Jonny Rödlund: ”Jag blev chockad, men det var halvmobbning”

Av: Erik Niva

Publicerad:
Uppdaterad:
  • Varje människa har sin historia, varje säsong har sin story – och varje fotbollströja kan förflytta dig till en annan plats och en annan tid.

  • Från Manchester till Manilla, Seattle till Simferopol, genom 90-talet över millennieskiftet och vidare mot nutiden.

  • Det här är berättelserna om svenskarna som flyttade ut i fotbollsvärlden, platserna de hamnade på och tröjorna de bar.

VEM? Jonny Rödlund

VAR? Energie Cottbus och Beijing Guoan

NÄR? 2000/01

/RÖDLUND BERÄTTAR SJÄLV/

”Vid millennieskiftet hade jag precis fyllt 28 år, och jag kände att jag inte var klar på toppnivå. Allt började egentligen med att Peter Antoine ringde till Västerås SK:s klubbkansli. Han hade någon kontakt nere i Tyskland, och undrade om jag hade lust att åka ner för att testa med Energie Cottbus i andraligan. Ska jag vara riktigt ärlig visste jag absolut ingenting om det här Cottbus, utan jag åkte ner på vinst och förlust.

Efter att jag hade flugit till Berlin och sedan åkt vidare österut blev jag ganska chockad. Det var fortfarande mycket kvar av det gamla Östtyskland. De flesta hus var riktigt slitna, riktigt nedgångna. Men jag fick höra att klubben var en sådan som satsade framåt och uppåt, så jag stannade kvar på provträning i en vecka och skrev sedan kontrakt.

Våren gick fantastiskt bra. Vi gick rakt upp till Bundesliga, och det var fest i flera dagar efter att det hade blivit klart, rött och vitt överallt. Det var häftigt. Och för mig personligen var det absolut en sorts revansch. Så många gånger som jag hade fått höra att jag inte hade blivit något, att jag hade kastat bort min karriär. Nu bevisade jag att jag höll riktigt bra i en av Europas stora fotbollsnationer.

Foto: BILDBYRÅN
Rödlund i Cottbus-tröjan.

Sedan var det ändå en tuff miljö att komma till. I lagen från det gamla Östtyskland brukade det finnas väldigt många spelare från Östeuropa. Så var det här också; rumäner, bulgarer, polacker och spelare från det forna Jugoslavien. Det var mycket gruppbildningar, och jag var faktiskt den enda spelaren i hela truppen som de hämtat från Västeuropa. Det fanns en brasse också – Franklin – men han hade själv bott i Östtyskland i nästan tio år. Så jag var ensam väldigt mycket.

Jag hade kommit från ingenstans och tagit någon annans ordinarie plats, så det var mycket trams, mycket skit. Att det gick så bra för mig väckte mest bara irritation och avundsjuka. När vi spelade för att gå upp gjorde jag ett avgörande mål i den näst sista matchen som satte oss i drömläge. Jag stod där och tyckte att jag var kung – men absolut ingen kom för att jubla med mig. Alla sprang till killen som slagit fram passningen, och där stod jag helt övergiven. Så populär var jag i det omklädningsrummet.

Och så var det egentligen hela tiden jag var i Cottbus. Faktiskt så var det lite halvmobbning, och jag blev lite chockad över att det kunde vara så. Jag hade aldrig varit med om något liknande under hela min karriär.

Foto: BILDBYRÅN
Foto: TT
Eduard Geyer, i mitten, i samtal med bundeskansler Gerhard Schröder.

Tränaren hette Eduard Geyer, och hade varit förbundskapten för det gamla östtyska landslaget. Hans träningar var därefter, mycket skäll och gnäll. Vi var helt värdelösa, inte vatten värda. Han var en tuffing. Det gick rykten om att han hade varit spion åt Stasi på den gamla tiden. Jag har ingen aning om det stämde eller inte, men det kom upp på tal. Och han bara garvade åt det.

Vi spelade enligt den gamla modellen, med trebackslinje och man-man över egentligen hela planen. Men vi var så jävla bra tränade att vi vann våra matcher-i-matchen, och alltid hade kraft att avgöra den sista halvtimmen. Oerhört mycket löpning var det i Cottbus. Nere i källaren fanns det någon gammal träningslokal som var som hämtad från 1950-talet, och jag fick dra på mig en mask och springa på ett band där nere. Det var som att springa i en tunnel.

