Leifby: Den hårdaste jäkeln som suttit på en hoj

Foto: Bildbyrån
Marcus Leifby: Den bäste vi haft, den tuffaste som fanns
SPORTBLADET

Segrarna, skadorna och alla fantastiska Sportspegeln-ögonblick.
Det är så många kommer att minnas en av de allra största inom svensk motorsport.
Håkan Carlqvist – den bäste vi haft, den tuffaste som fanns.
Håkan Carlqvist – som huggen ur det svenska urberget.

I ett av alla dessa Sportspegeln-ögonblick hade Håkan Carlqvist kraschat – igen – och han låg nu och vred sig i plågor en stund, förmodligen på golvet i någon servicebuss, med en ispåse eller en handduk till hands för att lindra den värsta värken.
Sedan gjorde han som han brukade.
Reste sig och vann.
När inslaget var över satt Bosse Hansson i studion och skakade på huvudet och sade så där faderligt menande;
”Carlqvist!”.

Svensk idrotts Greta Garbo

Jag har aldrig varit någon motorsportnörd, det ska erkännas, men som 70-talist och uppvuxen under 80-talet och i en gillestuga framför Sportspegeln, var det omöjligt att värja sig för Håkan Carlqvist och hans framfart i grushögarna.
Jag vet inte vad som var häftigast, hans karriär eller karaktär? 
Genom åren strösslade tv-sporten och (oftast) Jan Svanlund inslag från diverse motocrossbanor och/eller sjukhus runt om i Europa.
Antingen hade Carlqvist vunnit en tävling, eller så hade han opererats efter en.
Stod han inte högst upp på prispallen så låg han på en brits med nytorkat gips, eller så hängde han upp-och-ned i en specialbyggd anordning för att få ordning på diskarna i ryggen som pressats samman.
Alla skador märkte honom också för livet och de sista åren levde han långt bort från alla galor och rampljus som en ”svensk idrotts Greta Garbo”.
Den sista intervjun jag finner i arkiven är från 2004, när han fyllde 50 år, och Carlqvist berättade då om hur han och hustrun valt att bosätta sig i Frankrike för att den svenska kylan förvärrade smärtorna i leder och muskler.
När jag i vintras ringde runt i ett försök att få kontakt med honom fick jag höra den ena sensationella historien efter den andra.
Hur han flyttat till Australien.
Hur han grävt ner sina gamla motorcyklar.
Hur han samlat alla skruvar och spikar och muttrar han haft i kroppen i en stor tunna.

Mejlet från Carlqvist

Jag vet inte vad som stämde eller var rena skrönor, det mesta med Carlqvist känns ju mytiskt, och jag fick tyvärr aldrig tillfälle att fråga honom.
När Carlqvist svarade på mina mejl var det med en stil som gick att känna igen – rakt, ärligt, utan krusiduller. 

”Tack för din förfrågan, men det finns inte något att skriva om. Det jag har gjort hände för länge sedan och det skrevs om det då, vad jag gör nu är helt ointressant”. 

Nej du, Håkan, där hade du faktiskt fel.
Som idrottsman var du allt och lite till som är värt att berätta om igen och igen och igen och igen.
Nu är det för sent och det känns inget vidare att försöka sätta ord på vad han har betytt för svensk motorsport i allmänhet, svensk motocross i synnerhet – och för den svenska självbilden.

En bergart och den hårdaste jäkeln

Håkan Carlqvist blev världsmästare 1979 (250 cc) och 1983 (500 cc), efter den senare titeln tilldelades han Bragdguldet och när det görs listor över Sveriges bästa idrottare genom tiderna bör han finnas där, som en hybrid av alla de bästa.
”Carla” var envis som Björn Borg och Ingemar Stenmark, stark som Agneta Andersson och Anja Pärson, stryktålig som Ingemar Johansson och Börje Salming.
Han var den hårdaste jäkeln som suttit på en hoj.
En bergart.
Och när jag framöver sätter mig för att tänka tillbaka och minnas en fantastisk svensk idrottsman och hans karriär kommer jag förmodligen att le, skaka på huvudet och menande mumla för mig själv;
”Carlqvist!”.


Snabbaste vägen till största och bästa nyheterna – ladda hem Sportbladet app (iPhone)
Snabbaste vägen till största och bästa nyheterna – ladda hem Sportbladet app (Android)