Måste ge upp allt för att följa touren

SPORTBLADET

Att titta på Tour de France är krävande. Det är förenat med livsavgörande beslut.

Helst ska du - för att till fullo kunna njuta av tävlingen - inte ha något jobb. Eller åtminstone en rejäl semester. Vädret bör vara uselt. (hemma alltså, inte i Frankrike, där ska det vara glada fransoser i randiga tröjor som trampar vindruvor i det gassande solskenet.) Du bör helst inte ha någon partner och definitivt inga barn. Du ska inte ha några närmare vänner. Alternativt ska de vara bortresta, introverta eller nykära. Du ska vara utan pengar, så att du inte får för dig att fly landet på någon sista-minutenresa.

Det är de perfekta förutsättningarna för en lyckad Tour de France-sommar. Så mycket tid måste man offra för att verkligen bli fast. Men då får man ju, som ofta när man ger av sig själv, mycket tillbaka.

En sommar, sommaren 1998, hade jag det precis så. Inget jobb, direkt, i varje fall inte dagtid. Vädret var uselt. Relationen var över. Jag var passande nog ovän med en av mina två bästa vänner.

Det var en fantastisk sommar. Jag såg den danska utsändningen från förmiddag till kväll. Jag sjönk ner i loppens vegetativa sinnesstämningar. Varje utbrytning fick min puls att börja slå.

Vid bergsetapperna var jag så exalterad att jag stod upp i fåtöljen. Dessutom gick salig Marco Pantani och vann hela touren. Det kunde inte bli bättre. Jag var fattig, ensam men lycklig.

Numera uppfyller jag allt färre av de viktiga kriterierna. Vädret är visserligen uselt i år, men tillvaron i övrigt tycks överhopad av förpliktelser som helt står i strid med mitt stora behov av touren. Och ibland kan jag sakna den där frie fantasten, ståendes i sin fåtölj.

För att klappa knubbiga getter på Skansen tillsammans med äldste sonen, går naturligtvis inte upp mot en regnig lagtempoetapp på kullersten, som den i går.

I varje fall inte om du frågar en mig närstående Tour de France-älskare, som bär spår av vissa drag hos mig själv.

Jonathan Jeppson