Jag är ett lyckligt fån
Bjurman: Stanley Cup har börjat och jag flinar när jag skriver
DETROIT. Ni får ursäkta, men jag sitter och flinar medan jag skriver det här.
Stanley Cup-slutspelet har ju börjat.
Och det är numer så roligt och spännande och upphetsande att man helt enkelt inte kan låt bli att förvandlas till lycklig fåne.
För det kan man tacka den bespottade Gary Bettman.
Det finns de som tycker att NHL-hockeyn inte längre är nånting att ha, att den förlorat sin själ och nerv sedan regeltolkningarna blev mer rigorösa och spelet fick en mindre gruffig och bufflig framtoning.
De vet inte vad de talar om.
Det har i själva verket aldrig varit mer underhållande att följa världens bästa hockeyliga sedan effekterna av nyordningen efter lockout-säsongen fått riktigt genomslag.
Den är dels otroligt mycket jämnare, enär inga lag med rådande lönetak kan köpa fler stjärnor än någon annan.
Dels är den otroligt mycket mer välspelad och vacker att titta på då talangerna och begåvningarna får utrymme inte längre
Så jämnt att det knappt går att mäta
Under det sprakande slutspel som just börjat framträder de tendenserna som i blixtbelysning.
När artister som Crosby och Malkin i Pittsburgh, Ovtejkin i Washington och Datyuk i Detroit nu lägger i femmans växeln och verkligen spelar ut, då får vi som tittar på se idrott på så hög nivå att det ögonblickvis svartnar för ögonen.
Och jämnheten...det är ju så jämnt att knappt går att mäta.
Samtliga åtta matchserier som pågår är mer eller mindre formidabla gastkramningar.
Ja, det kan efter de inledande omgångarna se ut som att Pittsburgh ”äger” Ottawa och att Montreal leker med Boston (så såg det i alla fall ut i första matchen; nattens fajt vet jag i skrivande stund inget om), men utgången är ändå inte given. Inget av lagen är så överlägsna som det 80-talets Edmonton eller 90-talets Detroit var.
Och i övrigt är det hart när omöjligt att säga nånting om hur det ska det. Det är järnhårda, komplett ovissa och alldeles, alldeles underbara krig som pågår mellan San Jose och Calgary, mellan Philadelphia och Washington, mellan Dallas och Anaheim, mellan Colorado och Minnesota, mellan New York Rangers och New Jersey (de förstnämndas 2–0-överläge kan vara vänt när som helst, tro mig).
Skillnaden är inte stor
Själv ser jag grundserie-monstret Detroit Red Wings slå åttan i västra konferensen, Nashville, för andra gången i rad i en fullsatt och rätt så begeistrad Joe Louis Arena.
Det är programenligt – men sker verkligen inte utan maximal ansträngning.
För...nej, idag är skillnaden mellan den suveräna ettan i konferensen och åttan, som halkade in i slutspelet i sista stund, inte särskilt stor.
– Nej, det har aldrig varit jämnare
än nu, säger Nicklas Lidström som spelat NHL-hockey sedan 1991 och således borde veta vad han talar om.
– Förr fanns det lag man slog rätt lätt. Men så är det längre, alla lag är konkurrensmässiga. Det här blir hårt för oss.
Gary Bettman, NHL:s omstridde kommissionär, ser andra ronden mellan Detroit och Nashville han också, och när han går förbi utanför hemmalaget omklädningsrum är det bara blygheten som hindrar mig från att gå fram och skaka hans hand.
Utan Gary hade jag inte flinat
Det är ju Bettmans förtjänst att det blivit så här. Det var han som trummade igenom lönetaket och det var han som,
i slutändan, godkände förslagen på regeltolkningar. Visst, skälen var för kommissionärens del i huvudsak ekonomiska, och det skedde på bekostnad av en hel säsong.
Men med facit i hand vill jag påstå att det var värt det.
Utan Garys genomgripande förändringar hade jag ju inte suttit här och flinat nu.
I kväll väntar första playoffdrabbningen på Madison Square Garden i New York.
Gör allt ni kan för att få biljetter om ni råkar vara i stan.
Det blir garanterat en magisk tillställning.