Wennerholm: Största vi haft i svenskt längdhopp

avMats Wennerholm

Michel Tornéus lägger av efter den här säsongen.

Den största vi haft i svenskt längdhopp.

Och jag har sällan mött någon som varit så respekterad och omtyckt bland landslagskompisar och medtävlare.

En ledargestalt svensk friidrott måste ta hand om.

Varför inte ny förbundskapten när Karin Torneklints kontrakt går ut efter OS nästa sommar?

Ja, Tornéus skulle bli en rekordung förbundskapten.

Men varför inte?

Jag tror han skulle vara perfekt för rollen med sin erfarenhet från landslaget, sin förmåga att vara bäst när det gäller och sin omvittnade egenskap att hjälpa och stötta andra.

Jag har hört så många berätta om all den hjälp och stöd och uppmuntran de fått från Tornéus att jag tappat räkningen.

Nu senast Irene Ekelund, som kämpat på att komma på fötter både som idrottare och människa.

Där har både Michel och hans tränare Oscar Gidewall varit oerhört viktiga.

Svensk friidrott måste ta tillvara även på den talangen.

Men först och främst hoppas jag på en värdig hyllning på Finnkampen på Stockholms Stadion den 24–25 augusti.

Det som verkar bli den sista föreställningen i landslaget.

Michel nämner inte VM i Doha, dit han fortfarande har chansen att kvalificera sig, men inte klarat den tuffa kvalgränsen på 8,17.

Men det kanske känns som ett alltför högt mål.

Han har inte varit i närheten av de längderna på två skadefyllda säsonger. 

Senast han hoppade på den nivån var i VM-finalen i London 2017, då han blev åtta i finalen med ett hopp på 8,18.

Ännu ett bevis på att han nästan alltid var bäst när det gällde.

Jag har ju följt Michel Tornéus i hela hans karriär och sett hans sex EM- och VM-medaljer ute och inne.

Av dem är det nog guldet i inne-EM i Prag 2015 det som imponerat mest.

Där hoppade han 8,30 och vann överlägset. Tvåan och hemmahopparen Radek Juska var tjugo centimeter bakom den flygande svensken.

Det är också det längsta hopp han gjort, om vi räknar bort hans 8,44 på hög höjd i Sierra Nevada sommaren 2016, då han desperat jagade en plats i OS i Rio. Det sätter jag ett frågetecken efter, då jag aldrig gillat sökta resultat på hög höjd och tveksamma vindförhållanden.

Och som väntat kunde han inte leva upp till det hoppet, då han kom till Rio, hoppade 7,65 och blev 26:a i kvalet.

Men det är enda gången jag varit kritisk mot Tornéus.

Men det visade också hur mycket han brann för just OS,. Stora idrottsmän har stora drömmar.

Och det visade hur mycket fjärdeplatsen fortfarande sved från OS i London 2012.

Då var han förkrossad efteråt.

Han missade den stora drömmen om en OS-medalj med en ynka centimeter, minsta möjliga marginal. Tornéus hoppade 8.11 i fjärde omgången, men amerikanen Will Claye svarade och hoppade 8,12.

Nu blir det inga fler OS, även om det bara är ett år till nästa i Tokyo som startar den 24 juli nästa sommar. Men jag hoppas han kommer dit ändå i någon form av ledarroll.

För en fantastisk karriär är snart över.

En av de största i svensk friidrott med en av de längsta karriärerna.

Jag skrev om Tornéus första gången 2005, då han gjorde sensationella 7,94 som 19-åring vid Världsungdomsspelen i Göteborg. Hans stora genombrott.

Då möttes jag av en ödmjuk kille, som var mest stolt över att vara bäst i Botkyrka efter att ha slagit Peter Oldins gamla klubbrekord i IFK Tumba. Längre än så sträckte sig inte drömmarna på den tiden.

En kille som sommarjobbade som lokavårdare för att få ekonomin att gå ihop.

Och när han tog VM-brons inomhus i Sopot nästan nio år senare, den enda medalj han tagit i ett internationellt mästerskap, tryckte han sin Botkyrka-keps på huvudet efteråt.

En hälsning hem till alla barn och ungdomar i den problemtyngda förorten om att allt är möjligt.

Jag har nog aldrig träffat en idrottare med större hjärta.

ARTIKELN HANDLAR OM