Reza Madadi

En kväll på t-centralen med Reza Madadi

MMA-stjärnan hjälper hemlösa och utsatta: ”Började efter terrorattacken”

avMakoto Asahara

Under sin tid som MMA-fajter var han van vid att stå i rampljuset.

Nu spenderar Reza Madadi tre kvällar i veckan för att i stället synliggöra andra – de som kanske allra mest behöver det.

Sportbladet har slagit följe med UFC-profilen under en lördagskväll som vilken annan som helst i centrala Stockholm.

Klockan är ett par timmar från midnatt på Sveavägen.

Reza Madadi, 41, har precis lagt märke till en ensam person som kommer gående längs gatan mitt i folkmyllret.

Det är en person han sett förut.

Han har pratat med honom förut.

Han har gett honom mat förut.

Den här gången tar mannen i fråga emot ett par skor i stället. Passande nog för tillfället hade mannen och Madadi samma skostorlek.

Reza Madadi är främst känd för sin tid inom UFC-organisationen som MMA-fajter. Han är pensionerad från MMA-karusellen sedan maj i år men ska göra en tillfällig comeback på en gala i Solnahallen i november.

Det må vara bravaderna i oktagonen som främst framkallar diverse ungdomars selfieförfrågningar under aftonen. Men anledningen till att Sportbladet tar rygg på svenskiraniern och hans entourage denna lördagskväll i centrala Stockholm är en helt annan.

Foto: NILS PETTER NILSSON
Reza Madadi på t-centralen i Stockholm
Foto: NILS PETTER NILSSON
Madadi tillsammans med ett fan

Sajten mmabetz.se har tidigare uppmärksammat Reza Madadis volontärarbete på Stockholms gator. Men i övrigt har verksamheten, som går under namnet ”Medmänniska”, varit en verksamhet som skett i det dolda.

Det har varit medvetet, och något som både Madadi själv och hans vän Ali Yenidogan klargör är viktigt att det framgår.

– Vi har aldrig någonsin tagit emot pengar av någon. Vi har inget Instagramkonto. Vi har aldrig filmat något. Aldrig sådana grejer. Vi vill minimera allt som har med det där att göra, säger Reza Madadi.

Reza Madadi är trots allt van vid att just synas. Om det så är med en brutal knock i en oktagon eller via ett kaxigt utspel inför en fajt.

Det som han och hans vänner tillägnar varje torsdags-, fredags- och lördagskväll i centrala Stockholm till sker snarare för att synliggöra andra.

Foto: NILS PETTER NILSSON
Reza Madadi

Madadi ser dem i alla fall.

– Hököga. Han ser dem direkt, säger Ali Yenidogan om sin vän.

Epitetet är befogat, och dessutom ett faktum som försvårar att ha en sammanhängande och längre konversation med MMA-profilen där och då på Sveavägen, då han oftast mitt i meningar ser någon i behov passera eller närma sig.

”Verkligen en tankeställare”

Efter ett tag sätter vi oss i stället i baksätet på Ali Yenidogans bil. Reza Madadi sitter i förarsätet, samtidigt som övriga två medlemmar i dagens volontärgrupp, Alan Gökalp samt Yenidogans son, följer bakom i ytterligare en bil.

Anledningen till att vi sitter där vi sitter denna lördagskväll i augusti har egentligen sin grund i terrorattentatet på Drottninggatan för lite mer än två år sedan. Knappt två månader innan Reza Madadi gick sin sista match inom UFC-organisationen, på hemmaplan i Globen mot brasilianaren Joaquim Silva.

– Det var så det började. Vi började gå ut efter terrorgrejen. Vi var ute i tre-fyra dagar och gav mat till brandmän, poliser, alla, berättar Madadi, samtidigt som vi färdas genom Stockholmsnatten.

Där kom han i kontakt med organisationen VidDinSida och dess grundare Jeanette Höglund. En organisation som hjälper äldre hemlösa på Stockholms gator.

