Phil Foden

20 000 000 000 kr – men han kunde inte köpas för pengar

Erik Niva om Phil Fodens betydelse för Manchester City

Av: 

Erik Niva

Foto: AP

SPORTBLADET

Begrepp du inte förknippar med dagens Manchester City: Hemvävt, lokalt, lojalt, autentiskt.

Ord du kopplar samman med Phil Foden: Alla de ovanstående.

Han är allt som den här identitetsskiftande klubben drömt om, allt den så desperat behöver. Hade han inte redan funnits hade de varit tvungna att uppfinna honom.

Vissa saker går inte att köpa för pengar.

Beroende lite på hur man räknar så har Shejk Mansour och hans Abu Dhabi United Group investerat sisådär 20 miljarder kronor i Manchester City sedan de tog över klubben 2008.

Så gott som alla löften har nu infriats, de flesta sportsliga drömmar har redan uppfyllts. Fyra Premier League-titlar, en femte på väg. Två FA-cupbucklor, fem ligacuper. Förr eller senare kommer Champions League-pokalen också, och det är egentligen inget särskilt anmärkningsvärt med det. Elitfotboll är oftast inte mer komplicerat än att framgång följer pengarna.

Samtidigt har ju allt detta ofrånkomligen varit väldigt moderna och globaliserade triumfer i en fotbollsvärld som alltjämt värdesätter det traditionella och det lokala.

Den här framgångserans stjärnor har kommit från Quilmes, Bouaké och Arguineguín, lagkaptenerna från Bryssel, Londrina och Fuerte Apache. Och det är såklart ingen enda ljusblå som tänker på det när Sergio Agüero smaskar dit ett av historiens mest klassiska mål efter 93.20, men det är ändå något som alltid finns med när framtiden och historien ska jämkas ihop.

Vilka är vi? Vilka var vi? Och vilka vill vi bli?

Sommaren 2008 hade Manchester City inte sådär vansinnigt mycket att skryta om. Mer än 30 år hade gått sedan den senaste titeln, och den föregående säsongen hade tagit slut med en 8–1-förlust i Middlesbrough som kostade Sven-Göran Eriksson jobbet.

De hade inga resultat och de hade inga framgångar – men de hade sina traditioner, sitt lojala och lokala support och sin produktiva ungdomsverksamhet. Hemmaarenan var ny och ganska själlös, men akademin låg kvar på Platt Lane i det ruffiga Moss Side som utgör Manchester Citys själva hjärtland. På 10 år hade 26 unga spelare fostrade där fått debutera för a-laget. Ingen annan Premier League-klubb var ens i närheten av samma volym.

Sedan kom det där budet som inte gick att säga nej till, de där pengarna som förändrade allt, den där dagen som vände världen upp och ner – men omedelbart gjorde ändå de nya ägarna från Abu Dhabi en tydlig poäng av att betona akademins betydelse.

I sin allra första kommuniké på Manchester Citys egen hemsida lade den färska ordföranden Khaldoon al Mubarak betydligt större vikt vid att löddra om ungdomsverksamheten än att mullra om värvningsoffensiven. Han skrev besjälat om hur han nyss tillbringat en förmiddag ute på akademin, studerat pojklagen hela vägen ner till nioåringarna.

– Något som är väldigt viktigt och som jag verkligen vill understryka direkt är att akademin är en prioritet. Vi kommer att investera i akademin, fortsätta utveckla den. Det här är väldigt viktigt för oss. Jag har lovat shejk Mansour att jag ska göra allt jag kan för att försäkra att den här akademin inte bara är bäst i England, utan i hela Europa.

På en global skala

Bara några månader efter övertagandet bildades en arbetsgrupp ansvarig för att forma nästa generations ungdomsakademi. Den fick heta WLP, ”World Leading Project”, och ägnade två hela år åt att åka runt i världen för hämta inspiration från Nikes högkvarter i Oregon, The Australian Institute of Sport och alla tänkbara högprestationsmiljöer.

Manchester Citys akademi.

Foto: AP

Foto: AP

Drygt sex år senare invigde Manchester City sitt nya akademikomplex, en futuristisk anläggning som kostat drygt två miljarder att bygga. Pengar hade inte utgjort någon begränsning här. Dessutom hade Manchester City nu börjat rekrytera tonårstalang på en global skala, så tanken var att kvaliteten på tonårstalangerna som spottades ut framöver skulle hålla en helt ny nivå.

– Jag vill se minst en – gärna två – spelare från akademin flyttas upp till a-laget varje år, sa ordföranden Khaldoon Al Mubarak.

Det var bara det att det inte fungerade. Enligt det traditionella brittiska sättet att mäta så behöver en spelare ha anslutit till klubben före sin 16-årsdag för att kunna räknas som en egen produkt – och när Abu Dhabi-gruppen närmade sig sitt tioårsjubileum hade Manchester City inte låtit en enda egenfostrad spelare debutera i Premier League.

Några killar hade kommit från Brasilien, Spanien eller Nigeria, tränat med akademilaget halvannan säsong, gjort ett par inhopp och sålts vidare. Men ingen enda hade gått den långa vägen genom pojklagen, och ingen hade lyckats etablera sig i a-laget.

