Landslagstränare måste stå ut med kritik

SPORTBLADET

Sportbladets Kristina Kappelin: Det hör till spelets regler

Veckans bulletin från kriget mellan fotbollen och massmedierna är rätt dramatisk. En tränare faller död ner i tv i Italien och Svennis filmar sina presskonferenser i England.

Veckan som gått manar till lite analys av förhållandet mellan fotbollens hjältar och massmedierna.

I måndags fick den före detta tränaren Franco Scoglio hjärtinfarkt mitt under ett tv-program, när han diskuterade fotbollslaget Genoas öden med klubbens ägare Enrico Preziosi.

På äkta italienskt vis började de båda herrarna förolämpa varandra, gasta och gorma.

Det hör till spelets regler i fotbollsprogrammen här.

Lite okvädingsord och fradga ökar dramatiken, tittarsiffrorna och reklamintäkterna.

Scoglio kallades Il Professore. Han var 64 år, argsint men omtyckt och respekterad och mycket anlitad som gästtyckare.

Kanske hade hans död inte alls med tv-programmet att göra. Han hade suttit och varit förbannad i oräkneliga tv-soffor innan han dog som en general, mitt på slagfältet, i direktsändning.

Men att fotboll sliter både på den fysiska och psykiska hälsan råder det knappast någon tvekan om.

Att kampen alltmer förflyttats från fotbollsplanen till presskonferenserna, tv-studiorna och tidningsredaktionerna är ett beklämmande tidstecken.

Många tycker förmodligen att det är journalisternas fel, men så enkelt är det inte.

Det finns en tendens bland makthavare och mediepampar att avleda människornas uppmärksamhet från det som verkligen betyder något, till underhållning och sport.

Förbundskaptener drabbas hårt

I arenorna där de stora matcherna spelas, urladdas därmed alla möjliga konflikter som ofta inte har det minsta med sporten att göra.

Det är denna ospecificerade aggressivitet som bland andra förbundskaptener och landslagspelare blir utsatta för. Presidenter och premiärministrar kommer lindrigare undan, fast deras eventuella felbedömningar har betydligt digrare konsekvenser än en fotbollsmatch.

Bröd och skådespel åt folket, som på Caesars tid.

Jag är överens med Sven-Göran Eriksson på en punkt.

Sitt kärleksliv ska man få ha ifred. I övrigt får nog en landslagstränare stå ut med att bli kritiserad, häcklad och ibland felciterad. Hur många gånger har inte Eriksson och andra fotbollspersonligheter som anser sig ha problem med massmedierna, blivit höjda till skyarna som genier, gudar och frälsare? I mångmiljonkontrakten finns en inbakad buffert för sveda och värk. Tjänar man så mycket för att göra så lite, får man skaffa sig lite läderhud.

Alla är bra pojkar

Under alla omständigheter börjar man undra om italienarna - trots den arme Scoglio - "do it better". Åtminstone gör de det på ett annat sätt.

Det är förresten en enorm skillnad mellan den aggressiva tonen i de italienska tv-programmen och kafferepsstämningen i reportagen. I tidningarna är alla i grund och botten bra pojkar (som Liedholm skulle ha sagt) och den som har gjort fel ber om ursäkt (läs Materazzi).

En irländsk kollega i Rom håller på att skriva en bok om Svennis tillgänglighet och avslappnade hållning till journalisterna när han tränade Lazio. Och den som har sett Zlatan på podiet framför italienska journalister undrar varför han så sällan visar samma charm och öppenhet i Sverige.

Den italienska sportpressen är helt enkelt inte lika skoningslös som den engelska eller svenska.

Precis som Scoglio ser journalisterna här sig som karaktärer i ett skådespel, där var och en har sin roll. Folk som har suttit och hatat och förolämpat varandra i samma sändning, kramar om varandra och skrattar när de skiljs åt. Några enstaka stjärnor surar över kritik, men det brukar aldrig vara särskilt länge. Italienare över lag har den underbara gåvan att varken ta sig själva eller tillvaron på blodigt allvar.

Livet går vidare. Om man inte dör, förstås.

Kristina Kappelin ([email protected])