Längdskidor

Blåbäret som blev bäst i världen

Av: 

Kristoffer Bergström

SPORTBLADET

Här är snåriga historien om svenskbekantingen Cesar Baena – tävlar i VM

Det här är den enastående historien om Cesar Baena, 28.

Killen som är från Venezuela men hänger med den svenska kungen.

Killen som är längdåkare och bäst i världen.

På 90-talet växer Cesar Baena växer upp i Caracas med skilda föräldrar. Han gillar karate. Som tonåring semestrar han med sin mamma i Spanien, där han bekantar sig med en tysk familj som erbjuder boende över vintern.

Flytten till Köln förändrar pojken. Han blir kvar, vänjer sig vid centraleuropeisk mat, lär in tyska glosor och flätar samman dem till fraser. Han lägger ner kampsporten och testar längdskidor. De första skakiga stavtagen blir kilometer, så han går från novis till elitidrottare.

I bara farten träffar han Sven. Han är blond och spenslig. Schyst. De finner varandra, humorn stämmer och ur den trevande vänskapen växer något djupare fram. Första kyssen är oförglömlig.

Efter elva månader i Köln reser Cesar tillbaka till Venezuela med ett frö planterat i bröstet. Bara för att han återvänder geografiskt tänker han inte backa tillbaka till sitt gamla liv. Han vill vara i snön, bland idrottarna, hos Sven.

Cesar berättar för sina föräldrar om sin nya passion och får ett skratt till svar. Pappa letar upp ett grynigt foto på sig själv där han i ungdomen lufsar fram på längdskidor i Kanada.

Bilden skulle kunna vara en bagatell, men ska komma att bli ihågkommen resten av Cesars liv. Den ska komma att bli en vägvisare, ett tecken på att hans livsmål inte finns på hemmaplan. Skidåkning finns i hans blod.

Så Cesar flyttar till Tjeckien.

Han beviljas stöd från Venezuela för att sikta mot internationella framgångar. Med ett par tusenlappar i ersättning per månad kan han träna professionellt och målmedvetet. Han pressar upp uthålligheten, vässar tekniken, stabiliserar balansen. Han fyller 21 år och tar i svag konkurrens hemlandets nationsplats till VM samma vinter.

I februari 2009 reser Cesar till världsmästerskapen i Tjeckien. Han har varit chanslös i karriärens första smålopp, men VM har bredare startfält och snällare konkurrens. I listorna samsas norrmannen Northug och svensken Hellner med indiern Dorji, portugisen Silva och den peruanske 39-åringen Carcelen. Nog borde någon, vem som helst, gå att slå.

Men föret är tungt i den tjeckiska blötsnön.

I öppningsloppet slutar Baena 55:a av 55 tävlande. I skiathlon blir han varvad och bortplockad. I sprint har venezuelanen sin största chans, men när alla 132 åkare har gått i mål visar resultattavlan att 131:an Philip Boit från Kenya är två minuter för snabb.

Cesar är sist igen.

Hans framfart fångar heller inte reportrarnas intressen såsom de asiatiska och afrikanska motståndarna gör. 22-åringen får inget exotiskt smeknamn, han kallas varken Jaguaren eller Bältdjuret, och inte hjälper attityden till. Cesar är en hårdsatsande idrottare som skyr jippon, ingen knasig snubbelgubbe från fjärran land.

Modstulen lämnar han VM för att avsluta säsongen med tävlingar i Slovakien, Tjeckien och Finland. Han har nio starter på sig att besegra någon av de hundratals motståndare som ska korsa hans väg, nio chanser att åtminstone bli näst sist.

Nio chanser räcker inte.

Retas av eleverna

Sitt andra år debuterar Cesar Baena i världscupen, men när jumboplatserna fortsätter söker han nytändning och annonserar om råd via Facebook. Två killar i Mora svarar att det finns plats på folkhögskolan.

I augusti 2010 flyttar Cesar Baena upp till timmerstugor, tallhedar och vajande vass. Han får ett rum på internatet och hälsar på sin skidlärare. Nere vid gärdsgårdarna tittar han ut över Siljans krusiga vatten och intalar sig att livet är på väg att ta fart igen.

Det här blir bra.

Det här blir bra.

Blir det här bra?

Nio månader senare hälsar jag på Cesar vid samma trästaket. Han har röd t-tröja och hakskägg och luften är ljummen och fåglarna kvittrar och han är förkrossad. Klasskamraterna har farit på träningsläger och lämnat honom ensam. Han har missat för många lektioner, så till sommaren kastas han ut ur skolan utan fullbordad examen.