För det nya Manchester City var det här mer än bara ett problem. För utomstående var det en bekräftelse på misstankarna om hur akademin egentligen bara var en kuliss, en fasad, en ursäkt för att gömma köpen av färdiga världsspelare för hundratals oljedoftande miljoner.

Ched Evans var den sista egenfostrad spelaren som Premier League-debuterade.

Foto: AP

Han är dock ihågkommen för att ha dömts till fem års fängelse för våldtäkt.

Foto: AP

Hösten 2017 hade det gått nästan ett helt årtionde sedan en egenfostrad spelare senast gjorde Premier League-debut för Manchester City. Månaden innan emiratierna tog över fick Ched Evans chansen, en anfallare som senare skulle dömas till fem års fängelse för våldtäkt och raderas från Manchester City-akademins egen Wall of Fame.

Sedan ingenting. Sedan bara en utdragen väntan på en hägring till fotbollsspelare som aldrig tycktes komma.

Själva kom de från Förenade Arabemiraten, och målmedvetet hade de börjat bygga ett världsomspännande fotbollsimperium som skulle sträcka sig från Yokohama och Melbourne i öst till New York och Montevideo i väst.

Men när det gällde jakten på den försvunna fotbollsdiamanten så behövde Manchester Citys nya ägare inte åka någonstans, inte ens leta utanför de egna väggarna.

Han fanns redan där. Han var fortfarande väldigt ung, men ändå hade han varit i klubben långt före shejkerna och fotbollskolonisatörerna. Redan i november 2007 gick han för första gången ut till Premier League-match på Eastlands.

Phil Foden var visserligen bara maskot då – en knappt 120 centimeter lång sjuåring som höll bulgariske yttern Martin Petrov i handen – men han hade redan hunnit göra sig ett namn i de ljusblå delarna runt Manchester.

Fanns ingen väg tillbaka

Under åren som sedan gått har ju precis allt förändrats runt Eastlands, men Phil Foden har hela tiden funnits där och liksom vuxit parallellt med klubben. Flera säsonger i rad var han bollpojke på a-lagets matcher, och när Manchester City till sist säkrade den där efterlängtade ligatiteln satt han precis bakom målet där Sergio Agüero vräkte in segerbollen. Tillsammans med sin mamma stormade han sedan in på planen för att fira efter slutsignalen, tog sig hela vägen fram till Agüero.

Sergio Agüeros klassiska mål som avgjorde ligan 2012.

Foto: AP

Från början var det just mamman som dragit Phil Foden mot den ljusblå sidan. Både hans pappa och hans storebror var Manchester United-supportrar, men mamma Claire var City. Och från det att Phil Foden själv började träna med dem som femåring – han blev upptäckt då han dribblade runt koner på en skolgård – så fanns det ingen väg tillbaka.

Pojkrummet där hemma färgades ljusblått; det var lakan och tapeter och affischer och almanackor och väckarklockor och pennskrin. Phil Foden var Manchester City för livet.

I den eviga tvisten om hur supporterdemografin i och runt staden egentligen ser ut brukade Manchester United-anhängare roa sig med att göra stereotypa generaliseringar av Manchester City-fansen. De var visserligen inga fotbollsturister influgna från Japan, hette det, men de var snarare bleka, små kortsnaggade gatugrabbar i vindjackor från de deppiga förstäderna.

Och om man skulle illustrera schablonen med ett exempel ur verkligheten? Då hade man egentligen bara kunnat visa upp Phil Foden, en blek liten kortsnaggad gatugrabb från Stockport.

Han såg ut precis som en Manchester City-supporter förväntades se ut. Han betedde sig och pratade precis som vem som helst bland dem – det var bara det att han var så otroligt mycket bättre på fotboll.

Storleken har han aldrig haft, men redan från första dagen fanns bollbehandlingen, flytet, blicken och framtiden. Bland det första Khaldoon Al Mubarak gjorde som ordförande för Manchester City var att fråga dåtidens fotbollschef Brian Marwood om hur det egentligen såg ut bland klubbens riktigt unga talanger.

– Han pekade ut den här pojken som var nio år gammal och kom från Stockport. Det där stannade kvar i mitt huvud, så genom åren har jag alltid frågat om honom när jag besökt akademin. ”Hur går det för honom? Hur utvecklas han?”.

Pep Guardiola kom till klubben sommaren 2016.

Foto: AP

Alldeles förträffligt, tack, men precis som alla andra behövde Phil Foden träffa rätt typ av tränare i rätt tid för att ta klivet från sensationell junior till tongivande senior. I slutet av maj 2016 så fyllde han 16 år. Bara några veckor senare började Pep Guardiola jobba i Manchester.

– Jag hade precis landat när sportchefen Txiki Begiristain sa åt mig: ”Du måste träffa en spelare, 15 eller 16 år gammal”. Jag började tidigt ta in honom till a-lagets träningar, och kunde bara säga: ”Wow, du hade rätt, Txiki. Så bra!”. Vi såg något speciellt. Unikt.

