Han har egenskaperna för att bli svensk lagkapten

SPORTBLADET

NORWICH. Det tisslas och tasslas och det prutas och det höjs och massor av miljoner flyttas mellan bankkonton och många spelare drömmer om sitt livs lyft under transferfönstrets sista timmar och...tja, somliga blir glada och andra blir ledsna.

Kan man spela bra om man är ledsen?

Jadå, Sebastian Larsson kan.

Birmingham-Seb är inte direkt nån Dimitar Berbatov i sin inställning, om ni förstår vad jag menar.

När en sån superstjärna som Berbatov tjurar och vägrar spela om inte Tottenham säljer honom till Manchester United går Larsson ut och kämpar livet ur sig för ett Birmingham som han helst vill lämna.

Sånt är proffsigt. Sånt kallas klass.

Storartad attityd

Jag satt på Carrow Road i Norwich i går för att kolla in Larsson och jag blev imponerad. Så som jag nästan alltid blir när jag ser honom live.

Han nickade in Birminghams ledningsmål och gick ner på knä och jublade och var vansinnigt lycklig, och vill man vara cynisk kan man alltid misstänka att han ville visa upp sig själv lite extra så här innan det förbenade transferfönstret klappar igen.

Men nu är ju inte Sebastian den typen som spelar för sig själv och agerar som det bara passar honom. Han är en lagspelare, ingen artist. Han är Berbatovs raka motsats.

Seb känner sig lite blåst, antar jag. Blåst på en säsong i Premier League. Blåst på ett anbud som Birmingham kan acceptera. Och blåst på en enda spelminut i landskampen mot Frankrike senast.

Ändå visade han storartad attityd på planen i går och var en pådrivande kraft i Birmingham. Han visade upp de ledaregenskaper som gör att jag tror att han en vacker dag blir lagkapten i landslaget.

Den vackra dan har möjligen Lars Lagerbäck avgått. Jag tycker att han behandlat Sebastian Larsson rätt taskigt.

När Seb kommer till landslagssamlingen på tisdag har han kanske hunnit svälja att han tvingas till en säsong med Birmingham i The Championship, mitt i en karriär som är på väg uppåt.

Det ryktas in i det sista om ett stort intresse från Newcastle, som ju sålt högerbreddaren James Milner till Aston Villa. Men jag tvivlar. Seb får hoppas på en bra höst i ett bra Birmingham och kanske nya anbud i januari.

Eftersom det inte är en enda svensk spelare i farten i Premier League den här helgen (när hände det senast?) valde jag alltså Englands motsvarighet till Superettan i går, och det var inte kattskit ska jag säga. Carrow Road var som ett fullt Råsunda, ungefär. Bra tryck. Och ruskigt mycket bättre spel.

Svensson sopade rent

Med ett öga på tv:n såg jag också Southamptons möte med Blackpool (0–1) och vem sopade rent där i ”Saints” mittförsvar och tacklade stenhårt och var hur bra som helst om inte Micke Svensson?

Mannen är sanslös. Han har varit svårt knäskadad i åratal och går in i varje duell som om det gällde liv eller död. Han blir en allt större idol.

Ska vi leta efter svenskanknytning i högsta ligan får vi nöja oss med Afonso Alves i Middlesbrough. Nog för att brassen hade högtidstunder i både Örgryte och Malmö FF, men som han spelar just nu är det en njutning att se honom. Jag hoppas ni har sett hans mål i tv. Den frisparken, ribba och in i krysset, lär nog inte ens Ronaldo kunna matcha när han kommer tillbaka. Alves är på väg rakt in i ligans stjärnhimmel.

Boro ser förresten väldigt starkt ut. Skulle haft poäng på Anfield senast också.

Hull–Wigan 0–5. Välkommen till Premier League, nykomlingar.

Ryktet om West Hams förestående död verkar aningen överdrivet. Alan Curbishley spöade Paul Ince ordentligt, även om 4–1 mot Blackburn var för stora siffror.

Arsenal lever också, om ni trodde nåt annat. Nu börjar det likna nåt igen. Med Fabregas på planen kan inte Arsenal spela annat än njutbar fotboll. 3–0 mot Newcastle hade kunnat vara mycket mer.

I dag: Chelsea–Tottenham. Det finns sämre sätt att spendera en söndag på.

ARTIKELN HANDLAR OM