Så bra tränad som jag var då har jag aldrig annars varit. I Tyskland kallade de mig för ”Duracellkaninen”, och när jag berättade det för kompisarna här hemma var det ingen som trodde mig. De såg mig bara som en playmaker på mitten, som inte sprang ett steg ifall det inte behövdes. Men där nere var jag innermittfältaren som först gick på djupet, och sedan direkt efteråt sprang tillbaka och tog defensiv position igen.

I Tyskland kallade de mig för ”Duracellkaninen”, och när jag berättade det för kompisarna här hemma var det ingen som trodde mig

När jag kom hem till Sverige på sommaren frågade min syster om jag hade fått HIV, eftersom jag hade gått ner så mycket i vikt. Normalt sett vägde jag väl 80 kilo, men nu hade jag fått en matchvikt på 73.

Ändå hade det bara börjat. Försäsongsträningen som kom när jag åkte tillbaka till Tyskland var inte att leka med. Vi låg uppe i bergen – på 2 000 meters höjd – och på morgnarna skulle vi springa runt en stor sjö på tid. Det var 1,2 mil runt. Första gången vi gjorde det så drog jag på och kom in bland de tre första, men då sa bara tränaren: ”Fem minuters vila. Sedan ska ni springa ett varv till – på samma tid”. Det var inte en jävel som klarade det, det kan jag ju säga.

Hela tiden uppe i de där jävla bergen var jag helt slut, och eftersom det var så tunn luft så sov jag inte på nätterna heller. Klockan 7.00 väcktes vi, och sedan skulle vi springa mellan 7.15 och 8.00. Sedan var det träning klockan 10. Lite vila, och sedan träning igen klockan 15.

På 30 dagars försäsong så räknade jag ut att vi hade 49 träningspass och spelade 8 matcher. Det var ju... segt. Nu pratar de om en 16 veckors helvetesträning. Vi tryckte ihop det på bara några få veckor, vi hade rent, totalt och fullständigt helvete.

Men man får säga vad man vill – den där typen av löpning gör dig både bra fysiskt tränad och stärker dig mentalt. Och det har jag tagit med mig till min egen tränarkarriär. Det var en skön känsla att gå ut på planen och veta att jag skulle orka. Det var en aha-upplevelse för mig, att förstå vad det verkligen innebar att vara bra tränad. Hade jag haft den där konditionen genom hela min egen karriär så hade jag nått mycket längre än jag gjorde.

Det var en aha-upplevelse för mig, att förstå vad det verkligen innebar att vara bra tränad.

Inför Bundesliga-starten sa sedan tränaren åt mig att jag skulle ha nummer 8, att han verkligen tänkte satsa på mig. Men då började mitt knä att krångla. Framförallt var det i vissa moment som det gjorde ont. Jag kunde vara med en halvtimme eller 45 minuter på träningarna – och gjorde några korta inhopp i Bundesliga – men sedan var det något som kändes väldigt obehagligt.

Det var ganska knepigt, för jag gick nästan en halv säsong utan att kunna vrida på knät ordentligt. Men hur mycket läkarna i Cottbus än tittade så hittade de inget fel eller någonting. De tyckte typ att jag larvade mig.

Tränaren tyckte väl mest att jag var svag mentalt – att jag inte kunde hantera smärta – och när han inte kände att han kunde förlita sig på mig så kom ju någon annan in och tog platsen. Eftersom jag sprang runt och hade halvont hela tiden så räknade han inte med mig längre.

Men sedan var jag hemma över jullovet, och då gick jag till en specialist på idrottsmedicin som heter Pentti Pitkänen och förklarade att jag inte hade kunnat träna ordentligt på ett halvår. Han tittade bara snabbt på mig och sa: ”Men det är ju bara den här skruven som vi måste ta bort”.

Foto: BILDBYRÅN
Rödlund hade problem med knät redan i Portugal 1997.

Redan 1997 opererade jag mig när jag var nere i Portugal med Braga. Korsband och ledband och allt rök, så jag gjorde den där operationen och fick bland annat in en skruv i knät. Under tiden som sedan hade gått hade den där skruven på något sätt börjat röra på sig och gnidit mot något annat. Så tre år efter operationen började det göra ont, och det var väldigt märkligt att tyskarna inte förstod att problemen kunde bero på den där skruven.

