Mats Wennerholm
Wennerholm: VM blir tufft – men framtiden ser ljus ut
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
GÄVLE. Stefan Olsson får åka till VM i Sydkorea med minsta VM-truppen någonsin.
Jag tror och hoppas att det är en tillfällig svacka.
Den här helgen gav hopp inför framtiden, även om det är det ”gamla” gänget som är de enda medaljkandidaterna i VM.
Christian Olsson, Carolina Klüft och Emma Green Tregaro.
Ändå vill jag inte kalla någon av dem medaljhopp.
För att det ska bli medalj den här gången måste alla tre överträffa sig själva, samtidigt som motståndarna underpresterar.
Det är ett mikroskopiskt hopp, men det är det halmstrå Stefan Olsson har att klamra sig fast i.
Den här gången.
Framtiden ser nämligen allt ljusare ut.
SM födde en framtida stjärna i 21-åriga Moa Hjelmer, som fortsatte att imponera med 23.16 på 200 meter i går.
Det är hennes snabbaste tid någonsin och även om medvinden var för stark kände hon av en skada i ena knävecket som störde henne från start till mål.
En 14-årig sensation
Men en kanske ännu större sensation presenterade sig i lilla Gollatspelen i värmländska Kil, en ungdomstävling de flesta inte hört talas om.
En 14-årig sprintsensation vid namn Irene Eklund.
Hon sprang på 11.86 på 100 meter i lördags i så gott som nollvind.
I går spädde hon på med 24.11 på 200 meter i godkänd vind.
Båda tiderna hade räckt till medalj bland de fullvuxna tjejerna på SM i Gävle – silver på 100 meter och brons på 200 meter.
Nu går det inte att jämföra två tävlingar med olika förutsättningar rakt av, men SM-tjejerna på 200 meter hade en otillåten stark medvind på +2.6 meter i ryggen.
Det säger en del.
Tiderna gör även denna så gott som okända 14-åring till Sverigetvåa på 100 meter bland de svenska juniortjejerna och hon är etta på 200 meter.
Det i konkurrens med tjejer som är nitton år.
Nu ska man inte sätta alltför stor press på en 14-åring och det gör man inte heller i styrelsen i Kils AIK, som ju är Stefan Holms hemmaklubb.
Men det går inte att blunda för att tjejen har strålande framtidsutsikter.
Vissa kallar henne redan en svensk Wilma Rudolph, ”den svarta gasellen” som var en sensation och vann OS-guld på både 100 och 200 meter vid OS i Rom 1960.
Stefan Olsson får nog åka till Kil på studiebesök när han kommer hem från Sydkorea.
Tyvärr får den kanske formstarkaste svensken inte ens åka till VM.
Johan Wissman imponerade enormt både på 200 och 400 meter i SM, men missade båda VM-biljetterna med retligt liten marginal.
Men samtidigt är OS i London hans stora mål och det känns som allt elände svensk friidrott drabbats av i år, kan vändas till något riktigt positivt 2012.
Inte bara när det gäller Wissman.
Även Susanna Kallur kan vara tillbaka.
Efter tre års skadeelände har man nästan glömt henne.
Men kommer hon tillbaka till sin 12.50-nivå på 100 häck är hon med och slåss om ett OS-guld nästa år.
Man kan ju undra vad Mattias Claesson håller på med.
Inför GP-galan i Karlstad var han helt inställd på att klara VM- kvalgränsen på 800 meter, men var inte ens nära.
I SM-finalen i går kom han femma.
Det är dags att du skaffar dig en tränare nu, Claesson.
Fjorton aktiva till VM.
Ett VM-rekord är i alla fall redan slaget.
De tre senaste världsmästerskapen har svenska VM-truppen bara krympt.
Tjugonio aktiva var med i Osaka 2007 och nitton i Berlin senast. Det är mer än en halvering på fyra år.
