”Vi grät ofta tillsammans”

SPORTBLADET

Robin, 17, om förlamningen efter speedwayolyckan: När jag satte mig i rullstolen - ja, då förstod jag

Foto: På väg tillbaka Robin Johansson arbetar på att hitta tillbaka till vardagen efter den svåra olyckan i maj.

ESKILSTUNA. Den 20 maj 2007 förändrades 17-årige Robin Johanssons liv drastiskt.

Kraschen på Linköpings Motorstadion gjorde speedwaytalangen förlamad.

Själv minns han ingenting.

- Olycksdagen är helt borta. Det jag kommer ihåg var att jag dagen innan smällen var och sprang med brorsan, säger Robin Johansson.

Foto: I tårar Robin Johansson bryter ihop i tårar när han ska berätta om speedwayolyckan som gjorde honom förlamad från bröstkorgen och ner.

Det har nu gått tre månader sedan olyckan - tre månader av kamp, smärta och sorgearbete.

Robin Johansson tar emot media på Eskilstunas Motorstadion och han kommer dit i rullstol. Han är samlad och fast besluten att berätta om hur hans liv förändrats.

Pappa Kent, mamma Marja och storebror Johan är med för att stötta.

- Att träffa er är ett sätt att bearbeta allt som hänt, säger Robin Johansson.

Han ler, men blir snabbt allvarlig när han fortsätter:

- Jag mår förhållandevis bra. Naturligtvis är det fortfarande jobbigt, men nu ska jag få flytta hem och det känns som ett lyft.

20 maj 2007 på Linköpings Motorstadion: Robin Johanssons Team Bikab - farmarlag till Smederna - mötte Masarna när olyckan var framme.

”Han låg virad runt stolpen”

- Jag minns ingenting från själva kraschen. Han får berätta, säger Robin och vänder blicken mot pappa Kent.

Han var plats på i Linköping som Robins mekaniker.

- Klockan var tio över två, nej kvart över två när Robin och en annan kille hakade i varandra ute på banan, jag såg allt. Det var en enorm smäll, nästan som en åskknall, säger Kent Johansson.

Och fortsätter:

- Sedan blev det tyst och jag sprang fram till Robin. Han låg som ett litet barn, virad runt en grindstolpe.

- Jag tittade in i hans hjälm och såg att han hade rödsprängda ögon och blödde näsblod.

Robin Johansson lyssnar och han kan inte hålla tårarna tillbaka. Mamma Marja är snabbt framme med näsdukar.

Pappa Kent klappar sin son på axeln och tillägger:

- Ganska snabbt förstod jag att det var riktigt allvarligt.

Robin fördes i ilfart till Universitetssjukhuset i Linköping och opererades samma kväll.

Skadorna var svåra.

- En kota hade krossats, hans ena lunga hade pajat, revben hade gått sönder och dessutom var axeln trasig.

Ganska snart förstod familjen att Robin inte skulle kunna gå längre - att han var förlamad från bröstkorgen och nedåt.

- För min egen del dröjde det längre. Först när jag kom till sjukhuset här i Eskilstuna började jag förstå hur illa det var, säger Robin.

Då hade det gått en dryg vecka.

- Vi försökte berätta det för honom flera gånger, men ingenting gick in. Han ville inte förstå, utan slog bara ifrån sig. Dessutom var han svårt drogad av mediciner, säger Kent Johansson.

- Jag kommer ihåg att jag en dag satte mig i en rullstol och jag kunde inte röra benen... Ja, då förstod jag också, säger Robin.

Ett liv fyllt av rehabilitering

I samma veva förolyckades speedwayföraren Kenny Olsson.

- Robin och Kenny var förra säsongen lagkamrater i Eldarna. Det var tufft. Hur skulle vi berätta? Skulle det komma ett bakslag? Ja, det gick, men vi var alla väldigt oroliga.

Sedan dess har Robin Johanssons liv varit fylld av rehabilitering. Han har de senaste veckorna vistats på ett speciellt centrum för ryggmärgsskadade i Stockholm, men nu flyttar han hem och nästa torsdag startar skolan igen.

Robin ska börja tredje året på bygglinjen.

- Jag får nog skippa det där med snickaryrket, men kanske kan jag bli chef i framtiden, säger han och skrattar.

Han har inga problem att vara tillbaka på banan igen - den som en gång var hans hemmaplan.

- Fast jag blir jäkligt sugen. Om jag bara hade kunnat...

Motorsporten kommer inte Robin Johansson att överge.

- Aldrig, på något sätt ska jag komma tillbaka. Jag kanske inte kan köra speedway, men någonting med fyra hjul blir det i alla fall.

”Varje dag blir det lite bättre”

Pappa Kent säger att Robin har gjort stora framsteg de senaste veckorna.

Inte minst mentalt.

- Varje dag blir det lite bättre, men visst har det varit jobbigt. När han låg i Stockholm grät jag och han ofta tillsammans. Det lättade, säger Kent.

Det enda som bekymrar familjen just nu är Eskilstunas kommun.

- Jag blir så trött. Trots att vi redan dagarna efter olyckan hörde av oss och frågade om hjälp med att handikappanpassa huset har inte mycket hänt. Fortfarande kan inte Robin ta sig in och ut på egen hand. Han är fånge i sitt hem, säger Kent Johansson.

- Det är skamligt.

Robin Johansson lämnar lokalen och på banan jobbar folket med att göra i ordning banan inför kvällens möte mellan Hammarby Speedway och Smederna.

Han ska se matchen på plats.

- Det ska bli kul. Smederna vinner, säger Robin och försvinner bort.

Vägen tillbaka har börjat.

ARTIKELN HANDLAR OM

Motorsport

Speedway