Att stå upp – och ligga lågt

SPORTBLADET

TV-krönika Jonathan Jeppsson

Åena sidan.

Å andra sidan.

Efter Fotbollsmåndag i går har jag tillräckligt många sådana fraser att fylla Magnus Hedmans husbil.

För efter att ha sett Babis Stefanidis vet man ju fortfarande inte vilket ben man ska stå på.

Å ena sidan är ju som Stefanidis sa i går: Fotboll är för honom ett yrke. Man ska inte behöva utsättas för hot för att man väljer att byta jobb.

Å andra sidan kan man ju resonera så här: Hur i h-e kan någon vara så dum att han väljer att gå från Helsingborg till Malmö, vilket ingen gjort på 40 år, och tro att Helsingborgs­fansen på sin höjd knyter näven i fickan?

Vet man ingenting om hur rivaliteten mellan lagen ser ut?

Vet han ingenting om hur en full supporter fungerar?

Ola Wenström pressade honom på hur han kände sig nu – var han rädd?

Nja, å ena sidan var Stefanidis inte rädd, inte nu. Men å andra sidan kom han fram till att: jo, lite rädd.

Hela Babis Stefanidis framträdande gav intrycket av att vara ”å ena och andra sidan”.

Å ena sidan vore det bäst att ligga lågt och inte göra något väsen av sig. Å andra sidan är det viktigt att visa att man inte är rädd, att man inte är knäckt, att man kan ställa upp

i tv och berätta sin sida av saken. Därav alltså gårdagens kompromiss: att ställa upp – och ligga lågt.

Men allright, kom till saken. Det blev en diskussion, det gav väl inga svar – men var det intressant? Spännande? Problematiserande?

Ja. Ja. Och ja.

Sommartider ger som

vanligt lite udda inslag i rutan. I går fick vi se en gammal klubbdirektör i Frölunda som bara hade en vän i hela världen, och det var gamle tränaren Lasse Falk. (Sportnytt)

Och vi fick se en kille som var homo­sexuell och spelat i Gullspång (?) och tyckte det var bra för där blev man tagen på allvar? ja, jag hängde inte riktigt med ska jag erkänna. (TV4)

Men mest sommartorks-udda var ändå Fyrans reportage om Jörgen Söderholm, som ska åka Vasaloppet med vanliga skidor – på barmark. Han siktade på att gå under 41 timmar.

”En kul grej”, som Jörgen kallade det. Jag håller med.

Bäst

Jonathan Jeppsson