”Kände att nu har nog Edström gjort sitt”

SPORTBLADET

Fotbollsikonen Ralf Edström om kampen mot cancern

1 av 21 | Foto: Ralf Edström i PSV Eindhoven 1973.

Ralf Edström, 60, hade rejält med ångest efter att ha opererats för prostatacancer i februari.

Ett tag såg det riktigt mörkt ut.

– Det fanns stunder under sjukhustiden som var riktigt tuffa, säger han till GP.

Foto: Ralf Edström

När landslagslegendaren började kissa blod i november för två år sedan förstod han att något var fel.

Det konstaterades att den tvåfaldige vinnaren av Guldbollen drabbats av prostatacancer.

Han opererades i februari – men något gick snett och Edström tvingades stanna kvar på sjukhuset i nästan en månad.

– Läkarna sa att de aldrig träffat på någon med så mycket samlad otur. Det var en på hundra i ena fallet, en på tusen i det andra. Det känns som om jag har täckt upp för rätt många, säger han till GP.

Tiden på sjukhuset fick honom att fundera på om han överhuvudtaget skulle fixa kampen mot sjukdomen.

– Det fanns stunder under sjukhustiden som var riktigt tuffa. Jag var utslagen, hade ångest och kände att nu har nog Edström gjort sitt.

Kamplusten kom tillbaka

Edström blev allt sämre och gick ned flera kilon. Kraften och styrkan var som bortblåst.

Trots bakslagen och motgångarna hittade han ändå motivationen.

– I nästa stund kom kamplusten och envisheten tillbaka, det hänger nog kvar från fotbollen. Då kände jag att det inte var min tid att åka uppåt, inte än. Det handlar om att kämpa.

När det var som allra värst satte han upp en mål:

– Att sitta i radiohytten vid den allsvenska premiären på Ullevi. Det gick även om jag kände mig lite matt, säger Edström som frilansar för Radiosporten som expertkommentator.

Cancer i prostatan hör till den vanligare typen av cancer som drabbar män – men Edström tycker att det pratas för lite om sjukdomen.

– Vi gubbar snackar gärna om oss själva och om våra problem – men när det kommer till våra underliv blir det tyst. Det är så mycket hysch-hysch, så många tabun. Det behövs kunskap och öppenhet för att avdramatisera och för att få bort rädslan, inte minst rädslan för att prata om problematiken.