KARTELLEN

SPORTBLADET

Lasse Anrell: Det är alibibyten, få tacklingar, man luftar hela truppen – spelarna vilar på bortaplan

Foto: Av 41 matcher har bara åtta slutat med bortaseger. Handlar det om läggmatcher? Nej, menar Sportbladets Lasse Anrell. Där emot om någon konstig kartellbildning där elitserielagen inte ger lika mycket på bortaplan på grund av det extrema matchschemat.

På 90-talet talade man om att elitserielagen bildat en kartell:

Klubbarna fick inte sno spelare från varandra.

Nu på 2000-talet skulle jag vilja påstå att det också finns en kartell:

Klubbarna får inte sno poäng från varandra på bortaplan.

De fyra matcherna i tisdags var ett unikum:

Tre bortasegrar – det var nästan en fördubbling.

Det anmärkningsvärda – och det som möjligen ursäktar den lilla fadäsen – var att det var Linköpings och Frölundas första poäng på bortaplan överhuvudtaget i år.

Och Moras första hemmaförlust.

Så på det sättet får man kanske skriva av den här lilla ofinheten mot hemmapublikarna på att de utfördes av två lag som slogs en smula för sin anständighet. Särskilt Frölunda efter katastrofen mot Djurgården. Annars – det är min fasta övertygelse – hade de aldrig vunnit.

Bara åtta bortasegrar

Tittar man strikt statistiskt på elitserien så här långt kan man se:

Av 41 matcher har bortalaget vunnit bara åtta.

Tre lag – Luleå, Södertälje och Mora – har noll poäng borta. Sex lag har tre poäng eller mindre. Bara HV71 och Timrå har presterat acceptabelt på bortaplan.

29 poäng har spelats hem på bortais.

Hemma har däremot lagen tillåtits blomstra. Det har bortalagen bjudit på.

Alla utom Brynäs har plockat massor av poäng. Till och med Luleå får spela ut och har sex poäng hemma. Det är de näst sämst (!) på.

29 hemmasegrar har inkasserats.

91 poäng har fördelats till hemmalagen.

91 poäng – jämför det med bortalagens 29. Det är en orimlig ojämlikhet. Så jämna är inte lagen. Det vet alla vi som ser hockey på plats minst en gång i veckan. När topplagen vill vinna så vinner de. När de inte vill vinner de inte.

Karteller är som alla vet förbjudet. Man får inte bestämma i förväg hur tävlingar ska sluta.

Är det här en kartell?

Ja, på ett sätt. Jag tror att elitserien och Hockeyligan som driver ruljansen är mycket nöjda med att det ser ut så här. De vet att för lagen i bottenregionerna – de fattiga lagen – så är det en förutsättning för att verksamheten ska gå att driva att de får vinna inför sin hemmapublik. Annars skulle exempelvis de trogna och tappra i Luleå, Mora och Södertälje tröttna snabbt.

Därför ingriper ingen.

Inte uppgjorda matcher

Jag tror inte att det handlar om uppgjorda matcher. Snarare tror jag att det här är en följd av den extrema arbetsbelastningen på spelarna. De spelar tre matcher i veckan. Ingen normal människa – annat än unga rookisar som inte förstår bättre – kan vara helt fokuserad så ofta med bibehållen energi i ben och hjärna. Det fungerar inte i någon annan idrott och inte heller i hockey. Det vet alla.

Resultatet blir att spelare vilar på bortaplan.

Alibibyten, lufta hela trupperna, få tacklingar.

På hemmaplan, däremot, tar de i. Fysiskt, hårt, energifyllt.

Därför kan även de dåliga lagen plocka sina poäng hemma.

Se där en liten lycklig bieffekt av det sjuka matchprogrammet i elitserien.

Brendl har 32 månader kvar på sitt ohyggligt feta kontrakt med Brynäs. Kassören jublar... inte.

HV 71 försökte separera Jämtin från Ledin men det gick inte många matcher så var de ihop. Kedjan med Hrdina stinker Ledin-Mattsson-Kåberg lång väg. Fast bättre.

Färjestad gör också en Boork. Två etablerade forwards vilar varje match. Mathias Johansson och Jonas Höglund mot Linköping. Man kan göra en Boork utan att det syns i rubrikform.

Det talas om att det är coach Brobergs idéer om evighetslånga träningspass som gjort att AIK är inte har energi kvar till matcherna längre. Förlust mot Hammarby... herregud.

Det är bara en vecka sen jag skrev det här på det här uppslaget:

”Jag vet inte om Leif Boork är en tränare längre. Jag är inte ens säker på att han finns. Ibland tror jag att han är en hägring. Något som fanns för länge sen. Ett väsen som folk pratar om men som ingen är säker på existerar längre. Något som de som levde på 80-talet sa att de mött. Som Näcken. Eller Storsjöodjuret.”

Jag kanske är synsk...