– Hon sa till mig: ”Reza, kom ut med oss någon kväll.” Så jag gjorde det. Innan jag skulle med första gången sa hon till mig: Var beredd på att du kommer må dåligt över det här. Då skrattade jag. Vet du vem du pratar med? Exakt så tänkte jag. Du pratar med en MMA-fajter som...

Telefonen ringer. Madadi svarar.

– Hej bror. Ja, vi tar samma runda som vanligt.

Samtalet hålls kort. Madadi fortsätter:

– Och jag kommer ihåg. Jag gick ut på kvällen. 24 timmar efter skulle jag och familjen flyga ner till Thailand. Jag går ut med Jeanette, vi delar ut mat. Jag följer med en präst ner till t-centralen och delar ut mat. Ser hur de har det. Det var hemskt.

– Då fick jag verkligen en tankeställare. Dagen efter när jag flög till Thailand tog det två–tre dagar för att landa. För det var så hemskt. När jag kom hem så bestämde jag mig. ”VidDinSida” går ut onsdagar och söndagar. De har sina lokaler som ger pensionärer mat. Så bestämde jag mig för att börja göra mackor hemma torsdag, fredag, lördag. Jag ringde runt några vänner. Vi gick ut och delade.

En av de första som ville hänga med var Ali Yenidogan, som är Madadis advokats svåger. Han hänger fortsatt med.

– Vänster bror. Vi ska ju till restaurangen. Det är lördag.

Foto: NILS PETTER NILSSON
I Ali Yenidogans bil

Bilen har lämnat den breda Sveavägen och i stället gett sig in på klart trängre bakgator. Varje lördag hämtar de mat på en restaurang som hjälper gänget under nattvandringarna.

Vi kliver in genom köksingången och hinner knappt orientera oss innan latinamerikansk musik från lokalens högtalare når våra öron. Stora kassar med matlådor står förberedda.

Foto: NILS PETTER NILSSON
Packar ihop mat på restaurangen.
Foto: NILS PETTER NILSSON

Vi rullar vidare efter ett kortare stopp.

”Vet du vem Stefan Effenberg är?”

Bilturen har ännu inte inneburit några abrupta stopp tack vare Madadis ”hökögon”. Tills vi passerar upp mot Kungsbron.

Där sitter en man vid namn Jan i en busskur.

– Han vill alltid prata fotboll, berättar Madadi när han beordrat att stanna bilen efter att Jan dykt upp i hans synfält.

Den här gången uppmärksammar Jan oss framförallt på hans tänder. Han får lite tandkräm och munskölj efter att med en blandning av tyska och handgester ha beskrivit sitt behov.

Jan, som vid frågan om hans efternamn konstaterar att han just bara vill bli kallad ”Jan”, har enligt egen utsago varit över 700 dagar i Stockholm. Han undrar också varför Aftonbladets fotograf inte jobbar med polaroidkamera i stället för systemkamera.

Foto: NILS PETTER NILSSON
”Jan” från Tyskland

– Fem minuter, så har du en bild, säger Jan.

Hur tog du dig hit?

– Jag sprang. Kiruna, Gällivare, Umeå, Sundsvall, Hudiksvall... 17 september 2017. Då kom jag till Stockholm.

Innan vi ska röra oss vidare så pratar vi vidare med Jan en stund.

Precis innan vi ska åka så flikar Jan in:

– Vet du vem Stefan Effenberg är?

Det blev lite fotbollstugg även denna kväll trots allt.

Efter att ha parkerat bilen och lastat ur allt från plastpåsar och kläder till pappmuggar och matlådor så börjar den ”riktiga” rundan. Den genom T-centralens alla skrymslen och vrår.

Överallt sitter de. Människor i olika åldrar. Alla sitter de med olika berättelser. Med olika behov. Alla med en gemensam nämnare – nämligen bristen på tak över huvudet varje natt.

Just nu är åtminstone det behovet tillfredsställt – för stunden i alla fall.

