NU KOM RYCKET

SPORTBLADET

Men det går inte att räkna bort något lag

1 av 2 | Foto: Carlos Tevez gör segermålet för Manchester United mot Liverpool. Både United och Arsenal vann och ryckte därmed poängmässigt i tabelltoppen.

LIVERPOOL. Två ynka mål denna stenhårda Grand Slam Sunday:

Liverpool-Manchester United 0–1.

Arsenal-Chelsea 1–0.

Så lite skiljer mellan de fyra stora, så jämnt är det, så oviss blir fortsättningen.

Ska ni retas med motståndarfansen så gör det nu, tabellen kan se annorlunda ut om en månad.

Förstår av hemmaredaktionen att den tänkta vinkeln idag är ”rycket” som Arsenal och Man United gjorde i toppen, men när jag tultade iväg från Anfield i går eftermiddag hade jag svårt att hålla med om det.

Det har inte varit så här små marginaler mellan de fyra... fem... sex... sju bästa sen Engelska Ligan bytte namn till Premier League.

”Gapet” skulle bestå av de fem poäng som skiljer mellan tabelltvåan United och trean Chelsea, men det är inte mycket att bråka om när vi nu går in i den tunga jul- och nyårsperioden.

Det känns roligare att peka på jämnheten:

Bara tio poäng mellan ettan Arsenal och sjuan Portsmouth.

Däremellan: ett sensationellt Manchester City som biter sig kvar i topp fyra.

Och: Liverpool och Everton på femte och sjätte plats.

Det är ett lysande scenario inför fortsättningen. Jag räknar inte bort nån. Jag njuter av att det inte pekar mot ett lopp med bara två hästar som i fjol, och jag är nyfiken på hur serieledarna Arsenal ska hantera de tre skitsvåra matcher som följer: Tottenham, Portsmouth och Everton.

Satt alltså på Anfield i går och njöt av trycket på läktarna i nordväst-derbyt. Jag var rätt ute när jag tippade United-seger i lördagstidningen, men jag hade fel när det handlade om matchutvecklingen.

Det var naturligtvis naivt att tro att det skulle bli en rätt öppen och chansrik historia. Den tesen byggde jag på att det fortfarande är tidigt på säsongen och att lagen skulle våga spela ut och ta risker.

Men det står för mycket prestige på spel.

Första halvlek var ett krig med smällande skenben, det var ett ruggigt tempo och en intensitet i varje närkamp, i varje tuff tackling, som var häpnadsväckande.

Nu satt jag den här gången ovanligt långt ner på huvudläktaren – jag hade faktiskt Liverpoollegenden Ian Rush en meter till höger om mig – och ju närmare planen man kommer, desto fortare verkar allting gå. Det vet ni som stått nere vid sargen under en hockeymatch.

Rafael Benitez lär inte vara nöjd

United gjorde segermålet strax innan pausvilan efter en hörnvariant där Carlos Tevez till slut skarvade in Wayne Rooneys skott. Liverpools Yossi Benayoun stod kvar vid stolpen och upphävde offsiden, vilket inte Rafael Benitez lär vara särskilt nöjd med idag.

Det var inte helt oförtjänt efter en halvlek där Uniteds 19-årige Anderson gjort ett strålande jobb mot Steven Gerrard, Owen Hargreaves varit beundransvärd i sin defensiva mittfältsroll och ytterbacken Patrice Evra varit en tuff, offensiv tillgång.

Men det blev nåt helt annat i andra halvlek när United drog sig tillbaka väldigt tidigt (frivilligt eller ej, om det tvistar de lärde) och bollen ständigt var i Liverpools ägo.

Det blev ett mäktigt tryck mot gästernas mål, men egentligen aldrig några riktigt feta chanser. Kollegor i pressrummet tyckte Liverpool saknade fantasi, men herregud... vad ska man göra mot ett lag med skickliga defensiva spelare som bildar en nästan ogenomtränglig mur framför sitt eget straffområde?

Vad ska man göra mot en Rio Ferdinand och en Nemanja Vidic som tar hand om allt som kastas in framför målet och som spelar fullständigt briljant försvarsfotboll?

Rafael Benitez stoppade så småningom in Ryan Babel i stället för Harry Kewell (det borde han gjort tidigare) och Peter Crouch i stället för Dirk Kuyt (det borde han också gjort tidigare), men det enda anmärkningsvärda som hände var att den förträfflige serben Vidic vann nickdueller mot den huvudet längre Crouch.

Det känns som om Liverpool var värt ett bättre öde efter det stora bollinnehavet, men jag inser också att Sir Alex Ferguson vann en taktisk seger här. När han dirigerade om Cristiano Ronaldo till en offensiv kontringsposition och drog ner Wayne Rooney ett steg kändes det som ett smart ryggmärgsbeslut av en mycket rutinerad man.

Medan Arsenal och Chelsea gjorde upp på Emirates satt jag med Niklas Holmgren och Jens Fjellström i en taxi och svor över Englands långsammaste chaufför, så den matchen kunde jag bara se i ett sammandrag sent i natt.

Inte så öppet i London som trott

Jag råkade tippa rätt segrare där också, men med samma förbehåll:

Det blev inte så öppet som jag trodde att det skulle bli.

Hårt och småfult även här, troligen värre, och fler gula kort än på Anfield: tio stycken.

Arsenal hade den dynamiska trion Cesc Fabregas, Alexander Hleb och Mathieu Flamini tillbaka, och när Chelsea samtidigt saknade både Didier Drogba och Michael Essien var utgången knappast sensationell.

Inte gjorde det heller saken bättre för Chelsea när lagkaptenen John Terry blev skadad. Ett mittbackspar med Alex och Tal Ben-Haim är väl inte riktigt vad ett chelseafan drömmer våta drömmar om.

Och när målvaktsfantomen Petr Cech – av alla denna miserabla målvaktshöst i Premier League – gör jättetabben som bäddar för William Gallas segermål, då finns det inte mycket att tillägga.

Möjligen då att Chelsea aldrig förlorade mot Arsenal under José Mourinhos tid. Det här var Gunners första seger mot de blå sen februari 2004.

Många världsstjärnor i aktion denna supersöndag, men jag kan inte låta bli att tänka på den uppgift som väntar Englands nye landslagsmanager Fabio Capello.

Det är en sak att det känns tokigt på nåt vis att England ska styras av fem (!) italienare. Skulle ni kunna se Italien styras av fem engelsmän?

Det är en annan sak att han, likt sina föregångare, aldrig kommer att kunna köpa in en lirare till ett engelskt landslag.

Förra helgen spelade 67 engelsmän från start i Premier League. Ska man ta ut en landslagstrupp på 22 man måste man alltså ta ut var tredje.

Den här helgen har jag inte räknat alla, men det var totalt fem engelsmän i mötet Arsenal-Chelsea, sex i matchen Liverpool-United och sju i lördagens uppgörelse mellan Manchester City och Bolton.

Premier League är spännande, fantastisk, välspelad och intressant – men så jäkla mycket engelsk fotboll handlar det inte om längre.

ARTIKELN HANDLAR OM