Bank: Nej, Haag höll inte

SPORTBLADET

Se allt från OS i Pyeongchang på Kanal 5 och Kanal 9 eller streama på Eurosport Player.

Marit, marigt, mareritt.

Det tänktes fel, åktes fel, analyserades fel, men efter fyra sträckor var vi tillbaka på samma gamla ställe som vanligt.

Det där man står upp och applåderar drottning Björgen.

När ridån gick upp över ett nedsläckt skidstadion som heter Alpensia var förutsättningarna ungefär lika solklara som oklara.

Vi mindes att Norge vunnit fem av de senaste sex mästerskapsstafetterna, vi kunde omöjligt glömma att den sjätte stafetten var ett stycke flygande svensk idrottshistoria (och ett stycke norsk smørebom-historia) i Sotji, och vi visste att tre tunga frågor hängde över tävlingen den här gången.

För det första: Hade Rikard Grip gjort rätt som satsat på Anna Haag på förstasträckan, efter mardrömspremiären på skiathlon och petningen på milen?

För det andra: Hade Roar Hjelmeset gjort rätt som satsat på olyckskorpen Astrid Uhrenholdt Jacobsen på andrasträckan, efter sjukdomar och petning?

1 av 4 | Foto: PONTUS ORRE

Nej. Nej. JA.

För det tredje: Skulle det bli en minnesvärd duell av det här ändå till slut?

Nej. Nej.

Och med enormt mycket eftertryck: JA.

Vill man vara generös kan man väl kalla både Grip och Hjelmeset modiga. De gick på känsla och besked från träningspassen, vågade lita på vad de vet om både Anna Haag och Astrid Uhrenholt Jacobsen.

Vill man vara mer krass så är det ju bara att konstatera att de gick bort sig, båda två.

Veteranen Anna Haag fick platsen som var vikt för Hanna Falk, och hade helt enkelt inte dagen idag heller. Hon såg ut att ha fina skidor, men när Ingvild Flugstad Östberg och ryskan Natalia Nepryajeva tryckte på gaspedalen så föll hon handlöst. Hon tappade Saarinens rygg i stigningen, hon tappade benen och flåset och till slut fanns bara ett par kilometers demonkamp kvar.

Nej, Haag höll inte.

Men det gjorde alltså inte Uhrenholt Jacobse heller.

För fyra år sedan lärde vi oss ordet smørebom, i Pyeongchang lärde vi oss ordet kjempesprekk. Det var alltså det som hände för Astrid när hon tappade allt på sin andrasträcka. Man skulle alltså kunna sammanfatta det här loppet genom att peka på de två åkare som föll, men det vore inte helt rättvist.

Det präglades lika mycket av de tre åkare som höll.

Charlotte Kalla klev upp på en motorcykel och åkte sin sträcka, hon älskar stafetter som livet självt, och det säger så mycket om hennes personlighet att det är då hon kan plocka fram precis allt som finns i henne: för att hjälpa andra, för att åka för andra. Om hon hade växlat samtidigt med Norge hade hon kunnat döda det här loppet – nu blåste hon liv i det istället.

Norge kunde köra en stafett med världscupledaren Heidi Weng på bänken, de kunde njuta av att se Ragnhild Haga, hon som kom hit som reserv och åker härifrån som Lady Haga, fristilsköra en tredjesträcka som var nästan lika imponerande som Kallas andra.

Och så stod vi där till slut, med det som rimligen borde varit en dröm för Sverige:

Stina Nilsson mot Marit Björgen, hela vägen hem.

2018 ska det ju vara ett superläge, spurt- och sprintkanonen Nilsson mot en Björgen som håller på att avrunda en fantastisk karriär. Marit tryckte på där hon skulle, uppför sista branten, men Stina bet sig fast i nacken på henne, bjöd på två meter men inte mer, de trampade över krönet och drömmen fanns där. In på stadion, en rygg att gå på, en spurt kvinna mot kvinna.

Men istället för dröm: Marit, marigt, mareritt.

En fantastisk bild

Hon väntade så länge med att trampa till och testa Stina Nilsson, tåget gick inte förrän i den allra sista stigningen, och då fanns Nilsson med ombord. Vad tänkte Björgen då? Hur mycket självförtroende har hon byggt upp under tretton år som skidvärldens drottning? Hur säker var hon på att benen skulle räcka inne på stadion?

Ingen aning, men till slut fick vi verkligen en fantastisk bild att ta med oss härifrån.

Det går att kritisera förbundskaptener för felval, det går att fundera över vad som hänt om inte om, men vi fick ju ändå en duell mellan världens största skidåkare och världens snabbaste sprinter.

Och här står nu Marit Björgen, snart 38 år gammal, med armarna i luften och sitt lag runt sig.

Hon förtjänar sina applåder. Vi kommer att sakna henne när det är över.

ARTIKELN HANDLAR OM