Det mesta finns i den där vagnen som gänget tagit med sig. Även om de ”bara” är fyra så går det snabbt att dela ut matlådor, kaffe, mackor, bestick och servetter till en grupp människor som är betydligt fler än fyra till antalet.

När den temporära befolkningen i den ena väntehallen har fått provianten de behöver så rullar vagnen vidare några meter bort till nästa.

Foto: NILS PETTER NILSSON
Reza Madadi i Centralstationens vänthall
Foto: NILS PETTER NILSSON
Madadi drar vagnen med utrustning
Foto: NILS PETTER NILSSON
Reza och Alis son Dante

Till fler välfyllda bänkar. Till fler människor som av olika anledningar hamnat där de hamnat.

”En varm sommardag...”

Sonja Nordgren är en av dem. Hon har, precis som hon alltid brukar göra, beställt vegetarisk mat av nattvandringsgänget.

– Det är viktigare att säga hur det började. Varför jag hamnade här, säger Nordgren när hon får frågan hur länge hon levt som hemlös.

Hon börjar berätta. Om sitt tidigare liv som socialsekreterare, om en reprimand från chefen efter en önskan om ett rökningsförbud. Om ett rättsfall, om en upprättelse. Men framförallt om en plötslig och oförutsedd vräkning från sitt hem som medförde en livslång rädsla.

Foto: NILS PETTER NILSSON
Sonja Nordgren

– Det har skapat en rädsla hos mig. Att jag aldrig kommer våga bo. Bo på ett normalt sätt i en vanlig lägenhet om det är så enkelt att kasta ut någon. Det kan hända mig, det kan hända vem som helst, när som helst...

Den rädslan finns fortfarande? Att ha ett hem?

– Ja. På ett sätt att man blir rädd för att bo i en egen lägenhet. Om det skulle hända igen… Jag vet inte hur jag skulle klara det. Jag kanske skulle bli helt knäckt.

Sonja Nordgren hymlar inte med att livet utan ett hem, oavsett orsaken till hemlösheten, är allt annat än en dans på rosor.

Må så vara att hon på sitt sätt också är lyckligt lottad. Mikael Ljungmark sitter bredvid henne. En man hon träffade för nio år sedan för första gången i samband med ett kulturevent för hemlösa på Södermalm där hon gick och sålde böcker, målningar och skivor.

Foto: NILS PETTER NILSSON
Foto: NILS PETTER NILSSON
Mikael Ljungmark
Foto: NILS PETTER NILSSON

– Det var en varm sommardag, säger Nordgren.

– När jag gick där med kärran var det uppställt massa stolar och bord vid ett kafé. Och där var han. Jag gick fram och frågade om han ville ha en kaffe och en kaka.

Det ville han ha.

Efter att inte ha träffats på ett tag så korsades sedan deras vägar igen på T-centralen.

– Det blev med tiden att vi blev ihop, säger Nordgren, ler, innan hon sedan får en desto allvarligare min igen.

– Men... Jag har mött så många människor, också unga som faktiskt har tagit livet av sig för att de inte orkar med efter att ha blivit utkastade från sitt hem. Det är någonting som någon politiker måste vara intresserad av att börja bry sig om och sedan inte acceptera att det försiggår. Någonstans måste det ta stopp.

Yoghurt till en vän

Nya vänthallar väntar. Överallt finns det människor i behov.

Vissa är mer pratglada. Vissa är desto tystare. Vissa har träffat Madadi och hans vänner vid flertal tillfällen tidigare. Vissa är helt nya ansikten.

Claes, som inte vill berätta sitt efternamn, är en av ”stamkunderna”. Det märks ganska tydligt på tonläget hos den lilla gruppen på markplan när det skojas och samtalas ganska friskt.

Efter att ha konstaterat att han själv inte är något större fan av yoghurt så ber han trots allt om en flaska och får det också när det erbjuds.

Yoghurtförpackningen är dock ämnad för någon annan än han själv.

Vad ska du göra med yoghurten?

