Erik Niva

Niva: Det här var hela arabvärldens sak

Hur mycket väger Atlasbergen? Två miljoner ton?

Det spelar absolut ingen roll.

Ta hit hela bergskedjan och lägg den på axlarna på vem som helst av de här marockanska spelarna. De kommer kunna bära den till världens ände.

Till sist är det Achraf Hakimi som står där med världen framför sina fötter. Den lilla killen som växte upp i Spanien, men som aldrig fullt ut kände sig hemma där.

När han blev kallad till juniorlandslaget var samlingen i den burgna Madrid-förorten Majadahonda. Det var just där hans pappa hankade sig fram som gatuförsäljare. Fadern stod utanför och sålde krimskrams samma dag som sonen för första gången fick chansen att bära den spanska landslagströjan.

Achraf Hakimi tog av sig den, drog på sig en annan istället.

Och nu står han där vid straffpunkten – för sitt hemland, mot sitt hemland – och nu lättar den underbara fullblodsdåren in bollen så mjukt och så långsamt att det verkar som att den ska stanna på vägen.

Det gör den inte. Den landar i nät, och utlöser ett vrål som fortfarande inte tystnat.

Så låter det – så känns det – när historia bokstavligt talat skrivs framför våra ögon. Och när allt kommer kring vet jag inte om det någonsin hade kunnat sluta på ett annat sätt.

Det är en sak när ett fotbollslag gör sig redo för att spela en match, på det sätt som det spanska landslaget förberett sig de senaste dagarna.

Äta bra, sova bra, gå igenom återhämtningspassen och teorigenomgångarna.

Karnevalsliknande undantagstillstånd

Det är något annat när ett helt land samlar kraft för att skriva nationell historia tillsammans. Det är inte bara de marockanska spelarna som laddat den senaste veckan – det är nästan 40 miljoner människor därhemma, och ytterligare sisådär 5 miljoner i diasporan.

En enda gång har de varit i VM-åttondel förut, och det var för 36 år sedan, då fotbollen inte hade samma allomfattande kulturella kraft som idag.

Alldeles oavsett resultat skulle detta bli den största dagen i Marockos hela idrottshistoria, beroende lite på hur du värderar löpare som Said Aouita, Nawal El Moutawakel och Hicham Guerrouj.

Ända sedan gruppsegern säkrades tycks någon typ av karnevalsliknande undantagstillstånd ha präglat hemlandet. Filmer från bekanta med marockanska rötter har fyllt mina olika inkorgar. Från Tanger har Nabil Bahoui skickat en räcka videos med brinnande bengaler på motorcyklar och jublande barn på biltak.

Det här var en åttondelsfinal som på alla sätt var en nationell angelägenhet, och det märktes inte minst på hur det blev storpolitik runt biljettsituationen.

Eftersom ingen räknat med att vinna gruppen hade så gott som inga marockaner köpt biljetter till den här arenan – som nu uppgavs vara utsåld och fylld med så kallat neutrala fans.

Men finns det en vilja så finns det en väg.

Qatariska regenten har adopterat landslaget

Förbundskaptenen Walid Regragui syntes dela ut biljetter till fans utanför lagets hotell, och den marockanska ambassaden i Doha meddelade att det fanns 500 biljetter att hämta där.

Från ingenstans trollade plötsligt det marockanska fotbollsförbundet fram ytterligare 5 000 plåtar, som under matchdagen delade ut gratis till vem som än kunde visa upp ett marockanskt pass i Doha.

Och inte nog med detta.

Ska man tro ryktena – som upprepades i de stora marockanske tidningarna – såg självaste emiren av Qatar sedan till att dra loss ytterligare ett par tusen biljetter.

Klart är i alla fall att den qatariska regenten Tamim bin Hamad har adopterat det marockanska landslaget. Han har varit på plats på alla deras matcher, syntes vifta med den marockanska flaggan under segermatchen mot Kanada.

Signalerna som sänts ut har varit tydliga.

Det här var inte bara Marockos sak. Det här var hela arabvärldens sak – och därmed svällde också antalet sympatisörer från 45 miljoner till sisådär en halv miljard människor.

När matchen väl började lät det som att varenda en av dem tagit sig in på Education City Stadium. Genom sitt skramlande hade marockanerna kanske fått tag på 15-20 000 biljetter, men sett till inramning hade åttondelen precis lika gärna kunnat spelas i Casablanca.

Har noterat en del gnäll på sociala medier

De röda vrålade sig igenom sin nationalsång på ett öronbedövande sätt, visslade ut det spanska bollinnehavet så att det sjöng i öronen – och kastade sig in i varenda duell som om den gällde livet.

Inget kommer gratis mot detta Marocko, absolut ingenting.

Sisådär 400 minuter in i den här turneringen har de släppt in ett enda mål, och det var ett obetydligt självmål mot Kanada.

Deras uppoffringsvilja är remarkabel, deras taktiska disciplin smått sensationell.

Inte en enda spelare fuskar i ett enda moment. Vartenda yta täcks som den ska göras, vartenda understöd finns där det ska.

Vill du komma fram till det marockanska målet måste du krypa, kräla och häva dig förbi fyra linjer av taggtråd. Vill du besegra det här laget måste du betala med valuta du helt enkelt inte har.

Jag antar att det här var den sortens match som upplevs helt annorlunda framför tv-rutan jämfört med hur den känns på plats. På sociala medier har jag hunnit notera en del gnäll på underhållningsvärdet, men på läktaren bars matchen fram av hur varenda situation kändes nästan plågsamt betydelsefull.

Allt stod på spel –precis hela tiden – och inne i förlängningen darrade luften.

Då springer den priviligierade storstjärnan Hakim Ziyech mer än han någonsin tidigare gjort. Achraf Hakimi kämpar som om han tillhörde Preston snarare än PSG. Formidable Sofyan Amrabat bildar en enmannavall som tycks ogenomtränglig.

Bakom honom drar den väldige Roman Saïss baksidan med tio minuter kvar. Han spelar vidare ändå.

Med förlängningens absolut sista spark träffar nyss inhoppade Pablo Sarabia den vänstra stolpen. Med straffsparksläggningens första spanska skott träffar han den högra.

Något jag aldrig hört förut

Vid det laget känns allt nästan förutbestämt, vid det laget känns det redan skrivet.

Det går inte att göra mål på det här marockanska laget, det går bara inte. Det går inte på tre gruppspelsmatcher och det går inte under drygt 120 minuters åttondelsfinal – och det går faktiskt inte under en hel straffsparksläggning heller.

Yassine Bounou har byggt upp ett kraftfält runt sin målbur, och det finns ingen väg fram och igenom.

En straff, två straffar, tre straffar. Ingen i mål.

Hur låter det när Marocko för första gången någonsin går till VM-kvartsfinal? Hur låter det när arabvärlden jublar från Bagdad i öster till Agadir i väst, när Afrika stämmer från Kap Angela i nord till Godahoppsudden längst därnere?

Det låter som något jag aldrig har hört förut. Det låter tydligen såhär.

Publisert:

LÄS VIDARE

Sportbladets Nyhetsbrev

Signa upp dig och få Sportbladets nyhetsbrev varje vecka – helt gratis! Artiklar du inte får missa, heta krönikor från våra experter och en massa smaskigt extramaterial.