Var aldrig ett alternativ

Vid det här laget hade Manchester Citys internationella ungdomsrekrytering börjat få genomslag, och Phil Foden spelade i ett juniorlag fullproppat med begåvning. Tre år i rad gick de till final i FA Youth Cup. Bland lagkamraterna fanns Jadon Sancho som flyttat upp från London och Brahim Díaz som kommit från Málaga.

Ändå var det Phil Foden som Pep Guardiola byggde den allra starkaste relationen till – och det var i sin tur Phil Foden som hade den allra starkaste relationen till Manchester City. När tålamodet tröt vid tröskeln till a-laget valde Jaden Sancho att flytta till Borussia Dortmund och Brahim Díaz skrev på för Real Madrid.

Den typen av karriärväg var aldrig aktuell för Phil Foden, aldrig ett alternativ. Det fanns bara en klubb där han ville spela, och Pep Guardiola var fast besluten att hjälpa honom dit. Foden coachades och finslipades ner i detaljerna. Hans löpsteg korrigerades, hans beslutsfattande accelererades, hans skotteknik skruvades till och hans bollmottagningar skulpterades om.

I U17-landslaget.

Foto: Ronny Hartmann / Getty Images Europe

Ändå dröjde det definitiva genombrottet. Redan som 17-åring vann Phil Foden U17-VM för England – utsågs till turneringens bästa spelare – men Premier League-starterna förblev så få att många utomstående började tvivla på hur högt Pep Guardiola egentligen höll honom.

Själv behövde Phil Foden aldrig tveka. Sommaren 2019 satt han på ett podium bredvid sin manager på en presskonferens i samband med Manchester Citys försäsongsturné i Asien. Och orden som Pep Guardiola använde när han pratade om honom var inte direkt av det nedtonade slaget.

Det krävdes nästan tre, fyra lyssningar till för att förstå vad Guardiola verkligen sa. Det här var alltså mannen som bland många andra coachat Leo Messi, Xavi, Andrés Iniesta, Robert Lewandowski och Kevin De Bruyne. Och ändå sa han alltså att...?

– Phil Foden är den mest, mest talangfulle spelaren jag någonsin sett under min karriär som manager.

För ett par år sedan återvände Phil Foden hem till Stockport för att dela ut ett pris på sin gamla skola, men när det väl var dags för själva ceremonin hade han försvunnit. Arrangörerna hann bli oroliga innan de hittade honom på ett fält utanför, där han spelade fotboll med några grabbar från kvarteret. Foden spelade i bar överkropp, eftersom hans tröja behövdes som målstolpe.

Det var inte första gången något liknande hade hänt. Efter sitt silver i U17-EM var han också hemma i barndomskvarteret, och den dagen spelade han gatufotboll nonstop mellan klockan ett på eftermiddagen och klockan nio på kvällen. Dagen efter kunde han knappt ens gå, och officiellt förbjöd därför Manchester City honom från den sortens spontanfotboll framöver.

Men ni vet. Och de vet.

Det kommer aldrig att funka att helt ta bort Phil Foden från gränderna, gatorna och parkerna i Manchesters bortglömda utkanter. Det är därifrån han kommer, det är där han blivit den han är och det är därför han betyder så oerhört mycket för Manchester City.

Han är osäljbar

Derbyt i dag blir den 4 079:e matchen i rad då Manchester United har minst en spelare från den egna akademin i laget, något som kanske utgör det allra mest centrala stråket i den röda klubbens hela identitet. Manchester City kan inte visa upp något liknande facit – det kan knappt någon klubb i världen – men efter ett årtionde har de i alla fall fog för att prata högt om sin ungdomsverksamhet igen.

Vilka är Manchester City, år 2021? Det finns såklart olika svar på den frågan, och många av dem kommer att kretsa kring geopolitik, sportswashing och fotbollsimperialism.

Foto: Pool / Getty Images Europe

Men så finns det ett enklare svar – ett kortare svar – och för väldigt många gör det hela skillnaden. Vilka är Manchester City? Jo, Manchester City är Phil Fodens klubb.

Pep Guardiola kan mer än någon annan om passningstrianglar och pressvinklar, men som ideologisk katalan vet han också en hel del om identitet, själ och allt det där som gör en fotbollsklubb till något helt annat än ett fotbollsföretag.

Han förstår Phil Foden, och han är inte rädd att precisera vad den insikten betyder för honom.

– Jag kan säga såhär: han är den enda spelaren här som aldrig kan säljas, inte under några som helst omständigheter. Den enda. Inte ens för 500 miljoner euro. Phil ska ingenstans. Phil är City.

Vissa saker går inte att köpa för pengar. Det är därför de är värda så mycket mer.

ANNONS EXTERN LÄNK

Jämför lån med Advisa - låna pengar enkelt och sänk din ränta.

Advisa

Publisert:

LÄS VIDARE

Lukaku har tystat tvivlarna

ÄMNEN I ARTIKELN

Phil Foden

Fotboll

Manchester City

Premier League