Niva: De kommer att spela för sitt folk i dag

SPORTBLADET

S:T PETERSBURG. Ifall vi bara tar ett andetag efter ett annat så ska nog klockan snigla sig fram till avspark.

Då återstår bara själva matchen.

Vissa av oss ska bara titta på, medan andra faktiskt ska spela den i vårt namn.

Det är bara att önska dem lycka till. De kommer att göra sitt allra bästa.

Ett VM lämnar ingen oberörd.

Häromdagen kom jag på mig själv med att sitta och vara så nervös att jag knappt klarade av att hantera det. Svårt att sitta still, svårt att fokusera. När jag skulle knacka ner något på datorn så märkte jag att fingrarna faktiskt darrade.

Det var ju mest bara fånigt, egentligen, eftersom jag inte hade något att vara nervös för. Åttondelsfinalen mellan Ryssland och Spanien hade visserligen gått till straffar, men för egen del struntade jag blankt i vilka som vann och vilka som förlorade.

Och likafullt.

VM-upplevelsen hade mig i sitt grepp, fick blicken att flacka och hjärtat att bulta. Det räckte med att titta mig omkring på Luzjniki-stadions läktare – se alla människor som blundande bad sina ortodoxa böner – för att påminnas om hur oerhört mycket det betyder för så oerhört många.

Om jag själv hade klarat av att gå fram till den där straffpunkten, lugnt vänta ut målvakten och sedan rulla in bollen i det tomma hörnet?

Ni måste skämta. Ska jag vara ärlig tror jag inte ens att mina klapprande knän hade klarat av promenaden fram till bollen utan att ge vika.

Fick jubelskakiga bilder hemifrån

Efter avspisningen av Mexiko senast pratade jag en stund med Mikael Lustig, och han kom in på hur en stor del av hans matchdagsritual kretsade kring att bekämpa sina negativa tankar.

På ett sätt blev jag förvånad, då jag någonstans utgår ifrån att elitidrottare har ett självförtroende som gör att de inte blir skärrade och oroliga på samma sätt som vi andra.

På ett annat sätt vet jag ju att det sällan är så, att även landslagsspelare behöver brottas med tvivel och ängslan och den rena skräcken för att bli den som sviker alla andra.

För några år sedan berättade en av spelarna i dagens VM-trupp om hur han brukade kräkas av nervositet även före rätt anonyma matcher. Han ville inte att jag skulle skriva om det och nämna hans namn – och det säger väl också något om något – men jag har svårt att slå det ur huvudet nu.

Vad händer om han ska skjuta en straff?

Foto: Peter Wixtröm
Svenskt jubel efter segern mot Mexiko.

Nästan varenda landslagsspelare jag hann prata med efter Mexiko-matchen redogjorde för hur de fått jubelskakiga bilder och filmer skickade till sig hemifrån.

Det var kompisgängen som laddat upp med chips och öl i sofforna, det var familjerna som samlat ihop tre olika generationer framför tv:n och det var vilt främmande människor som badade i decimetergrunda fontäner i svenska småstäder.

Alla spelare visste mycket väl vad ett VM-avancemang betydde för Sverige, inte minst för att de själva varit fotbollspojkar som förtrollats av Thomas Ravellis räddning eller Anders Svenssons frispark.

Ibland pratas det om landslag som förväntas ”spela för sitt folk”, och oftast avfärdar vi det som tomt militaristiskt, xenofobiskt bröstbultande. Men det finns olika sätt att göra det på.

I eftermiddag kommer elva svenska landslagsspelare titta upp mot läktarna på världens dyraste fotbollsarena, och det är mycket möjligt att de kommer att se blågula flaggor från Umeå, Värnamo, Sundsvall och Degerfors.

Någon gång under den här dagen kommer de garanterat att tänka på de samhällena, på människorna och minnena därifrån.

Han vet hur det känns

De kommer att spela för pojklagstränaren som körde minibussen till den allra första bortamatchen, för flickan i parallellklassen de kysste i sjätte klass, för högstadielärarinnan som tyckte att de borde fokusera på studierna i stället och för den bortglömda killen i juniorlaget som egentligen hade ännu större talang.

De kommer att spela för sitt folk.

För sex år sedan såg Mikael Lustig hur en nick flög innanför honom och in i det svenska målet i en EM-premiär som i förlängningen kostade oss turneringen. Fast det fanns andra som egentligen bar större ansvar för målet – en ouppmärksam Zlatan Ibrahimovic släppte in Sjevtjenko framför sig – var det han som fick bära skulden.

Han vet hur det känns att göra ett helt land besviken, och han vet hur det är att våndas en hel lång matchdag av fruktan för att det ska hända igen.

Ändå står han där i dag igen, och på något sätt kommer han att lyckas bemästra sig själv tillräckligt för att prestera på världsnivå ännu en gång.

Ikoniseringen av fotbollsspelare går naturligtvis alldeles får långt alldeles för ofta, men på många sätt är det här verkligen beundransvärda unga män.

Det de gör i dag gör de inte bara för sig själva och varandra – de gör det för oss också – och det är i alla fall något som känns tryggt att veta en dag då jorden skälver.

Sverige i VM-åttondelsfinal som mycket väl går att vinna, en möjlighet som i bästa fall kommer vart tionde år eller så.

Kan de klara av att spela matchen så ska väl jag i alla fall klara av att titta.

Nivas resa del 14 trailer 00:43