Cesar förklarar frånvaron med att eleverna retar honom. En dag glömde han att låsa in sin utrustning, dagen efter hade någon skrivit TÖNT i tuschversaler på vätskebältet. Stavarna var gömda. Bakom ryggen viskades "bög" och "homo".

Cesar blinkar hårt. Hemma i Venezuela har pappa hört om pojkvänner och meddelat att sonen inte är välkommen hem.

Foto: Ulf Höjer

– Han vill få in mig på en bögklinik där man dricker ur en flaska och kommer ut som hetero, säger Cesar och snörvlar fram en önskan om att de lokala sponsorerna i Caracas inte ska få reda på hans läggning och strypa bidragen.

– Jag riskerar min karriär, men jag måste leva. Om karriären tar slut efter den här intervjun men jag får min frihet – då har jag väl ändå vunnit?

Jag skriver ett reportage och tre veckor senare river skolan upp beslutet. Rektorn finner inga bevis för trakasserier, men Cesar får avsluta sin utbildning och erbjuds psykologhjälp.

Vi pratar om beskedet på telefon. Han fnissar innan vi lägger på. Det är sommar 2011 och jag tror att jag just ska skriva min sista artikel om Cesar Baena.

Ibland ringer han ändå. Samtalen kommer från platser vi inte förknippar med skidor, därför är prestationerna svåra att värdera. En tolfteplats i en iransk tävling. Oflyt i Makedonien. Tjugofemma på rullskidor i östra Ryssland. Seger mot en togoles i VM 2013.

Han mejlar haranger på ymnigt flödande spanska, men jag måste erkänna att jag inte ens översätter allt. Nyhetsvärdet har sinat, det är inte lönt.

Cesar är en kringresande idrottsman, en prenumerant på bottenplatser. Han är heltidsproffs men fruktar att för mycket surr om hans sexualitet får konservativa sponsorer att hoppa av.

Det är svårt att avgöra hur rätt han har. Att värdera homofobin i det venezuelanska företagsklimatet ter sig lika omöjligt som att fastslå hur stämningen var på internatet i Mora.

Jag fortsätter tänka på Cesar Baenas kamp ibland.

Sedan slutar jag tänka på honom.

Jag blir del av den medieskugga han är van vid.

Klockan fyra på natten ringer min mobil. Det är december 2014 och jag är torr i gommen och grötig i tankarna.

– Kristoffer, lyssna.

– ...

– Jag ska ta världsrekordet från en spanjor.

Linjen sprakar. Det är första gången vi pratar på 18 månader men jag hör bara ströord. Nya Zeeland, världsrekord, kungen. Jag uppmanar honom att mejla mig och somnar om.

På luciadagen får jag en två år gammal bild döpt till GustafmedCesar.jpg. Till vänster hänger Cesar i tävlingsmundering och kliar sig på magen, till höger står Sveriges kung. De samtalar.

"Han uppmanade mig att satsa mot skid-VM i Falun 2015. Jag är glad att vi kunde konversera på svenska. Han verkar vara en person med goda principer och värderingar", skriver Baena.

Jag ställer frågor, han replikerar med mer information än jag kan hantera. Något om ett vattenfall i Venezuela. Svulstiga ord om ärlighet och mångfald. Små skryt, små utvikningar, små känsloutrop. Viva Suecia!

Det första mejlet följs av ett andra och ett tredje. Mamman har flyttat till Argentina, de är sams men ses aldrig. Läraren i Mora har sårat honom för livet men förtjänar ändå varma tack för gångerna han körde skoter framför Cesar i spåren och höll upp en spegel. Under de passen förbättrades åktekniken till vad den är i dag.

Mitt i ett stycke dyker en karriärsavgörande insikt upp.

Vintern 2012 avslutas med att Baena är två och en halv timme från segern i Vasaloppet. Han har då vigt åratal åt sin idrott. Han har härdat igenom fyspass, slirat runt i Europa, brutit med föräldrarna, upplevt sig mobbad i Sverige och stretat vidare. Ändå blir inte tävlingsorterna större eller placeringarna lägre.

För att behålla lönen måste Cesar årligen redovisa sportsliga framsteg, men hur övertygar han sportkommittén därhemma att han inte har kört fast? Hur sminkar man upp en sistaplats i Makedonien eller placering 4460 i Vasaloppet?

Utan en lösning är allt över, tänker Cesar, och kommer i nästa ögonblick på svaret. Kan han inte åka snabbast i världen kan han åka längst.

Han hittar ett obskyrt världsrekord, en krake har stakat 200 mil med rullskidor, och mäter upp samma avstånd på en karta över Norden. Jodå, det ska gå.

