Mejla

Petra Thorén

Thorén: Rör om i grytan rejält, Grip

Skidsäsongen är slut och det är dags att lufta nya tankar.

Intressanta herråkare står på tröskeln och stampar för att komma in landslagsvärmen.

Det blir svårt att motivera att vissa etablerade åkare ska få stanna kvar.

Landslagschef Rikard Grip bör röra om i grytan ordentligt.

Ni kanske minns diskussionerna tidigare i vintras. SVT-experten Anders Blomquist sa efter den ypperliga skidfesten med de skrala svenska resultaten på herrsidan i Ulricehamn att var ”totalt mörker faktiskt, svensk herrskidåkning just nu”.

Det var mörkt, men inte nattsvart vilket det fanns förklaringar till.

Calle Halfvarsson var inte med i Ulricehamn, Jens Burman och Viktor Thorns ryggproblematik var värre än vad vi då visste.

Och det har ljusnat på fler håll.

En enda pallplats

Oskar Svensson kom i form och slapp sjukdom under VM. Burman och Thorn visade under VM att det finns kapacitet i dem även om generationsväxlingen efter mästerskapsfantomerna Marcus Hellner, Johan Olsson och sprintesset Emil Jönsson går trögt.

De svenska damåkarna har bosatt sig på pallen i vinter.

En enda gång har en svensk herråkare klivit upp.

Konkurrensen på herrsidan är dimensioner större än på damsidan och i slutet av säsongen har flera av landslagets åkare ändå höjt sig.

Och det finns några ljusglimtar.

I min värld heter de bland annat Johan Häggström, Martin Bergström och Marcus Grate. Tre åkare som satt en skön prägel på världscupen. Häggström har smugit med, gediget och väl. Han avrundade säsongen med en fin insats i minitouren i Kanada.

Bergström kommit in som en frisk vind som stått upp mot både Bolsjunov och en sur fransman (i Cogne) och U23-åkaren Marcus Grate kunde med tur och taktisk skicklighet glida hela vägen till final i Cogne.

Och det är främst på sprintsidan som nya manliga åkare utmanar i väntan på distanshopp som Fredrik Andersson, Ebbas lillebror, och William Poromaa, Frida Karlssons pojkvän.

Inne i kritiskt läge

Svensk herrskidåkning är inne i ett kritiskt läge och under april sätter sig landslagsledningen för att utvärdera säsongen med de aktiva. Ledarna ska förstås också ge sin syn sinsemellan.

Det krävs i det här ömtåliga läget en ärlighet, öppenhet och att prestigelöst vända på alla stenar. Jag hoppas att landslagsledaren Rikard Grip rör runt i grytan ordentligt och tar intryck av vad Skidsverige har att komma med.

Kanske vore det idé att spräcka indelningen på träningsgrupper och göra en mer specifik sprint- respektive distanssatsning på herrsidan.

På damsidan har indelningen med ett A- och ett B-landslag (Team Bauhaus) som tränat ihop varit extra lyckosam. Flera åkare från B-laget har slagit sin in i världseliten: Maja Dahlqvist, Evelina Settlin var båda med på VM.

Från utvecklingslaget lyftes dessutom suveräna Frida Karlsson rakt in till pallen i VM. Men även Moa Lundgren, Johanna Hagström och i viss mån Evelina Rönnlund har tagit för sig i världscupen.

B-lagsåkaren Björn Sandström fick en plats i VM-truppen, utan att briljera. Från samma träningsgrupp kommer Johan Häggström som blev sprintreserv, men borde kanske fått chansen i VM.

Johan Häggström har en nu en femte plats som bästa placering i världscupen i vinter, detta efter fredagens sprint. Men han har på sju sprintlopp aldrig varit utanför topp 30 och har snittplacering 18. Klart han ska in i A-laget nu.

Men vem ska ut?

Frågan är om det räcker

Teodor Peterson, mästerskapsveteranen, har varit som bäst åtta i vinter. Men hans snittplacering i världscupens sprintlopp är 32:a plats.

Han fick sin uppladdning inför VM förstörd av en lätt förkylning. Mästerskapet blev en total missräkning och nog hade landslagsledningen med vetskapen om den kunnat ställa honom åt sidan.

Teodor Peterson är en mycket sympatiskt idrottsman och person. Men frågan är om meriterna räcker för att stanna i A-landslaget. 

En annan veteran är Daniel Rickardsson. Ytterligare en åkare med en enorm högstanivå, en fin personlighet som är viktig i ett lag.

Men räcker hans aktuella meriter? Han har varit på 14:e plats som bäst i vinterns världscup. Daniel Rickardsson har inte fattat ett beslut om sin framtid ännu.

Här skulle jag säga att bristen av konkurrens och egen motivation blir avgörande.

Men oavsett hur grupperna inför träningssäsongen formeras finns det en diger uppgift för landslagets ledning att nu rätt förvalta de talanger som trots allt finns och ge alla ett lyft.

avPetra Thorén