Så fort vi tog bort den blev jag 100-procentig redan till Bundesligas omstart i början av februari. Men när jag kom tillbaka till Tyskland och berättade så ruskade de bara på huvudet. Jag försökte verkligen efter det, men på våren märktes det ändå tydligt på tränaren att jag inte var förstavalet längre. Jag var mest bara in och ut ur truppen – och tyvärr var jag väl inte en sådan som krigade extra mycket när jag inte fick vara med. Jag hade ingen riktig jävlaranamma, ingen killerinstinkt, utan jag tappade sugen litegrann.

Foto: LENNART MÅNSSON / BILDBYRÅN
Plötsligt började knät att krångla igen.

De matcherna jag ändå fick gick inte så bra som de borde ha gjort. När vi spelade mot Bayern München borta blev jag både inbytt och utbytt. Jag hade för fan inte spelat match på säkert ett halvår, och var inte alls beredd på att jag kunde få hoppa in. Men när jag minst anade det fick jag plötsligt spela. Det var typiskt. När jag hoppade in gjorde jag en enda rush – sedan var jag helt slut. ”Bjärred” var med i Bayern... Undrar vad han tänkte.

Eftersom jag inte umgicks med någon i laget så var jag mycket ensam i Cottbus. Jag hade gift mig med min yngsta sons mamma, men hon hade barn från sitt tidigare förhållande och kunde bara komma ner var fjortonde dag. När hon kom så hittade man på lite saker – det tog bara ett par timmar att åka in till Berlin – men resten av tiden satt jag mest och rullade tummarna. Det hände inte så jävla mycket i Cottbus, det kan jag ju säga.

När jag inte hade något att göra så satt jag och pysslade i bowlinghallen som låg nära huset där jag bodde. Eftersom det gick så bra med fotbollen i början var jag lite som en gud där, så jag lärde känna lite folk. Och jag blev en jävel på bowling.

Var jag än har varit så har jag haft lätt att träffa folk utanför fotbollen, men det märkes på folket i det gamla öst att de hade vuxit upp i ett annat system. De var lite misstänksamma, lite reserverade. Så fort du kom till Berlin räckte det med att titta på en människa på gatan, så visste du om han bodde i väst eller i det gamla öst. Det var så tydligt.

Foto: Wikimedia commons
Stadion i Cottbus.

Skulle du fråga folket i Cottbus om Jonny Rödlund tror jag nästan att de främst skulle komma ihåg mig för min bil. Jag och en ungersk landslagskille som heter János Mátyus blev sponsrade av Citroën. Vi åkte dit tillsammans, och när vi kom fram så stod det två olika bilar där. En snygg, halvsportig, ganska låg Citroën. Och så en hög, pippigul jävel med en massa reklam på, Citroën Berlingo. Från början hade de sagt till János att han skulle ha den: ”Du är en stor och robust mittback”. Men den var så jävla ful, så han bara tittade på mig: ”Du, jag sätter mig inte i den där jäveln”.

Så det blev jag som fick åka runt i Cottbus med en pippigul bil. Det går inte att beskriva hur ful den var. Gatstenarna var så dåliga att bilen bara hoppade och studsade, men det syntes ju i alla fall när jag kom.

Så det blev jag som fick åka runt i Cottbus med en pippigul bil. Det går inte att beskriva hur ful den var.

Efter en och en halv säsong hade jag fortfarande ett år kvar på kontraktet, men jag bröt faktiskt det eftersom det var en tysk agent som sa till mig att det fanns en möjlighet för mig att spela ett år i Kina. Jag körde bara hem den pippigula bilen till Sverige och ställde knappt ens ner väskorna innan jag satte mig på ett plan till Peking: ”Vafan, jag kan väl åka och kika vad det är för någonting”.

Men det var riktigt proffsigt, så efter bara några dagar där så skrev jag kontrakt. Inte samma pengar som det är idag, men fortfarande bra pengar. Jag hamnade i Beijing Guoan, och hade erbjudandet kommit från någon annan stad än Peking vete fan om jag hade hoppat på det.

Vi bodde på ett lägenhetshotell precis bredvid stadion, Workers' Stadium. Från början trodde jag att det var mitt i Peking, men det var det tydligen inte. När jag väl skulle åka in till centrum och titta på den ”Förbjudna staden” tog det minst 45 minuter.

Foto: Wikimedia commons
Workers’ stadium, Peking.

Tre dagar i veckan låg vi på en typ av träningscamp utanför stan. Då åkte vi ut på landet i småbussar, och där var det ju helt annorlunda. Det var som att komma till 1930-talet.

