Mejla

Jennifer Wegerup

AIK gjorde det de måste

GÄVLE. Söndag på Strömvallen.

Våren borta och bortaklacken saknad.

Men AIK var där.

Inte alltid i spelet, men i själ och i hjärta.

Det räckte.

Kanske kan AIK börja fundera på att plocka ner Efterlyst-lapparna nu. De där man efterlyser sitt  spel, det man vill spela, vet att man kan spela. Hela denna inledande månad i allsvenskan, och de avslutande i fjol, har man letat och trevat. Alla kan signalementet, men det har inte underlättat i sökandet. Nu har man börjat hitta rätt  och då kommer den utfärdade belöningen – tre poäng.

Den kom i går, i ett Gävle dit våren ännu inte riktigt funnit sin väg, men där AIK hittat åtminstone bitar av sitt spel. Att det bara är just fragment och inte håller för 90 minuter är en annan sak. Efter fall-framåt förlusten mot IFK och den glödande första halvleken mot Djurgården känns ändå ”trenden uppåtgående”, för att använda lite börstugg. Att det sen ”bara” var mot Gefle man vann och att spelet i andra halvlek var mer kamp än spel må hända. AIK segrade och man gjorde det därför att laget i takt med att man börjat hitta lite mer rätt i spelet också  återfunnit en del av sitt självförtroende.

”Gefle är ett lag som vi ska slå om vi ska vara med i toppen”, sa Rikard Norling.

Brukar vara svårslagna

Lika sant är att de ljusblå från norröver vanligen är svårslagna på den åldrade skönheten Strömvallen. Vanligen. Gefle har nu fyra förlustmatcher i rad, alla dessutom mållösa. Daniel Bernhardssons nick i stolpen i går sammanfattade rätt bra läget i laget just nu. Det är stolpe ut, hela vägen. 

Per Olsson talade efteråt om en ”tuff tid” och sa, med bara skymten av ett bitterljuvt leende i mungipan, att ”ingen kan anklaga oss för att ha tur av något slag just nu”.

Den turen kan man istället säga att AIK hade, ty Gefle skapade fler chanser än Bernhardssons, inte minst tack vare en fullständigt självlysande Jonas Lantto. Samtidigt gjorde de svartgula precis det de måste. Efter Dulee Johnsons perfekt avvägda frispark som Ivan Obolo lika precist nickade in segermålet på, tog AIK  över första halvlek. Mats Rubarth var sitt allra bästa, omutliga jag och hela AIK kändes starkt och fullt av spelglädje och självförtroende. 

AIK slet ont

I andra halvlek försvann det. I stället började Gefle började spela men AIK:s spelare, de gjorde något annat. De  slet – och de slet ont. På ben som var märkta av derbyt sprang de svartgula tills de knäade och då fortsatte de på knä. Det var inte vacker fotboll, men för AIK-hjärtan var det säkert en skön syn.

Vi på den översta raden på den inbyggda delen av pressläktaren, vi gäspade exakt samtidigt allihop, såg de på varandra och skrattade. Det var i den 72:a minuten och då hade vi fått vår beskärda del av av rensningar och tjongbollar. Frågan från reporter Bergström till Nebojsa Novakovic, om vad Khari Stephensons uppgift på planen egentligen var, kändes högst berättigad.

”Det var ingen vacker match”, sa en ärlig lagkapten Tjernström efteråt.

Mer intressant är att han också pratade om en rädsla för att släppa in mål, en bristande trygghet i AIK. Segern mot Gefle var ett viktigt led i jakten på den tryggheten. Gefle, de får fortsätta söka, och de får göra det i ett alltmer utsatt läge. Per Olsson, han verkar dock varken skakad eller rörd, bara fokuserad på sitt uppdrag, precis som en tränare ska vara. Efter matchen gick hans tilltufsade spelare till VIP-avdelningen för att äta. En efter en försvann de in under skylten som välkomnade dem till ”Heartbreak Hotel”. 

AIK:s spelare de gick ombord på den svartgula bussen hem mot Solna. Med tunga ben, men ändå så lätta steg.

avJennifer Wegerup

ARTIKELN HANDLAR OM