Gråt inte Island!

SPORTBLADET

Ibland är en silvermedalj lika stort som ett guld

PEKING. Áfram Ísland!, skrek jag och det ska man väl kanske inte göra som en stram och tråkig journalist.

Men det var längesen jag kände så starkt för ett lag.

Tyvärr räckte varken mina eller 300 000 islänningars känslor.

Island hade chansen.

De hade för första gången i landets historia tagit sig till en mästerskapsfinal i en lagidrott och för ett land som aldrig vunnit något kan det inte finnas något större.

De hade skapat hysteri sitt hemland, i Sverige och i alla fall lite i Peking.

För det var ju det där med semifinalen.

Det var verkligen en match och en händelse som skapade legender och legendarer.

För det var ju det där med Gudjon Valur Sigurdsson. Jag har aldrig sett något liknande. Handbollsspelare är tuffa. Gudjon Valur Sigurdsson är tuffare än Rambo skulle vilja vara.

Ni såg det väl antagligen; hur han skadade sin redan skadade fot och hade så ont när det var två minuter kvar att hans val var att bäras ut på bår – eller att fortsätta, amputera senare, och bli en hjälte.

80 procent av islänningarna såg finalen

Gudjon Valur Sigurdsson valde det senare. För att dämpa smärtan dunkade han huvudet två gånger hårt i golvet, reste sig, hade inte lika ont i foten längre utan mera i huvudet. Reste sig – och gjorde mål. 35–30.

Talet om vikingar blir ju löjligt.

Korpen flyger – mer än så.

Fast i går flög inte korpen. Vikingarna var trötta och det hjälpte inte att hela Island var mobiliserat hemma. 80 procent såg semifinalen. Det är fler än som brukar se Nordkoreas president spela golf.

Islands president var på plats. Hans fru var på plats och hade fått storhetsvansinne. Det hjälpte inte.

– Island är inget litet land, det är det största landet i världen, skrek presidenthustrun Dorrit Moussaieff efter semifinalen.

Jag hittade inte henne efter finalen, men hade jag frågat henne hade hon antagligen sagt att Island är för stort för det här jordklotet. Och hade jag frågat henne hur det gick i matchen hade hon antagligen svarat att Island vann och att det vi bevittnad var ett mirakel.

”Miracle on Ice...land”, som jag skrev redan efter semifinalen.

Och ett mirakel var det ju. I alla fall på Island.

Gudjon Valur Sigurdsson gjorde ingen bra match. Han brände tre lägen snabbt på sin vänsterkant. Då var slaget förlorat och eftersom Frankrikes målvakt spelade bättre än Röde Orm ens skulle drömt om var Island chanslöst.

Lagets andra stjärna Olafur Stefansson som vunnit Champions League och utsetts till världens bästa handbollsspelare, fick inte avsluta sin karriär med ett OS-guld. Stefansson har spelat 270 landskamper och gjort 1 274 mål. Han kom med i OS all star team, men i finalen kom han inte upp i samma nivå som tidigare. Frankrikes försvarsspel var för bra för det.

Återupprättad nationalkänsla

Han sammanfattade vad handboll handlar om i en bra tanke.

–Tidigare har jag alltid gjort tio mål per match och vi förlorade alltid med fyra-fem mål. Nu har jag gjort fyra-fem mål per match, men vi har vunnit en OS-semifinal. Det är fantastiskt.

Så kan lagspelets hela estetik uttryckas. Även om Stefansson fick vara lite divig även i sin egen förklaring av sin nya odivighet.

Det blev inget guld. Men vad gjorde det.

Island åker hem efter det här, med återupprättad nationalkänsla och nationalsport. Så där som det bara blir när ett lag som aldrig vunnit faktiskt får vara med.

Och när man såg spelarna på prispallen efter matchen så insåg man att silvermedalj ibland är lika stort som ett guld.

Gud bevare Island och hela världen för nordmännen och deras vilda firande efter det här härtåget.