Det värsta är att idioterna tror att de själva kan rädda sporten

Publicerad:
Uppdaterad:

ATEN

Historiens värsta cykelkrasch fortsätter, framför våra ögon.

Zabel faller, Riis faller, Ullrich måste falla.

Det är inte det värsta.

Det värsta är att idioterna tror att de själva kan rädda sporten.

Festina, Cofidis, Floyd Landis, alla anklagelserna mot Lance Armstrong, den tickande Fuentes-bomben nere i Spanien, Ivan Basso och så nu detta…

Även du, min Bjarne.

Efter år av förnekanden och ilskna mothugg så fastnade anklagelserna på Bjarne Riis också. En barndomshjälte till har rasat ihop i en liten, ynklig hög av lögner och ännu mer lögner. Aldag har erkänt. Och den fine, sympatiske supersprintern Erik Zabel.

Mitt hjärta gråter.

Men jag är inte ett dugg överraskad.

Dopning i sig har varit en del av cykelsporten så länge, det har gått så långt att jag på allvar undrat om det är möjligt att vinna, låt säga, Tour de France och vara ren.

På sätt och vis struntar jag i vilket.

Bjarne Riis gjorde en fenomenal prestation 1996. Dopad eller inte. Det är inget hundrameterslopp vi pratar om, det är en tävling som kräver övermänskliga krafter av den som vill vagga in som 80:e cyklist. För att vinna krävs mer, mycket mer.

Jag står här, som en del av en hycklande publik, och tänker:

– Ge oss allt eller inget.

Finns för många som inte vill se allt

Det är som med den italienska fotbollen. Alla måste tävla på lika villkor, antingen genom att alla blundar för ett genomkorrupt system och låter oss ha skådespelet i fred – eller genom att systemet avskaffas helt.

Och, ja, det kanske kan bli så.

Vi kanske kan få ”allt”. Alla kort på borden, alla sanningar framme i ljuset. Efter calciopoli ett biciclopoli.

Men jag vet inte.

Det finns så många krafter som inte vill se allt rasa. Och jag pratar inte bara om cykelvärlden. Fuentes-fallet ligger och bubblar nere i Spanien, världens alla idrottsorganisationer och sportförbund borde stå och knacka på dörren utanför rättssalarna för att få veta allt. Vilka är inblandade? Hur många? Hur ofta? Ge oss namnen!

Problemet med dopningsskandalerna är ju inte att vi har för många, utan att vi har för få.

I en idrottsvärld där de ekonomiska intressena från förbund, sponsorer och idrottarna själva är enorma litar jag på ingen.

Det har varit en bra vecka för det, för misstänksamheten.

Basso fick sin rekommenderade dom, Telekom-fallet gav Jef d’Hont rätt, i USA hölls slutpläderingarna i Floyd Landis-fallet.

Det var intressant att höra dem. USA:s antidopningorganisation (Usada) skickade fram en advokat som pratade om en kultur, snarare än om medicin:

– Vanligtvis i såna här fall hör man bara om vad som finns i idrottsmannens urin. Men i det här fallet har händelser och bevisning även visat oss lite av vad som fanns i idrottsmannens tankar.

Jag förstod exakt vad han menade – den är en fars, den där rättegången – när han tecknade bilden av en cyklist som ville vinna till vilket pris som helst.

Men det handlar inte bara om Landis.

Det handlar, ser vi nu, inte bara om Zabel, Aldag, Basso, Riis, det handlar inte bara om vår egen Axelsson eller (kom igen nu!) Jan Ullrich. Det handlar inte bara om Cofidis, Festina och Telekom.

Förbannade lögnare

Bortom det personliga ansvaret finns en kultur, en utbredd förståelse av att ”alla gör det”. Rolf Aldag gick upp klockan fem på morgnarna för att mäta sina hematokritnivåer för att inte åka fast. I sju år. Han kunde göra det för att det fanns en tyst överenskommelse.

Det tragiska är att ingen går fri från misstanke längre. Det positiva är att ingen kan blunda längre. Cykelsporten har så mycket skit att tvätta bort (inte bara dopningen, maktkampen bakom Pro Tour är en annan pinsamhet), och de har länge arbetat hårdare än några andra för att göra det.

Jag tror vi kommer att få se fler erkännanden. Och efter erkännandena, när allt vädrats ut, kan sporten börja om. Men då ska du vara väldigt långt borta, Bjarne Riis.

Det måste ju vara fullkomligt självklart.

Riis är sportchef i CSC-stallet, Aldag har samma post hos T-Mobile, Brian Holm har också en hög post i det tyska stallet.

Förklara för mig hur de, av alla, ska kunna tala om för en ung, äregirig cyklist att ”jo, grabben, jag har hyllats som en hjälte i tio år för att jag vann Touren, men du måste vara ren”.

Deras trovärdighet och heder är borta, puts väck. Cykelsporten har ett enormt arbete framför sig, innan den kan räta på ryggen och se sin publik i ögonen igen.

Men det arbetet ska utföras av män och kvinnor med rak rygg. Inte av Riis, Aldag och andra förbannade lögnare.

Läs mer om den senaste cykelskandalen:

Simon Bank

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN