Här ska vi sätta nytt medaljrekord

Av: Zendry Svärdkrona

Publicerad:
Uppdaterad:

Lasse Anrell: Medaljerna vi ska ha med oss hem

OS... mmm.

Vinter-OS... mmm.

Sug på det. Visst låter det festligt.

Roligt. Svenskt medaljregn. Pudersnö... mmm.

Salt Lake City.
Foto: Magnus Sundholm
Salt Lake City.

Visst.

Salt Lake City är känt för sin pudersnö. ”Best darn snow in the world”, står det på ett vykort jag fick därifrån och inte ens stadens 70 procent strikt religiösa mormoner kan väl misstycka över en sån stringent formulering. ”Bästa jädrans snön i världen...”

Snö, det blir det i Salt Lake. Det kan vi vara n ä s t a n säkra på. Jädrans bra snö... mmm.

Men svenska medaljer då?

Ja, i detta OS tar vi dem. För en gångs skull.

För historiskt sett är vi snarare lallare i den här branschen. Jag trodde i min enfald att vi var giganter och att lilla Norge var lite granna giganter ihop med oss. Och visst, Norge är stora. 240 medaljer. 83 guld. Bäst i världen.

En amerikansk tidning – Colorados stora morgontidning Denver Post – kom till Stockholm häromveckan för att intervjua bland annat mig om rivaliteten mellan Sverige och Norge vad gäller vintersport och jag svarade livligt och glatt att vi är storebror och Norge är lillebror och de bryr sig om alla sporter men det enda vi bryr oss om att jämföra är skidor för där är vi ungefär jämbördiga. Vi är bra när Norge är dåliga och tvärtom. Elofsson slår alla och förut slog Dählie alla och innan dess var det Gunde.

Journalisten presenterar lite statistik och den visar obönhörligt tydligt att vi är småhandlare vad gäller medaljer. Sverige är knappt en vinternation. Ingen vintersportnation i alla fall. 102 medaljer. 39 guld. Sammanlagt. S a m m a n l a g t.

En bananrepublik – på lallarnivå

Vi är på bananrepubliknivå. Lallarnivå.

Det tål nog att tänka lite, lite på just nu när alla talar om alla medaljrekord som ska slås i Salt Lake. Minst sju guld och 27 silver och resten brons.

Det brukar låta så innan. Men det brukar aldrig bli så. Det låter stort när feta svenska katter fiser av förväntningar men resultatet blir sällan lika imponerande. Låt oss verkligen hoppas att Salt Lake City blir undantaget som bekräftar regeln.

Men OS är väl roligt i alla fall?

Ja, tack för kaffet. Jag har varit på två vinter-OS; Albertville och Nagano. Den som tror att OS är roligt skulle sett oss i Nagano. Höll på att få stryk av en kollega på en annan tidning som tyckte att jag skrivit skit om hans tidning. Tryckte upp mig mot väggen och sa att ”ta för dej, Anrell. Vågar du inte?”

Klart jag inte vågade. Jag är en enkel skadeskjuten lättviktare som visserligen var tvåa i skolmästerskapet i höjdhopp en gång men i övrigt är rätt tunn. Han var tungviktare och en gammal boxare så man var ju lite mesig.

Dessutom har jag glasögon.

Men roligt var det inte. Det tyckte inte ens omgivningen. Det var inte som i skolan så att folk skrek ”slå, Lasse, slå”.

En annan kollega gick totalt in i väggen och låste in sig på sitt rum i två dygn, oförmögen att arbeta. Några veckors konstant arbete tog ut sitt pris. OS tär på reserverna. Nagano låg på andra sidan... åt fel håll, liksom, tidsmässigt... av jorden och det var lämningar av artiklar 24 timmar om dygnet.

Inför femmilen hade jag gett upp

Dessutom vann Sverige – ingenting. Hockeylaget gjorde bort sig. Ulf Samuelsson hade fel pass och skidåkarna var det inte ens nån idé att besöka. Bara Pillan höll måttet med ett silver i störtlopp.

Inte ens curlinglagen tog medalj och då är det illa.

Och sista dagen var det femmil och då hade jag – nu vågar jag väl erkänna det – gett upp. Vem bryr sig om en sketen femmil, sa jag och mina chefrar höll med. Jag ville bara hem och de ville väl bara att OS skulle ta slut så de fick börja fylla sidorna med sport där Sverige hade en chans: Elitserien och Allsvenskan och sånt.

Då slår jag på tv:n en sliten morgon och vad ser jag till min stora fasa: Niklas Jonsson håller på att åka upp sig från en normal svensk 89:e plats till poängchans och efter fyra mil förstår man att han har medaljchans eftersom han åker som en ryggsäck efter nån bra kille, en norrman vill jag minnas.

Efter 49 kilometer inser jag att det är tio mil till skidspåret och – att Jonsson kan ta guld. Det är just då man inte vill ligga i sin säng.

Det blir silver och hade loppet varit hundra meter längre hade Jonsson vunnit.

Jag skrev en krönika ändå. Från min säng. Den blev inte särskilt initierad.

Men nu är det nya insatser. Nu gäller det att vara på plats. Varje dag. Varje lopp. Varje medalj...

Nu börjar festen. OS-festen. Mmm...

För er i tv-sofforna i alla fall.

Medaljerna vi ska ha med oss

Publicerad: