Niva: Är inte världens ledande fotbollsnation längre

SPORTBLADET

KAZAN. Och det var det hela.

I fyra år har Brasilien plågats av ett djupt, infekterat sår utan någon möjlighet till lindring.

Deras revansch-VM är över nu.

Såret är kvar.

Brasilien, säg mig hur det känns?

I fyra år har de lidit, väntat, kraftsamlat. Det här skulle bli den stora återgäldningen, kompensationen till det 7-1-märkta folk som tvingats bära fotbollsvärldens mest traumatiserade förlust.

Det blev ingenting alls, förutom en rännil av nya tårar.

En VAR-straff som aldrig kom, ett Renato Augusto-avslut som vred sig utanför, ett Coutinho-läge som fluffades bort och ett Neymar-skott som stöttes undan.

En annan dag hade Brasilien fått in bollen, fått till en förlängning – men ett VM erbjuder inte någon annan dag.

En chans att få tillbaka hedern

Det var den här ni hade, Brasilien. Det var den här möjligheten som fanns att ställa någon liten del av allt det som raserats till rätta igen.

De fem stjärnorna på bröstet finns kvar, men allt annat är bara en illusion. Ett moln av korruption och vanskötsel och nyckfullhet skymmer fortfarande sikten, men den mest smärtsamma sanningen syns ändå klart.

Brasilien har lämnat tronen. De kan inte längre låtsas att 2014 var en naturkatastrof, att 2010 var ett olycksfall och att 2006 var en avvikelse. De är helt enkelt inte världens ledande fotbollsnation längre, och det är ändå ett av deras mindre betydelsefulla problem.

Landet läcker, landet lider och den här gången var det knappt ens någon som hade orkat låtsas att fotbollen skulle kunna göra någon skillnad.

Vart tar de vägen härifrån?

Belgien värda att hyllas

Det är en svepande typ av retorisk raljans – så vi kan väl lika gärna bränna av en till i andra änden av matchen.

Vad ska vi egentligen med Belgien till?

Det är ju en fråga som belgarna har ställt sig själva väldigt ofta de senaste årtiondena, och haft ganska svårt att hitta några tydliga svar på.

På väldigt många sätt har det varit fråga om två separata nationer inkapslade bakom samma gränser. Flamländarna har levt sina liv i en del av landet, medan vallonerna har ägnat sig åt sitt på annat håll.

Efter valet 2010 var de så ointresserade av att samstyra att det gick 541 dagar innan de ens brydde sig om att sätta ihop en regering, världsrekord i maktvakuum.

Så vad ska vi egentligen med Belgien till? Jo, vi ska ha ett Belgien för kvällar som denna.

Vi ska se deras guldgeneration äntligen förverkliga alla de löften de givit oss – de som utgjort debattunderlag för ett halvt årtiondes diskussion om ungdomsutveckling – genom ett lag som rymmer både valloner, flamländare och immigrantsöner.

Vi ska se Eden Hazard överglänsa Neymar som planens mest sevärda, mest karismatiske spelare. Vi ska se Jan Vertonghen och Toby Alderweireld bilda mittbackspar då, nu och för alltid.

Vi ska se det röda laget från det osannolika lilla landet hålla emot och hålla emot och på något sätt faktiskt lyckas klara sig hela vägen till en semifinal.

Länge tycktes de få en besynnerligt bekväm resa – mer eller mindre bjudas på avancemanget – men när Brasilien väl reagerade så kom de i alla fall med kraft.

Roberto Martínez hade skickat ut ett avigt och assymetriskt 4-3-3 till match, men efter att Lukaku hade sprungit och Lukaku skjutit så återstod det inte särskilt mycket taktiskt smartness när den andra halvleken övergick i desperation.

Det var sjunka med åtta man – ställa om med tre – och stänga ner varenda yta som överhuvudtaget gick att stänga.

Räddades av stjärnmålvakten

Så länge Neymar och Philippe Coutinho trampat på bollen och Gabriel Jesús spelat som en vålnad hade allt varit ganska bekvämt. Men nu kom Roberto Firmino, nu kom Douglas Costa och nu kom rivige Renato Augusto och började löpa in på andraytorna.

Mot slutet var det belgiska försvaret sönderstrimlat. Egentligen ingenting återstod, men de höll ut tack vare sin tur, sin sammanhållning och sin Thibaut Courtois.

Den här belgiska generationen har spelat ihop i många år nu, men det här var första gången de lyckades vinna den här typen av ryggarna-mot-väggen-match mot riktigt etablerat motstånd.

Himlen ligger runt hörnet nu. Tillsammans kan de ta belgarna någonstans där de aldrig tidigare varit.

Där ”A Selecao” numera mest rymmer en obehaglig påminnelse om hemlandets alla problem är det belgiska fotbollslandslaget den absolut tydligaste illustrationen av landets potential.

Om landet kommer att fortsätta hänga samman framöver? Jag antar det. Ifall det behövs så kastar väl sig Thibaut Courtois från den västra gränsen till den östra och håller ihop det hela.

ARTIKELN HANDLAR OM