En majdag 2012 sätter han av på en expedition från Stockholm. Färden går norrut. Cesar skidar oförtrutet och stannar bara för att sova. Mil staplas på mil, vecka på vecka, kraften sinar och sinar. I Östersund rullar den slutkörda åkaren in i en rondell och tappar för en sekund uppmärksamheten. Han undviker en svängande bil men kolliderar med dess fullastade släpkärra.

Fallet är blodigt.

Hud mot asfalt. Smärta och skräck. Tar allt slut här?

Cesar Baena tvivlar på om han kan fortsätta, men plåstrar om blessyrerna. Inget verkar brutet, tack gud, så med öm kropp hankar han vidare på vägarna. Efter 57 dygn och 220 mil når han slutdestinationen Oslo.

Det är femte juli, Venezuelas nationaldag.

Här skulle biografin om Cesar Baena kunna rundas av i en förljugen slutscen. In med blombuketter, strössla prispengar, låt Sven resa upp från Tyskland och ge en varm kram.

I verkligheten händer inte särskilt mycket efter rekordet. Cesars ersättning hemifrån förlängs ett år, men svensk och norsk press är ointresserade av en blåslagen sydamerikan på rullskidor. Jag uppfattar det som att förhållandet har tagit slut för flera år sedan, men det är oklart.

Efteråt fortsätter Baenas evighetsturné. I augusti 2012 kommer han sist i Nya Zeeland, i november är han tio minuter från nästjumbon i Italien, i december är traktens 16-åringar för snabba i Schweiz.

2013 trumfar han sitt eget världsrekord, men också den nya noteringen smulas sönder 2014 av en spanjor som tillryggalägger 300 mil. Det är ett nederlag för Cesar. Hans levebröd är hotat, men beskedet är också en sporre att tömma lägerbudgeten och flyga till Nya Zeeland för att återta tronen.

I december glömmer han tidsskillnaden, väcker en svensk reporter och ber honom lyssna. Jag lyssnar. Sedan uppdaterar han mig med bilder och foton längs färden. Mellan gulblommiga vägrenar kämpar en kille i limegrön funktionsjacka. Hundra mil väg ligger bakom honom, tvåhundra mil väg sträcker ut sig framför.

27 december har han åkt 3 140 kilometer. Cesar Baena är bevisligen seg, segare än spanjoren, men väljer i ett triumfatoriskt mejl större ord än så.

"Det är en tillfredsställelse att vara bäst i världen. Min lärare kan aldrig mer säga att jag var en dålig skidåkare".

Han firar. Han ringer kompisar. Han rapporterar till hemlandet och belönas ekonomiskt för de sportsliga framgångar han har skänkt Venezuela.

Kanske är det här slutscenen i historien. Det är nutid, vår huvudperson jublar på andra sidan jorden, han är i hamn, såren från släpkärran har läkt.

Jag frågar via mejl hur mycket pengar han får in på världsrekordet.

Han svarar att han fick en klumpsumma. Den täcker flygbiljetten tillbaka till Europa.

I dag ska Cesar Baena delta i sitt fjärde raka VM.

Att döma av åktiderna kommer han bli varvad och lyft ur spåret också i Falun. Sju års elitsatsning har gjort den forne kampsportaren snabbare, men för att hota norrmän och svenskar måste han kapa åtta-nio minuter per mil.

Och här på slutet kanske vi ska vara ärliga. Fysiskt sett kan Cesar ha ett decennium kvar av karriären, det spelar ändå ingen roll. Han kommer aldrig att hinna ikapp världseliten, så ser den tröstlösa sanningen ut.

Hur den hoppfulla sanningen ser ut?

Världseliten kommer heller aldrig hinna ikapp honom. De är hundratals mil ifrån. Rekorden han slår regleras inte av tid, bara av sträcka, och jordens vägnät är oändliga.

Därför har vår historia inget slut, den har en fortsättning.

Så länge Cesar behåller ivern, så länge vi accepterar att längdskidor också kan handla om att skida långt, kommer en kille från Venezuela fortsätta vara bäst i världen.

Cesar Baena hade startnummer två i onsdagens kval över tio kilometer fristil. Han slet tappert, men när alla 66 åkare var i mål var hans tid långsammast.

ANNONS EXTERN LÄNK

Den som vet mest vinner mest! Kvällens hetaste spelobjekt hittar du på Oddset. Nu med betbuilder och cash-outfunktion | Spel från AB Svenska Spel. Åldersgräns 18 år. Stodlinjen.se

Svenska Spel

Publisert:

ÄMNEN I ARTIKELN

Längdskidor