.

Det var genom Buster som jag förstod att idrott var något mycket större och mer spännande än mål, varvtider och knockouter.

Här var sport något som – nästan lite i smyg – sattes in i ett socialt sammanhang.

Skrapade man lite på ytan hittade man berättelser om stora drömmar, om heder och svek och om ett evigt kämpande mot dåliga odds. Om livet.

Patetiskt? Säkert

När jag summerade samlingen i 14-årsåldern hade jag alla nummer som gavs ut mellan 1971 och 1992. Det hade då blivit dags för mig och Buster att gå skilda vägar.

Tidningen bestod mest av repriser av gamla serier jag redan läst, och det var som om den ville säga mig något:

Gå vidare, grabben. Din tid här är ute nu. Du måste växa upp och vi har nya sportungar att uppfostra.

Åren gick och serierna blev till böcker som blev till pretentiösa böcker. Ändå var det något som hände varje gång jag kom hem till föräldrahemmet och såg mapparna med gamla tidningar. Plötsligt satt jag där med Kid Cox i näven och hade fullständigt glömt bort att jag var över 25 och borde veta bättre.

Patetiskt? Säkert. Men i så fall är jag inte ensam.

Vi är flera generationer som blir mycket mer nostalgiska av Super-Mac och Skid Solo än vi blir av två nötcreme och en moviebox.

Haha, minns ni bilden på en väldigt ung Tomas Brolin i Busterläsarnas Hattrick? Kommer ni ihåg att Peter Jihde åt en saltad banan på 31 sekunder i Läsarnas galna rekord?

Uppdatera klyscharsenalen

Jag har aldrig förstått varför det fortfarande heter att det är ”som taget ur Rekord-Magasinet” så fort en debutant avgör en match.

Det var många år sedan Buster växte om sin föregångare som idrottens viktigaste ungdomstidning.

När den nu går i graven tar jag för givet att vår klyscharsenal äntligen uppdateras. Jag väntar ivrigt på referaten med matchhjältar som är ”som hämtade ur Buster”.

De riktigt stora får tyvärr sällan sitt erkännande innan de är borta.

???

Du tror att du kan din Buster? Du har också samlat tidningar och lusläst Lefty Lampton?

Okej, jag har ett test som ger utslag, som sorterar bort bluffmakarna och amatörerna:

Vad hette egentligen Blåbärskungen i förnamn?

Så vitt jag vet har svaret bara skymtat förbi i en enda serieruta på 80-talet. Kan du det så är du min typ av människa.

???

För några år sedan tjatade jag in en liten Buster-artikel i Sportmagasinet, och skrev just det där om något mycket större och viktigare än bara en serietidning.

Några månader senare stod jag i en kiosk och gnuggade mig i ögonen. Nya numret av Buster hade kommit ut, och högst upp på förstasidan hade de en ny slogan:

”Mer än en serietidning – Sportmagasinet”.

Jag tvekar inte att kalla det mitt största journalistiska ögonblick någonsin.

I 38 år har du roat och uppfostrat – men nu är det dags, Buster...

Erik Niva