Det var konstigt, för vad vi än skulle göra på den där campen så skulle vi ställa upp oss i längdordning. Till frukost, lunch och middag skulle den längsta gå längst fram, och sedan skulle alla fylla på tripp-trapp-trull bakom honom. Jag brukade gå tredje först, men jag har ingen aning om vad som egentligen var tanken. Det var bara att rätta in sig i ledet.

Till frukost hade jag väl förväntat mig att det skulle finnas en fralla, lite ost och smör. Men första gången jag satte mig fick jag istället in en hel fisk med ögon, klockan halv åtta på morgonen. Jag försökte, men det gick inte. Den kväljningen som kom upp, usch... Jag käkade ris istället.

En gång fick jag en spark i huvudet när vi tränade där ute på campen, och då fick jag åka till ett sjukhus där ute på vischan. När jag kom in i receptionen så stod en ur personalen där med ett sånt här litet mikroskop framför ögat. Så fick jag gå fram och visa vad det var för fel, och så tittade de med det där mikroskopet alldeles oavsett vad problemet var. När jag kom fram så tittade de på huvudet. Om någon annan hade ont i knät så la de mikroskopet mot knät, för att sedan slussa en vidare in på sjukhuset.

När jag träffade läkaren skulle jag först få en stelkrampsspruta, och sprutan de använde var ju inte den nyaste jag sett. Men de hade någon sorts verktyg med en låga, så innan de körde in sprutan så höll de den inne i den där elden ett tag. ”Jaja, bakterierna försvinner väl vid 100 grader”, tänkte jag.

Mycket av de här medicinska grejerna förstod jag väldigt lite av. Inför säsongsstarten så åkte vi och satte oss i en stor jävla kub. Det var någon typ av höghöjdsträning, och vi skulle sitta inne i den där kuben i tre eller fyra timmar. Luften blev tunnare och tunnare, så man vart ju helt dizzy. Jag vet inte vad det hade för funktion.

Kvaliteten på fotbollen var väl sisådär. Spelarna hade ingen grundläggande taktisk skolning eller förståelse, utan det var väldigt mycket individuellt. Att hålla ihop som lag – flytta upp, flytta över – det hade de problem med.

De kinesiska spelarna hade knappt någon grundlön, utan gick nästan bara runt på segerpremier. Det var stor skillnad på stämningen i omklädningsrummet när vi vann jämfört med när vi förlorade. Hade jag varit dålig och vi hade förlorat så fick de inga pengar, så då var de inte särskilt glada eller trevliga. Men så länge det gick bra för mig var de andra spelarna väldigt tacksamma. När vi vann så var det fest med karaoke och High Chaparall, och då var kineserna fantastiskt trevliga människor.

Efter segrarna delade de ut pengar direkt i omklädningsrummet. De stod bara där med en stor sedelrulle och matade ut, så när jag flög hem till Sverige för första gången hade jag rätt mycket dollar i innerfickan.

Efter segrarna delade de ut pengar direkt i omklädningsrummet. De stod bara där med en stor sedelrulle och matade ut

Det var när det var landslagsuppehåll i september, och vi hade fått några veckor ledigt. Men dagen då jag flög var den 11 september, 2001. Allt det här med terrordåden i USA hände medan jag var i luften, så när jag väl landade i Köpenhamn hade hela världen hunnit förändras.

Jag stod där på Kastrup och tittade på tv-skärmarna och försökte förstå vad som egentligen hade hänt. Jag ringde hem till farsan, men det enda han sa var bara: ”Växla in dina dollar snabbt som fan!”. Han trodde att dollarn skulle tappa allt sitt värde, så jag gick direkt till växlingskontoret i panik. Jag kommer inte ihåg exakt hur mycket det var, men säg att jag fick 50 000 kronor eller så.

Tillbaka i Kina så blev det ofta tydligt att kulturkrockarna var ganska stora. Beijing Guoan var den enda klubben i hela Kina som fortfarande var statligt ägd. Vi hade en ung kines som tränare, men jag tror inte att han bestämde så mycket. Det fanns nog någon ovanför honom.

Några gånger i månaden åkte vi till någon sån här officiell byggnad för att vara med på... Ja, jag vet inte ens vad det var för något, men vi skulle sitta och lyssna på några som pratade i flera timmar. Det var alltså minst två, tre timmar då vi skulle sitta på en trästol och lyssna på någon politiker som höll någon sorts föredrag som jag inte förstod ett ord av.

