Duplantis om det osäkra läget: ”Det är tufft”

Av: Henrik Lundgren

Publicerad:
Uppdaterad:

GÖTEBORG. Från världsetta och världsrekordsinnehavare med ett OS framför sig, till inställd säsong och en jakt på motivation och målsättning.

Det har varit ett märkligt år för Armand Duplantis, 20.

– Ena sekunden var det ”ge mig OS nu så jag kan vinna guld”. I nästa stund var allt inställt, säger han.

Det är ett förändrat liv för Armand Duplantis. Och en förändrad värld. Coronapandemin har slagit hårt mot allt och alla, och som svenskamerikan har han sett hur viruset påverkat båda länderna.

– Jag försöker hålla mig positiv, du vet. Hoppas på att allting kommer att bli bra och att världen kommer tillbaka till ett normalläge igen. Men jag tror inte att det någonsin kommer bli helt normalt igen, det är en konstig stämning, människor håller avstånd. Lite mindre här i Sverige dock, det märks väldigt tydligt, säger han och tittar upp på oss fem reportrar som står runt omkring honom.

Vi håller ett visst avstånd till varandra, ett sånt där svenskt avstånd. Men det är inga två meter som rekommenderas. Och självklart en stor skillnad mot hur det var i det USA som han lämnade i juni, ett land som är oerhört svårt drabbat av covid-19 med över 130 000 döda hittills.

– Jag försöker vara positiv. Det här är nytt för alla och inget vet hur det kommer att sluta. Jag kan förmodligen sköta mig bättre, men jag försöker hålla mig så säker som möjligt. Hålla mig själv frisk och likadant med folk runt omkring mig. Men det är så konstigt, det är fortfarande svårt att ta in, säger han.

Men det finns faktiskt positiva bitar i allt det tragiska också.

– Som friidrottare var det tufft för mig i USA, det var inga träningsanläggningar öppna, så jag fick hoppa hemma i vår trädgård. Men min familj var där, jag bodde hos mina föräldrar i en och en halv månad ungefär och min äldsta brorsa var där också. Normalt sett är mitt schema helt galet, men nu är ju allt stoppat. Att få vara tillsammans med familjen så länge, så har jag inte haft det sen jag var ett litet barn. Så på så sätt har det här varit väldigt positivt.

Armand med mamma Helena och pappa Greg.
Foto: TT
Armand med mamma Helena och pappa Greg.

Nästa sista för året?

Han har varit i Sverige i ett par veckor nu. Skulle egentligen kommit tidigare och bland annat tävlat i Stockholm i maj. Nu kom han i stället hit lagom för att fira svensk midsommar, och njuta av det svenska sommarvädret.

– Det har varit härligt i Sverige, när vädret är bra så är det oslagbart. Jag vet att det inte alltid är så, men ända sedan jag kom hit så har det varit fantastiskt väder. Ja, förutom de senaste dagarna i Göteborg då. Men innan dess har det varit soligt och gott.

Den svenske världsrekordinnehavaren har precis inlett sin utomhussäsong. Fast i nuläget vet han inte om segern i Jump Challenge på ett öde Ullevi blir hans näst sista tävling på hela säsongen, eller den andra av många. Det han vet med säkerhet är att han på onsdag kväll ska hoppa i Karlstad.

Hur mycket kan du planera för framtida tävlingar? Är det vecka för vecka?

– Ja, nästan så. Efter Karlstad tror jag att det är nästan en månad till nästa, svenska mästerskapen. Kanske att det blir en tävling i Monaco den 14:e augusti. Det är tufft.

Foto: BILDBYRÅN
Duplantis satte stadionrekord och världsårsbästa på Ullevi i lördags med 5,94.

”Är en galen tid”

Att gå från superform och superladdning inför OS till att inte veta någonting om framtiden är tufft, inte minst mentalt.

– Jag är okej. Jag har jättebra träningsmöjligheter i Uppsala och är bara vädret bra så har jag inga problem att gå upp tidigt och gå ut och göra en bra träning. Men du vet, jag vet inte vad jag kämpar för eller siktar på ännu. Och jag behöver det. Jag behöver verkligen det. Jag och mina föräldrar behöver fundera ut något här för jag är väldigt målinriktad. Jag sätter upp mål och när det är något som jag verkligen vill klara av så gör jag allt jag kan för att nå dit. Men just nu vet jag inte vad jag vill… För första gången i mitt liv, mer eller mindre, så vet jag inte vad jag vill ha ut av den här säsongen. För jag vet inte hur den blir, eller ens hur nästa år blir. Det är en galen tid. Det börjar bli bättre, men jag får fundera och hitta mål att sikta på så att det blir bra.

Mamma Helena är med honom på Ullevi. Pappa Greg är kvar i USA och lär så förbli ett bra tag framöver.

– Som det ser ut nu kan han inte komma hit, bokstavligt talat. Han vill komma hit, han vill vara med och se mig hoppa och träna. Men han kan inte resa hit. Allting är så osäkert nu, vi får se vad som händer. Folk snackar om att en andra våg ska komma, och att det då blir ännu fler restriktioner… Jag vet inte, jag har ingen aning om hur det kommer att bli.

Foto: BILDBYRÅN

”Är verkligheten”

Han klarade 5,94 på ett ödsligt, kallt och blåsigt Ullevi i lördags. Att vädret var sådär är inte hela världen. Värre då med bristen på publik. Det är publiken som gör att han tänder till de där sista procenten som gör att han flyger upp i världsrekordhöjder.

– Jag tror att jag skulle behöva vara mycket mycket bättre än jag var under inomhussäsongen för att kunna klara världsrekordet utomhus utan publik. Det är tuffare. Hade det varit publik här på Ullevi så hade jag kunnat hoppa högre, det ger mig en sån energi. Jag önskar att det inte vore så, men det är verkligheten. Sen hade jag självklart velat göra världsrekordförsök igen, men jag är inte i den formen nu heller. Och det är förståeligt. Det har varit tre ganska knasiga månader där jag tagit det väldigt lugn och mest chillat. Mentalt är jag med, men min fysiska form är inte den bästa möjliga nu.

Det hade varit lätt att bli deprimerad i Duplantis läge. I sitt livs form i vintras och med sitt livs största tävling framför sig i form av OS i Tokyo när allt plötsligt välts över ända. Men han är långt från bekymrad. Snarare ”chill” även här. Han är på gott humör och har inga problem att sitta och snacka länge och glatt med frågvisa reportrar. Trots att det möjliga OS-guldet gled honom ur händerna, i alla fall ett år framåt.

– Livet går upp och ner, det här är bara en av motgångarna. Om det hade varit så att jag slagit världsrekordet och de sen nästa dag ställt in hela säsongen så hade jag mer känt ”skojar ni med mig?!”. Men det var inte så. Jag slog världsrekordet och när jag sen kom tillbaka till USA två–tre veckor senare så började det synas mer om corona i media. Det sades att det var något som kom från Kina. För varje dag sen så blev det mer och mer tydligt att det kunde bli så att tävlingar kunde ställas in. Men det var inte som att det ”pang”, och så en dag var allt borta. Det tog två veckor innan beskedet om att OS var framskjutet kom, det kändes som en hel evighet. Men då hade det redan gått en och en halv månad sedan inomhussäsongen var över och jag hade mer eller mindre redan förstått att det skulle bli så. Det kom inte som en överraskning. Det är inte kul, men det var vad de måste göra. ”Skit också, men sånt är livet”, liksom. Som sagt, livet går upp och ner, det här är bara en av motgångarna.

Publicerad:

LÄS VIDARE