– Man har ju kompisar och bekanta som tar allt. Jag ska faktiskt inte äta den själv, säger Claes och fortsätter:

– Vi åker lite buss sen. Ibland åker vi Södertäljebussen för att sitta och bli av med några timmar och sova lite. Där är det en del gubbar som kanske missade grabbarna här. Det är alltid någon som vill ha.

Foto: NILS PETTER NILSSON

Det finns också alltid, eller i alla fall oftast, någon som vill hjälpa till också.

– Det finns ett par vänliga människor, sedan finns ju stadsmissionen där vi käkar lunch ibland. Men det är ingen rolig tillställning det här. Det finns ingen som tycker det här är kul. Eller hur Fia? säger Claes och tittar över på sin vän på bänken bredvid.

Hon nickar instämmande.

Fia Blom, 45, har till skillnad från många andra hittat, åtminstone temporärt, tak över huvudet när vi träffar henne.

– Just nu sover jag på en båt sedan en och en halv månad tillbaka. Vi har i alla fall tak över huvudet. Men det är inget riktigt hem, inget badrum, ingen toa, berättar Blom.

Hon har från och till varit hemlös under en period på åtta år. Först i Irland, och sedan 2015 i Sverige. Hon har bott i allt från tält till husvagn. Nyligen var hon också i Spanien där hon lyckades få volontärarbete under sju veckor.

– Det var första gången jag bodde i hus på ganska länge och försöka inte visa det.

När den här texten skrivs så har hon sannolikt redan påbörjat sitt nya jobb som målare.

Det låter på de flesta som att det är mycket enklare att hitta ett jobb än ett hem?

– Ja, gud ja. Mycket lättare. Absolut lättare, säger Blom.

Förutom att hon har sina vänner som sitter i samma sits som henne själv har hon också en son som bor utomlands. Något som också påverkar henne och hennes extra starka vilja att hitta något hon kan kalla ett riktigt hem.

Foto: NILS PETTER NILSSON
Foto: NILS PETTER NILSSON

– Det kom lite grann när vi pratade om det förra sommaren. Alla hans kompisar kan åka hem till sina föräldrar på helgerna. Men han har en mamma som bor i tält i Sverige... I stunden var det jättetragiskt att höra. Men det är vad det är, säger Blom och fortsätter:

– Då svor jag för mig själv att jag måste hitta något.

Skratt för att stå ut

Det finns garanterat fler historier att höra. Fler historier som väntar på att berättas för den som vill ta sig tiden att lyssna. Men vår runda inuti själva t-centralen är färdig för denna gång. Än finns det dock en hel del proviant kvar i rullvagnen som Reza Madadi drar – även om en hel del också hamnat i behövande händer.

Och än finns det fler behövande människor.

Vandringen fortsätter utanför den stora tågstationen. Förbi varje litet skrymsle och vrå.

Foto: NILS PETTER NILSSON
Reza och en man som fick Rezas skor

Ett gäng romer som lagt sig för att sova i skuggan av ett pågående, men för stunden inaktivt, vägarbete får en varsin smörgås att släcka hungern med. Två unga tjejer från annan ort utan fickpengar och tågbiljett hem får varsitt mål varm mat inne på en samarbetsvillig hamburgerrestaurang. En pratsam man får en ny hoodtröja. Likt regnet som sakta börjat dugga ner så dyker det hela tiden upp nya människor som med ett behov. Om det så är en värmande kopp kaffe i den allt kyligare lördagsnatten eller helt enkelt bara lite uppmärksamhet och en pratstund från någon som ser dem.

Och mitt i allt utbyts konstant skämtsamheter och skratt inom gänget. Det kan te sig underligt vid en första anblick. Men samtidigt viktigt för att orken att gå ut varje kväll ska finnas kvar.

– Precis, det hade inte gått annars, säger Madadi, och syftar på att hantera mötena med de i samhället som har det tuffast.

Sedan lägger han till:

– Men de är de mest fantastiska människor vi har träffat.

ARTIKELN HANDLAR OM

MMA

UFC

Stockholm