Och så det här med hygienen... När kocken satt och sket med öppen dörr precis bredvid köket, och sedan gick direkt och ställde sig och lagade mat utan att ha torkat arslet... Exakt det hände bokstavligt talat, och det fick ju mig lite fundersam. Jag klarade inte heller av att de satt och sörplade så mycket när de åt. Jag lärde mig snabbt vilka jag inte skulle sitta bredvid när vi åt.

Totalt trivdes jag ändå ganska bra i Kina, men det var ju folk överallt – precis överallt – vilken tid det än var på dygnet. Det spelade ingen roll ifall jag hade varit ute sent och dansat och skulle gå till den där jävla McDonald’3s-restaurangen där jag alltid käkade – även om klockan var fyra på natten så var det hur tjockt som helst med folk.

Det där blev jobbigt med tiden. Jag umgicks mycket med en bulgarisk kille i laget – Milen Georgiev – men till slut låg man bara på rummet och ville inte ens gå ut. Vart jag än skulle så åkte jag alltid taxi, och de skulle alltid först in överallt och bara tuta hela tiden. Och det här med sunt förnuft... Alla kan inte åka in i en rondell samtidigt – men alla skulle lik förbannat in i den där jävla rondellen samtidigt i alla fall. Det här systemet vi har med vett och etikett – det fanns inte där.

Lillgrabben var ganska liten på den här tiden, så frugan flyttade inte med. Hon kom och hälsade på några gånger, men vi fick mest hålla kontakten över ett sånt här gammalt internet som sprakade. Det gick inte att skriva vad som helst heller. Allt gick igenom någon sorts censur, så ganska ofta var saker raderade ur breven man hade skickat.

Jag var där i ungefär ett halvår, men sedan räckte det. Jag ville hem. Vi gick till cupfinal mot Dalian, men då fick inte jag vara med. Jag kapade någon ganska fult i semifinalen, så jag fick ett rött kort och blev avstängd. Finalen var sista matchen för året, skulle spelas mellan jul och nyår. Jag ville väl hinna med ett plan hem till Sverige före jul – så det kan väl kanske ha varit därför det där röda kortet kom.

Idag är det väldigt roligt att titta tillbaka på den här tiden, på min karriär. Det har inte alltid varit så. Under några år så fick jag mycket skit, så jag flydde ifrån litegrann. Det har funnits tider då jag inte ens har velat heta Jonny Rödlund, utan mycket hellre skulle ha velat heta Jonny Svensson. Det var nästan så att jag försökte stöta bort fotbollen. Jag blev lite bränd av allt det här snacket om att jag skulle vara en playboy, och blablabla... Jag tyckte att det var jobbigt att prata fotboll, så jag höll mig i skymundan.

Foto: BILDBYRÅN
Jonny Rödlund och Tor Arne Fredheim med allsvenska pokalen 1989 efter segern med IFK Norrköping.
Foto: BILDBYRÅN
OS 1992, med Brolin, Mild och målvakten Jan Eklund.
Foto: BILDBYRÅN / BILDBYRÅN
Rödlund i U21-landslaget 1993. Från vänster: Henrik Larsson, Jonny Rödlund, Stefan Paldan, Niklas Gudmundsson, Henrik Nilsson, Jesper Ljung, Anders Andersson, Niclas Alexandersson, Rasmus Svensson, Magnus Hedman, målvakt, Magnus Johansson, Sverige.
Foto: BILDBYRÅN / BILDBYRÅN
Foto: BILDBYRÅN / BILDBYRÅN
Foto: BILDBYRÅN / BILDBYRÅN
U21-EM-final 1992. Bakre fr.v. Jonny Rödlund, Pascal Simpson, Stefan Landsberg, Henrik Nilsson, Filip Apelstav, Björn Lilius. främre fr.v. Jan Ekholm, målvakt, Jörgen Moberg, Håkan Mild, Niklas Gudmundsson, Niclas Alexandersson, Sverige.

Nu har jag kommit bort från den känslan. Nu kan jag sitta och titta på gamla urklipp och vara glad för allt jag fått uppleva. Jag har fortfarande inte varit tillbaka till vare sig Cottbus eller Peking, men jag har börjat fundera på att ta en round-the-world-trip till alla ställen där jag varit och spelat. Min grabb fick chansen att åka ner till Braga och provträna med deras U19-lag i våras – så där har jag varit – men alla andra ställen har jag kvar.

Den resan är något jag verkligen ser fram emot”.

LÄS VIDARE

Publicerad: