En själaglad ananas

SPORTBLADET

Roland Andersson skriker ut instruktioner med den där tränarrösten - som en rostig järnspik i en ödelagd fabrik - som bara årtionden av träning i blåsiga Malmö kan ge. Markus Rosenberg missar sitt femte avslut för dagen och övningarna avlöser varandra.

Det är torsdag i september, landslagsträning inför mötet mot Danmark, och jag ser framåt mot matchen och bakåt mot en intressant vecka.

Den kom att tillhöra två idrottsideologer, sugna på debatt: Johnny Hjelm och Johnny Holm.

Utöver att de hade kunnat starta ett rockband ihop så har de rört vid två grundläggande frågor i vår idrott, och man kan väl inte låta bli att tycka om dem för det.

Johnny Holm sa att Donald Thomas inte var en värdig världsmästare eftersom han hoppade för fult.

-En jävla pajas, sa Johnny.

Sägs det, alltså. Jag har inte en aning om hur den som intervjuade med säkerhet kunde veta att han sa så. Det kanske bara lät så, man vet aldrig med Johnny Holm. Han kan lika gärna ha sagt:

-En härdad madrass.

-En själaglad ananas.

Eller:

-En märla på dass.

Han är ju ingen logoped, Johnny. Men om det han sa verkligen var att Donald Thomas var en pajas eftersom han hoppade över ribban på fel sätt så antar jag att vi precis fått vår första estetiska taliban i ett svenskt landslag.

Svensk (lag)idrott har ju i modern tid alltid grundats på att vara smartare än motståndarna, inte snyggare. IFK Göteborg - som ju i alla fall är Stefan Holms favoritlag - vann Uefacupen med nio pajasar, Torbjörn Nilsson och Tommy Holmgren. Malmö FF spelade Europacup-final med elva pajasar.

Det är som det är. Det finns olika sorters estetik, olika uppfattningar om vad som är vackert . Alla var nog mest överraskade av att vår första ledartaliban skulle dyka upp i... höjdhopp. Det är ju bara att hoppa över pinnen.

Den andre Johnny, Hjelm, är allt annat än taliban. Han har forskat i ämnet damfotboll, och det är jag glad för. Det finns inte särskilt många idrottsämnen - Zlatan undantagen - som har lika mycket att säga oss om vår tid, våra rädslor, våra fördomar och förhoppningar.

Den här gången hade Johnny Hjelm bestämt sig för att leda i bevis att kvinnor som spelar fotboll gör lika mycket rätt som män som spelar fotboll. Hans studie presenterades med konstaterandet att ”skillnaden i skicklighet mellan dam- och herrfotbollsspelare på landslagsnivå är försvinnande liten”.

Om det finns något jag längtat efter så är det att få ett slut på det eviga, räddhågsna, småaktiga, mansgrisiga hackandet på damfotbollen.

Jag skulle älska en empirisk studie som punkterade hela det ingrodda föraktet för kvinnors idrott.

Problemet är att Johnny Hjelm inte författat någon sådan. Vad han gjorde var att räkna lyckade och misslyckade passningar, kategoriserat bland annat utifrån pressituationer. Och, hallelujah, kvinnor och män missar ungefär lika ofta. Alltså, konstaterade Hjelm, är kvaliteten jämförbar. Man borde, menade han, till och med jämföra kvinnor och män oftare eftersom det är en omvänd diskriminering att inte göra det.

Ambitionen gillade jag. Metoden var bara märklig.

Jag skulle kunna räkna rätt- och felpassningar i mitt älskade Andrea Doria, Stockholmskorpens snyggaste lag, och komma fram till att vi låg ungefär i nivå med Real Madrid. Det skulle inte säga ett dugg om vår teknik. Varje match är en sluten enhet; varje lags insats beror på nivån man spelar på. Dynamo Kievs gamla stenansikte Valerij Lobanovskij ägnade ett liv åt att mala ner fotboll genom datasystem, och i dag ägnar Sportbladet spaltmeter åt att räkna löpsteg i Zoom.

Det är underhållande, och kul som underlag för en diskussion. Men antalet lyckade passningar säger väldigt lite om vare sig kvalitet eller underhållningsvärde; det kan absolut vara både intressantare och mer givande att se en match där pressen och tempot är så högt att spelarna, trots att de tillhör världens mest tekniska, knappt får fram en passning.

Kan man kvantifiera sport på det sättet?

Johnny Hjelm tycker det. Johnny Holm tycker, typ, inte det.

Jag tycker att man får hoppa höjd som man vill, att det kan finnas ett underhållningsvärde som inte är beroende av hur estetiskt det är. Och jag tycker att fotboll är så oerhört mycket mer än ”rätt passningar”. Kvinnors fotboll är i en tidigare utvecklingsfas än mäns, helt enkelt eftersom resurserna är mindre och dess historia väldigt mycket kortare.

Det intressanta är vad vi gör med den vetskapen. En del tar den som intäkt för att håna och trycka ner kvinnor, andra börjar arbeta för att skapa samma förutsättningar för kvinnor som för män, ytterligare andra börjar räkna passningar. Själv tänker jag sätta mig och se på dam-VM och njuta av varenda sekund - utan att ägna en tanke åt om Cristiano Ronaldo springer snabbare eller långsammare än Marta.

Simon Bank (KRÖNIKAN ÄR TIDIGARE PUBLICERAD I SPORTMAGSINETS OKTOBERNUMMER 2007)